Tuffa tider vid Huvudsjön

Det är tuffa tider att bo ute vid Huvudsjön för tillfället, det behöver man inte hålla inne med. Den senaste veckan har kvicksilvret sjunkit ner till -20 eller -25 C varje morgon och det är rätt kallt inne i huset också, ca + 10 C på morgonen. Problemet med värmen inomhus är att jag borde hållas hemma mera och elda ännu mera och längre. På grund av jobbet är jag dock tvungen att vara borta rätt mycket. I torsdags var jag på arbete 14 timmar i Lappfjärd (inklusive körtid) och i fredags 11 timmar i Karleby. Detta gör att temperaturen hinner sjunka inomhus lite för mycket. Den stora spisen på 2,5 ton fungerar bra när det gäller att lagra och hålla värmen, men det är svårt att elda så mycket att den skulle klara av att höja temperaturen inomhus till normala temperaturer. Jag har nog en rätt effektiv gasvärmare här också, men eftersom tanken med att bo här ute vid Huvudsjön under hela vintern också var att leva utan el och fossila energikällor så har jag dragit mig för att använda den. Det andra stora problemet just nu är bilen. Eftersom jag inte har tillgång till el så kan jag inte använda bilens motorvärmare (som dessutom tycks ha gått sönder) och kallstarterna är hemska för bilen. Hittills har det gått att starta den, men igår morse gick det inte. I natt har jag gjort så att jag stigit upp två gånger och startat bilen och låtit den gå en stund för att den inte skall kallna för mycket. Så här gjorde vi i armén när vi var på skjutläger i Rovajärvi i februari 1998 när det under två veckors tid var under -30 hela tiden. Bilarna skulle startas var tredje timme under hela dygnet för att hållas funktionsdugliga. Just nu drömmer jag om en Webasto som skulle lösa detta problem.

Klockan är tolv på natten och månljuset lyser över Huvudsjön.

Jag är mycket van med inomhustemperaturer ner mot + 15 eller under och det vållar egentligen inte så stora bekymmer som många kanske kan tro. Det är inte heller så hemskt som många kanske tror att gå på utedasset när det är -20 C. De största problemen upplever jag kanske är tvättandet (av kläder och mig själv) och att jobba vid datorn i kalla utrymmen. Mina fingrar och finmotoriken har en tendens att lida lite när man jobbar i svala rum. Fingrarna blir kalla och styva vid datorn och jag får värma dem emellanåt på spisen för att klara skrivandet.

Om januari varit kall var ju december mycket mild och det var inga som helst problem med kylan här ute vid Huvudsjön. December var dock mycket svår på ett annat sätt eftersom det var så fruktansvärt mörkt under långa molniga dagar. Utan el och med endast ljus och några mindre batteridrivna led-lampor är det svårt att jobba vid datorn och uträtta andra sysslor. En pryl som jag inte klarat mig utan är pannlampan och nästan hela december fick jag använda pannlampa även dagtid när jag jobbade vid datorn. Även mitt på dagen var det mörkare än vad det nu i januari varit under månljusa nätter.

Avsikten med att bo här ute vid Huvudsjön är att testa på att leva ett vinterhalvår här utan el och rinnande vatten. Eftersom jag fortsätter mitt jobb som vanligt är tanken inte att leva utanför samhället och då behöver jag bilen. Jag gör inga anspråk på att leva ett miljövänligare liv än andra utan tanken är helt enkelt att skaffa erfarenheter för livet och eventuellt för någon kommande kurs eller föreläsning. Det är nu sista vintern som jag har möjlighet till detta och det gäller att passa på att leva ut alla konstiga drömmar man haft innan det är för sent. Redan nu kan jag säga att livet här vintertid har gett många nya värdefulla insikter. Det är en sak att läsa om en sak och en annan att leva och prova själv.

Vandringsleden Leipäreitti

Ledens start eller slutplats, Näkinkallio vid stranden av Purmojärvi

Jag var idag ute och gick den nya vandringsleden Leipäreitti (Leipätie) som går mellan Lostenen i Överpurmo och Näkinkallio i Purmojärvi, Kortesjärvi. Vandringsleden har byggts på med EU-pengar av en förening (Kortesjärvi-seura ry) och projektet blev klart under 2013. Vandringsleden ansluter till Utterleden i närheten av Lostenen och är därför av intresse. Planerna är att vandringsleden senare skall fortsätta mot Kivitippu i Lappajärvi. Vandringsleden är totalt 16,5 km lång och följer i stort sätt hela vägen en låg, knappt märkbar rullstensås i sydöstlig-nordvästlig riktning. Jag gick leden från Lostenen mot Purmojärvi. Första delen från Hundbacka stenåldersboplats och vidare går längs en traktorväg i ett sandigt område, där man på flera ställen tagit grus och sand, vilket lett till att flera små sjöar bildats. Efter en stund anländer man till den vackra sjön Saarijärvi där det finns en gammal välkänd dansbana längs leden och intill vägen. En bit ytterligare längre fram kommer man till ett intressant område, där en privatperson har uppfört en del gamla kåtor och byggnader. Åtminstone tidigare kunde man boka in sig för olika fester här men nu på vintern såg platsen rätt öde ut. Leden fortsätter längs en sandig, låg rullstensås och efter ett tag kommer man till ett större bergsområde, Reiskinkallio. På berget finns en mycket fin kåta eller vindskydd. Tyvärr går leden inte direkt förbi rastplatsen utan endast en skylt anger att det finns en kåta i skogen. Stigen syntes inte alls, men till slut hittade jag den fina ”laavun”. Efter det fina bergsområdet fortsätter leden ytterligare längs en sandig, smal väg flera kilometer. Man går förbi många s.k. täktsjöar där man tidigare tagit grus och sand. Efter ett par kilometer viker leden av längs en åkerväg och vidare in i skogen. I skogen är leden svår att hitta även om markeringarna kommer tätt så är stigen ännu obefintlig. Efter en kort bit kommer man igen ut på en bred skogsväg som för vandrarna ut till Kauhava-Evijärvivägen. Leden fortsätter därefter över vägen, förbi en större bergskross upp mot Soidinkallio där ledens andra rastplats finns. Denna rastplats är nybyggd och ser inte ut att ha använts speciellt flitigt. Leden är också här svår att hitta och inte alls upptrampad. Därefter fortsätter leden i skogen längs en skiftesrå, varefter man kommer ut till en skogsväg som slutligen för vandrarna ut till Purmojärvi och till ledens slut- eller startplats vid den allmänna simplatsen vid Purmojärvi. 

Vandringsleden följer dylika smala, sandiga vägar under mycket långa sträckor

Vandringsleden följer överlag väldigt mycket smala traktor- och bilvägar, mindre än 1 km utgörs av en traditionell smal stig i skogen. Vandringsleden är därför mycket lättvandrad och trots att leden går längs vägarna stör det egentligen inte så mycket. Däremot är leden nog för dåligt utmärkt ännu och utan karta hittar man nog inte. Dessutom är delar av leden märkt med blå och resterande del med röd färg på träden. Avståndet mellan markeringarna är också för långt, så att vandrare utan karta säkert börjar tveka. En del skyltar av varierande tydlighet finns också vid olika korsningar.

Fin kåta i närheten av Saarijärvi

Leipäreitti och Leipätie har nog potential att bli en bra fortsättning på Utterleden, men det krävs nog att markeringen förbättras och blir enhetlig samt att stigen röjs på några avsnitt i skogen. Intressant i sig själv är att almanackan påstår att det skall vara 9 januari idag, men ute verkar det som något helt annat. Det gick mycket bra att vandra denna led nu mitt i vintern. 

Tyvärr har jag inte hittat några officiella kartor av leden på nätet, men jag har fått en karta av en bekant i Kauhava. Är det någon som är på väg att vandra leden kan jag nog skicka kartor per e-post. 

Nybyggt vindskydd (Soidin laavu) nära Purmojärvi.

Ställvis finns en del riktvisare och skyltar av varierande kvalitet och tydlighet.

Bra vindskydd uppe på berget Reiskinkallio (Reiskin laavu)

Ingen jullake men fina fiskar ändå...

Det blev ingen jullake i år. Krokarna vid Angjärv gav ingenting under två veckor, förutom en gädda som dragit ut reven och smitit. Jag försökte efter det med att ha krokar ut längs Esse å under isen, men också där kammade jag noll. Det varma vädret gjorde också att den lilla is som fanns försvann under några dagar före jul. Däremot gav krokarna en fin 4-kilos gädda. Samtidigt passade jag på före julen och ismetade på en skyddad invik i Esse å och fick sammanlagt 3 gäddor samtliga kring 2 kilo. Två av dessa tog jag hem och hade således 8 kilo gädda att äta under julledigheten. Vi åt gädda under tre dagar i rad, men efter det tyckte jag det fick räcka. Lyckligtvis har jag fått den blivande frun att äta gädda med god aptit så att vi fick slut på gäddan till sist.

En fin 4-kilos gädda fick jag på krokarna

På de små sjöarna här i Esse har isen hållit sig kring 10 cm hela december och i början av januari. Det har blivit sammanlagt tre dagar med pilkfiske i sjöarna och med mycket gott resultat. Den tunna blankisen i kombination med varmt väder har gjort att fisken är rejält på hugget. Varje gång har jag kommit hem med fina abborrar i storleksklassen 200-500g. De stora abborrarna har välvilligt huggit på balansare. Det är inte många som tror mig när jag berättar att vi på tre man strax efter julen fick närmare 20 abborrar mellan 400-600 g i en liten sjö här i Lappfors. Jag väljer i detta skede att hålla platsen som en affärshemlighet eftersom det säkert blir flera resor dit....

Två stycken 2-kilos gäddor kom på ismete, ur samma hål dessutom.

Tredje stormen på kort tid

Nattens storm var den tredje kraftiga stormen på en månad här i Huvudsjön. Denna storm som överlag inte var så kraftig här i nejden som de två tidigare, blev ändå den värsta hittills vid Huvudsjön. Detta eftersom stormen blåste från nord och nordväst och granskogen bakom sommarstugorna här vid Solliden fick ta emot all energi. Jag klarade mig bra och endast ett träd föll på min tomt över några brädhopar. Villagrannarna klarade sig inte fullt lika bra, men lyckligtvis blåste de stora granarna ner över uthus, utedass och vedlador och inte på själva villorna. Det blev inga stora skador på byggnaderna, men det finns ett tiotal granar att röja upp här i backen nu. Jag är nu mycket glad att jag förberett mig på stormar och högg ner den mycket stora granen som fanns bakom min stuga redan förra våren. Annars kan det hända att jag fått börja bygga upp allt från början igen.

Flera granar föll omkull mellan villorna här vid Huvudsjön

 

En rötskadad gran som dessutom angripits av hästmyror klarade inte av stormen.

Hjortbock fälldes i Lappfors

Min första fällda vitsvanshjort.

Efter ett rejält snöfall hade vi gott om spårsnö för lördagens hjortjakt i Lappfors. Vi har licens på ett djur och skulle företrädesvis skjuta en ungbock eller kalv. Två yngre och kvicka jägare fungerade som spårhundar och försökte få upp hjortarna så att de skulle springa på passkyttarna. Nästan direkt efter att vi kommit på pass fick vi rapporter om att fyra hjortar lämnat sina nattlegor och att spårarna nu följde ett enda spår som kom rakt mot passkedjan som fanns utplacerad längs Huvudsjövägen. Hjorten sprang dock igenom passkedjan och vidare ut ur området utan att någon fick se djuret. Spårarna fortsatte dock och av erfarenhet vet vi att djuren brukar återvända förr eller senare. Mycket riktigt får vi kort därefter rapport om att djuret vänt och är tillbaka mot oss igen. Efter en kort stund ser jag plötsligt hur ett djur kommer springande över en liten åker ett par hundra meter från mig. Jag skruvar upp förstoringen på kikaren till max och ser tydligt att hjorten har horn och att hornen ser små ut, vilket betyder att den är lovlig. Jag förvarnar passkytten bredvid mig om att hjorten är på kommande, men kort därefter ser jag hur hjorten springer genom tallplanteringen framför mig. Plötsligt står hjorten på ca 50 meters avstånd från mig och jag höjer hastigt geväret för skott. Skottet blir snabbt och jag ser att det träffar och att hjorten faller kort omkull, men att den stiger upp och fortsätter springa. Jag försöker få till ett skott till, men fumlar med laddandet i vinterkölden och med tjocka handskar på och andra skottet blir till ingenting. Hjorten fortsätter, men vi kan se på spåren att den är rejält skadad. Som tur var har vi spårsnö och duktiga spårare som tar upp spåret. Efter att ha spårat en bit försöker hjorten springa undan genom att ta sig över Esse å. Hjorten störtar ut i ån, men kan inte ta sig över och upp på iskanten på andra sidan med sina sista krafter. Jag springer ner till Esse å så fort som möjligt och kan slutligen avliva hjorten på andra sidan ån med ett välriktat skott.

För att bärga hjortbocken fick man hugga sig fram genom den tunna isen.

Hjortbocken flyter i ån mellan isflaken och bärgningen av djuret blir ett äventyr i sig. Med hjälp av en roddbåt lyckas man slutligen ta sig upp till platsen efter att ha huggit sig fram genom isen med yxa. Hjortbocken kan sist och slutligen lyftas upp i båten och tas till land. 

Hjortbocken bärgad in i båten

Hjortbocken visar sig tyvärr inte alls ha små horn utan rätt rejäla horn med 10 taggar, varav en tagg är borta efter revirstrider med andra bockar. Hjorten är således inte den lilla ungbock vi försökte få och större än de gällande rekommendationerna. Jag kan också se att mitt första skott varit dåligt och träffat något för långt bak. Jag kan därför inte riktigt känna glädje över min första fällda vitsvanshjort som dessutom fälldes på hemmaplan. Det var inte alls någon bra insats av mig detta och som ansvarsfull jägare vill man ju att allt skall gå enligt planerna. Så länge har jag dock jagat att man vet att detta är en omöjlighet, men man vill ju försöka sitt bästa in i det sista. Köttet från hjortbocken kommer att gå till jaktföreningen som ställer till med en större fest vid Signegården för samtliga jägare i byn.

Jakten på jullaken (del 1)

Snöoväder vid Huvudsjön

En av mina jultraditioner de senaste åren har varit att bjuda på soppa av lake. Det är många längs den österbottniska kusten som har denna tradition, men här i Esse är jag väl nog en av få som skall ha ”lakasoppa” kring julen. Eftersom det går mot mina principer att köpa fisk så är det bara att försöka fånga den själv. Något som ibland kan vara lättare sagt än gjort då laken inte är så talrik i de vattendrag jag fiskar i. De flesta år lyckas det dock förr eller senare och processen med att fånga laken har gett mig många goda minnen och upplevelser.

Projektet att fånga jullaken inleddes idag med att jag först for ut för att fånga betesfisk. Planen var att pilka upp ett antal små abborrar från hemsjön, Huvudsjön med hjälp av mormyska. Detta gick helt enligt planerna efter en halvtimmes pilkande i snöstormen hade jag fått ett femtontal små abborrar och ett antal gärsar. Dessutom fick jag en kilos braxen och tappade en lika stor, något som är en mera ovanlig fångst den här tiden på året. Isen är nu ca 11 cm tjock på insjöarna här i skogen så den håller säkert. Men som alltid gäller det att veta vad man håller på med när man är ut på isen. Utan kunskap och rätt utrustning har man aldrig något ärende ut på isen. Jag använder alltid isbill istället för borr så länge isen är under 20 cm tjock. Detta för att jag då kan känna mig fram på isen genom att hugga med isbillen i isen med jämna mellanrum. Far isbillen genom isen med ett slag är det dags att se upp eller vända om, då är isen under 7 cm tjock. Höstisen är seg och stark och 4,5 cm tjock kärnis på hösten håller mig väl. Något som jag kommit fram till genom försök och misstag. Nu är tyvärr inte allt kärnis utan mer än hälften torde vara stöpis (snö + vatten som frusit till), vilken inte är lika hållbar. Så se upp på isen!

 För att återgå till fisket så for jag sedan och la ut ståndkrokar s.k. ”lakaspitona” vid Angjärv. Jag har fått bra med lake vid Angjärv tidigare, men inte testat med krokar för så det skall bli intressant att se hur detta slutar. Jag la ut tio krokar agnade med små abborrar. Enligt mig är abborre eller gärs i storleksklassen en dryg ”tvärhand”, d.v.s. drygt 10 cm bäst för att fånga lake. Efter två dagar skall jag gå för att vittja krokarna och hoppas förstås på fångst, men jag är nog lite tveksam. To be continued.... 

Små abborre i storleken en dryg tvärhand, drygt 10 cm är bra bete för laken

Bra med lång käpp så att man hittar krokarna efter snöfall. Lös snö läggs ännu över hålet för att minska tillfrysningen.

10 ståndkrokar färdigt utsatta vid Angjärv

"Lakaspitona" redo att läggas ut

Lavskrikor på matning

Lavskrika på matning

Den 29 oktober fick jag celebert besök här vid Huvudsjön. Då dök nämligen en lavskrika upp på min fågelmatning. Sedan dess har lavskrikan besökt matningen dagligen och idag hände det som jag väntat på. En annan lavskrika dök nämligen upp på matningen så att det nu stundtals är två lavskrikor på matningen samtidigt. Lavskrikorna äter inte av solrosfröna och havren som de andra småfåglarna utan av benrester och slaktavfall från älgjakten som jag lagt ut en bra bit bort men framför kontorsfönstret. De får dock dela matningen med ett tiotal talgmesar, några nötskrikor, blåmesar, talltitor och tofsmesar samt fyra ekorrar som äter fruktansvärda mängder solrosfrön.

I Esse och Lappforstrakten finns enstaka par kvar av lavskrika, men de är fåtaliga och minskar i antalet. En inventering som jag gjorde för ett antal år sedan gav vid handen att det kan röra sig om ca 20 par totalt i hela Esse gamla kommun. Mycket roligt att få ha de tama lavskrikorna på matningen och ett rätt bra tecken på att hemmet och kontoret inte ligger riktigt nära bosättningen, men däremot mycket ”centralt” och mitt i naturen. Jag undrar hur många andra i Österbotten som får se på lavskrikor från kontorsfönstret.