Dramatik längs Huvudsjövägen!

Skogsharen togs av duvhöken på vägkanten. 

I morse när jag kom körande längs Huvudsjövägen fick jag syn på en stor duvhök som flög upp från vägen. Jag stannade bilen, när jag såg att duvhöken satte sig bredvid vägen och var ovillig att flyga vidare. Samtidigt såg jag pinfärska harspår på vägen och då började jag ana oråd. Mycket riktigt så hade duvhöken slagit skogsharen och höll nu på att äta upp den. Spåren i snön vittnade om ett mycket dramatiskt förlopp. Två skogsharar hade löpt bredvid varandra längs vägen eftersom det är harens brunsttid just nu. Samtidigt lurpassade duvhöken vid vägkanten. Då duvhöken gick till anfall försökte haren undkomma med enormt långa skutt och i ett sista desperat försök hade den försökt hoppa in under stockhopen vid vägkanten. Duvhöken hade dock hunnit upp haren på plogkarmen och fick fast den. Haren var ännu varm så det måste ha skett relativt nyligen. När jag efter fotografering fortsatte färden såg jag att duvhöken kom tillbaka för att äta av haren. Då jag senare på eftermiddagen körde vägen på nytt såg jag att halva haren var uppäten. Duvhöken var den gamla stora honan som varit med mig hela vintern här vid Huvudsjön och åtminstone tagit två ekorrar också. Naturen är både dramatisk och grym sett med mänskliga ögon.

Rördrommen ännu kvar vid ån

Rördrommen befann sig åtminstone ännu igår söndag kvar vid Esse å. Nu hade den förflyttat sig ännu närmare centrum och fanns riktigt nära åbron i centrum av Överesse. Min samarbetspartner, naturfotografen Benny West lyckades få en mycket fin bild av rördrommen när den intar den s.k. pålställningen d.v.s då den sträcker på halsen och blir rak som en pinne. Rördrommen litar helt på sitt kamouflage och gör sig mycket lätt helt osynlig i täta vassområden. Nu fungerar pålställningen inte lika bra vintertid då allt gräs och växtlighet är bortvissnat så den syns rätt hyfsat längs stranden. Ett flertal fågelbongare har lyckats få syn på den rara vintergästen. Riktigt skygg verkar ju den heller inte vara då den rör sig så här i centrum av Esse. 

Övervintrande rördrom i Esse å

En mycket oväntad och intressant observation kunde jag göra idag. Jag fick nämligen redan igår telefonsamtal om en märklig fågel som rört sig kring Kungsforsen i centrum av Överesse sedan den 4.12. Enligt tipsaren skulle det vara frågan om en rördrom. Idag kunde jag fara ut till platsen och kunde snabbt bekräfta att det faktiskt är en rördrom. Min första observation av rördrom i Esse och Pedersöre samt den första gången som jag faktiskt överhuvudtaget sett rördrommen. Rördrommen häckar ju i vidsträckta vassområden och är en expert på att hålla sig gömd djupt inne i vassen. Dess kännspaka läte som hörs mycket långt har jag dock hört många tidigare, bland annat vid Sandören i Nykarleby, i Evijärvi sjö samt vid Bredviken i Karleby. Lätet låter som om man skulle blåsa i en tom flaska och går inte att ta miste på. Rördrommen är ju en flyttfågel och borde vid det här laget vara långt borta från Finland, men den här har tydligen inte haft bråttom. Bra tur har den också haft med fisket och hittat en bra fiskplats, där det enligt observatören fångat flera småfiskar. Rördrommen är minst sagt en märklig fågel, med extremt stora fötter och tjock kropp. Den liknar ingen annan fågel i Finland. Några bra bilder av rördrommen gick det dock inte att få idag på grund av långt avstånd och det rådande mörkret. 

Tallbitar på besök

Tallbitar äter rönnbär

Jag hade ett väntat och efterlängtat besök här vid Huvudsjön igår. Jag fick nämligen ett nytt s.k. "tomtkryss", d.v.s. en ny fågelart sedd från mitt hus. Det var fem stycken tallbitar som var stationära under dagen och åt hungrigt av rönnbären på tomten. Tallbitarna (vilket konstigt namn) häckar i barrskogen (taigan) i norra Finland och Ryssland och vissa år uppträder de relativt talrikt i våra trakter och äter rönnbär. Detta år då det finns så otroligt mycket rönnbär har man sett tallbitar lite varstans i våra trakter och därför var observationen väntad. Tallbitarna som inte alls är vana att se människor i sin naturliga miljö är också extremt oskygga och orädda när de kommer till bebodda trakter. Förr i tiden kallade man dem också för "dumsnut" eftersom de var väldigt lätta att fånga och komma nära. De här tallbitarna var också extremt oskygga och jag kunde fotografera dem rakt under den lilla rönn de satt i på ca 1,5 meters håll. Då min kamera är så dålig och ljuset är dåligt, blev också bilderna dåliga. Tallbitarna är i storlek  med en trast och hanen har roströd grundfärg medan honan har mera gul färg. Deras läten påminner om domherrens, en svag ödslig vissling som man lätt missar. Det extrema rönnbärsåret har inneburit intressanta fågelobservationer från min tomt. Först var det nästan alla arter av trastarna som åt av rönnbären och nu är det förutom tallbitarna även sidensvansar som tömmer rönnarna på sina bär. Dessutom har också bl.a. bergfinkarna ätit rönnbärsfrön under hösten. En flock storskrakar  dröjer sig också kvar här vid Huvudsjön, igår var de 7 st. Däremot har inga lavskrikor hittat min matning i år, men jag väntar dem ivrigt varje dag. 

Ett säkert vårtecken

Ingen kan väl ha undgått att svanarna återkommit i stora mängder. Sångsvanen är ju en av de tidigaste flyttfåglarna som återvänder och en del övervintrar ju också här så länge det finns öppet vatten. I år har de stora mängderna av svanarna rastat i Kållby, Kråknäs samt i Kronoby, Bråtöby. I båda flockarna har det tidvis funnits uppemot 300 fåglar. Tydligen har svanarna i år valt att rasta vid Kråknäset och inte på Flyna som de vanligen brukar. I flockarna har också funnits ett par mindre sångsvan, en helt annan mera sällsynt art. Sångsvanens återkomst är ju ett roligt och fint vårtecken. För mig personligen betyder svanarnas återkomst dock också en mindre trevlig sak. Nämligen det tacksamma arbetet med att ta hand om alla döda svanar eller avliva svårt skadade svanar som flyger i elledningarna. Årligen torde ett tiotal svanar skada sig eller dö när de flyger i elledningar och varje år händer det också i Pedersörenejden. Igår hände det igen vid Kråknäset. En svan flög i elledningen skadade sig svårt och kunde ej längre flyga. Jag fick ett telefonsamtal och kunde ta mig till platsen efter en timme. Den svårt skadade svanen gick omkring med en flock svanar och man såg på långt håll med kikare att vingen var av och att svanen blödde ymnigt. Efter en spurt på 150 meter i ställvis sugande gyttja lyckades jag få fast svanen med håven. Jag är ingen djurläkare, men jag kunde lätt se att vingen var av på två ställen samtidigt som vingbenet syntes genom fjädrarna. Svanen hade också blött rejält och var helt rödfärgad. Alltså var det enda alternativet att avliva svanen med ett nackskott. Tyvärr! Då vi lämnade platsen återvände en ensam svan till åkern. Det var troligen den avlivade svanens partner som sökte sin kamrat. Svanen lever i något så när livslånga parbindningar, så den här svanen kommer knappast att häcka mera i år, men till nästa år kan det hända att den söker upp en ny partner. 

Jag vill påpeka att jag förstås först meddela polisen om saken som alla gånger tidigare och fick klartecken att avliva svanen. Onödigt att belasta polisväsendet med dessa uppdrag då man kan själv göra det hyggligt bra. Sångsvanen är ju en fridlyst fågel, men enligt djurskyddslagen har man rätt att göra processen kort med en skadad fågel i hjälplöst tillstånd.

Ser du en skadad svan så meddela polisen och därefter någon lokal jägare eller undertecknad som kan ta hand om saken. Hittar eller ser du en redan död svan behöver man eller egentligen får man inte göra något med den. Ligger den på ett besvärligt ställe t.ex. mitt ute på en åker som skall plöjas kan man dock gå och slänga den i skogen, varefter naturen sköter sitt. Utan speciellt tillstånd är det inte lagligt att ta hand om döda svanar för att t.ex. konservera och montera dem (stoppa upp). Ovanstående gäller förstås alla större fåglar såsom tranor och rovfåglar. Är det dock frågan om en mera sällsynt fågel som är skadad kan det finnas intresse av att ta hand om fågeln och försöka få den frisk, men det är förstås omöjligt och inte heller biologiskt eller ekonomiskt motiverat att bekosta veterinärkostnader för för alla sångsvanar som skadar sig årligen. 

Lavskrikor på matning

Lavskrika på matning

Den 29 oktober fick jag celebert besök här vid Huvudsjön. Då dök nämligen en lavskrika upp på min fågelmatning. Sedan dess har lavskrikan besökt matningen dagligen och idag hände det som jag väntat på. En annan lavskrika dök nämligen upp på matningen så att det nu stundtals är två lavskrikor på matningen samtidigt. Lavskrikorna äter inte av solrosfröna och havren som de andra småfåglarna utan av benrester och slaktavfall från älgjakten som jag lagt ut en bra bit bort men framför kontorsfönstret. De får dock dela matningen med ett tiotal talgmesar, några nötskrikor, blåmesar, talltitor och tofsmesar samt fyra ekorrar som äter fruktansvärda mängder solrosfrön.

I Esse och Lappforstrakten finns enstaka par kvar av lavskrika, men de är fåtaliga och minskar i antalet. En inventering som jag gjorde för ett antal år sedan gav vid handen att det kan röra sig om ca 20 par totalt i hela Esse gamla kommun. Mycket roligt att få ha de tama lavskrikorna på matningen och ett rätt bra tecken på att hemmet och kontoret inte ligger riktigt nära bosättningen, men däremot mycket ”centralt” och mitt i naturen. Jag undrar hur många andra i Österbotten som får se på lavskrikor från kontorsfönstret.  

Brudand i Jakobstad

En mycket märklig fågel dök upp igår i Kråkholmsfjärden i Jakobstad. Där observerades nämligen en nordamerikansk andfågel, brudand. Brudanden räknas inte till de frilevande fåglarna i Finland utan klassificeras som en parkrymling och således får man inte räkna med den på sin poänglista över sedda fåglar i Finland. Den mycket färggranna fågeln var dock mycket sevärd och då den uppträdde mycket oskyggt och lät sig t.o.m. matas med brödbitar kunde man fotografera den på nära håll. Fågeln lockade ut en massa bongare och även en hel del övrigt folk som annars inte tittar på fåglar. Arten var ny för Kråkholmsfjärden.

 

Brudanden (Aix sponsa) är nära släkt med mandarinanden som också är en mycket färggrann andfågel. Brudanden häckar alltså i hela Nordamerika och liksom vår knipa i trädhåligheter. Den äter vattenväxter och delar av dessa, samt nötter och frön på land. Brudanden föds upp i inhägnad ute i Europa och härifrån härstammar de fåglar som påträffas i Finland.

Pilgrimsfalk på flyna

Pilgrimsfalken skymtar i mitten av den dåliga bilden.

Traktens bongare var alla redan samlade vid Flyna.

Idag, tisdag blev det rusning till Kållby, Flyna då jag fick rapport om att man sett en pilgrimsfalk där. Falken hade upptäckts redan vid åttatiden på morgonen och kl. 9 fick jag samtal om att pilgrimsfalken satt kvar i en högspänningsstolpe och passade på byten. Eftersom jag aldrig sett den ståtliga fågeln förr blev det bråttom till Flyna och denna gång lyckades bongandet. Pilgrimsfalken fanns kvar och satt nu på långt håll på åkern. Det var en mycket stor och ståtlig fågel, antagligen en vuxen hona. När det gäller dagrovfåglar är det nämligen så att honan ofta är märkbart större. Jag behövde heller inte vara ensam vid Flyna utan samtliga av traktens pensionerade fågelskådare fanns redan på plats. Årets femte nya art och art nummer 230 avklarad och detta på "hemmaplan".

Havsörnar på besök

Idag fick jag två stycken havsörnar på besök hit till Huvudsjön. De landade i Bäcksviken ca 300 meter från villan och kunde studeras bra med tubkikare från villan. Besöket var planerat i förväg eftersom jag kastat lite fiskrens och en del s.k. skräpfisk bl.a. små abborre, mört och braxen på isen under påsken. Jag räknade med att chansen för att örnar skulle landa på isen som mycket god. Havsörnen har ju blivit mycket vanlig och ute till havs och i skärgården ser man den varje dag nuförtiden. Här i Lappfors ca 35 km från havet är den dock inte lika vanlig. Väldigt trevligt med besök under kaffepausen. Även två sångsvanar anlände hit i förrgår och går nu varje kväll omkring och ropar på isen.

Två havsörnar vid Huvudsjön fotograferade genom tubkikaren.

Vårtecken



Utterspår på Huvudsjön

Ett stabilt högtryck med en kall ostlig och nordlig luftström har gjort att våren är sen i år jämfört med de senaste åren. Rejäl kyla på nätterna med temperaturer ner mot -25 grader och även minusgrader mitt på dagen trots strålande vårsol. Trots detta har jag under den senaste veckan kunnat se flera tecken på att våren är i ankommande. Förra veckans onsdag fick jag här vid Huvudsjön se när en utter kom springande rakt över sjön mitt på blanka dagen. Den kom i riktning från Esse å och for mycket riktigt i riktning mot Purmo norra å. Uttern använde dock sig inte av Utterleden utan tog snabbaste vägen fram mellan de två vattendragen. Utterns parningstid börjar nu i mars och då kan den annars så skygga uttern visa sig också rätt allmänt så här på dagen. Flera andra däggdjur däribland räv, hare och lodjur har sin parningstid med början i slutet av februari och under hela mars månad. De kan då röra sig också på dagtid och uppträda oskyggt. Speciellt rävarna brukar kunna observeras allmänt dagtid här vid Huvudsjön när de springer omkring mitt på dagen. Ett annat djur som vaknat ur sin vintersömn är mårdhunden och förra veckan såg jag de första mårdhundsspåren i snön. Mårdhunden brukar komma stundtals ut ur sitt gryt när dagarna blir längre och solen lyser. I samma område kunde jag även hitta spår av tjädern som trevande inlett sitt spel och släpat med vingarna i snön. Även den andra skogsfågeln, orren torde inom kort inleda sitt spel.

 

Förra fredagen var jag ut här i Esse för att lyssna på ugglor och då fick jag höra en slaguggla vid Dunders i Esse. Tyvärr ser det ut som om att sorkstammen skulle ha kraschat under vinterns lopp. Detta har lett till att ugglorna är färre i år än tidigare. Även ugglorna har sin parningstid i mars och ropar ut sina revir under stjärnklara marskvällar- och nätter. På måndagen överraskades jag av en slaguggla som här vid Huvudsjön försökte slå en större hackspett. Även detta skedde kl. 15 på eftermiddagen i fullt dagsljus och kan tyvärr ytterligare vara ett tecken på att ugglorna har svårt att hitta mat under den tjocka skaren. Slagugglan är ju annars en riktig sorkspecialist. På lördagen den 16 mars hörde jag även koltrasten sjunga för första gången i år. Detta skedde i Jakobstad nära församlingscentret. Övriga småfåglar som sjungit aktivt redan en tid är ju annars bl.a. talgoxe och grönfink som ofta börjar sjunga redan i slutet av januari.

 



Spår av järv har observerats i närheten av Gäddsjön mellan Purmo och Lappfors

Observationer av lodjur har fortsatt att strömma in här i Pedersörenejden och enlig min bedöming är det med säkerhet mellan 5-7 lodjur som stundtals rör sig inom vårt område. Denna vecka fick jag också in rapporter om en väntad gäst i våra trakter, nämligen en järv. Järven har under början av veckan rört sig i närheten av Gäddsjön mellan Purmo och Lappfors och korsat bl.a. Utterleden. Järven har kommit från Evijärvi och återvände också dit.

 

Den senaste tiden har också en större flock älgar rört sig i min skog och haft kalas på mina tallplantor. Under flygräkningen var det sex älgar i flocken, men det är svårt att säga hur många de är nu. Skogen som jag äger var redan kalavverkad när jag köpte den och är nu en ung plantskog. Eftersom jag försöker få lite mer mångfald i min plantskog än vad gällande skogsvårdsrekommendationer gör gällande betyder det också  att andelen lövträd är större. Detta gör också att älgarna trivs i min plantskog och har t.o.m. tagit daglega endast ca 50-100 meter bakom stugan. För ett antal år sedan hade älgarna t.o.m. varit inne på tomten och ätit av prydnadsbuskar intill villan när jag var borta. Området här vid Huvudsjön är ett traditionellt vinterbetesområde för älgarna.

 

Onsdagen 20.3 skulle jag på ett möte till Vimpeli och senare hade jag ärende till Äänekoski. Jag passade då på att försöka bonga en smådopping som funnits i närheten av industrin i området. Trots att man nästan dagligen sett smådoppingen i området sedan december ifjol lyckades jag inte få se den och därmed kunde jag ännu inte lägga till en ny art på min fågellista. Däremot såg jag i det öppna vattnet kring industrin 5 storskrakar, en knipa samt en utter.



I det öppna vattnet vid industrin i Äänekoski har en smådopping hållit till hela vintern. Tyvärr fick jag inte se den.

Fjälluggla bongad i Kauhava

Förra veckans sportlov gick till största delen åt till att bygga på huset, men för att inte helt snöa in i min stuga gjorde jag också en kort resa till de stora åkerslätterna mellan Kauhava och Lappo. Orsaken var att en fjälluggla uppehållit sig där några dagar och setts av flera fågelskådare. Jag reserverade en hel dag för detta lilla äventyr i naturen och skrev ut kartor över området för att hitta rätt. Efter ca 1,5 timmes körande på glashala vägar (bl.a. en vådlig krock hade skett i Alahärmä) anlände jag till slätten. Sökte en kort stund efter en stickväg som skulle leda ut till åkrarna från byn Kangas. Till sist hittade jag vägen och kunde parkera bilen. Direkt jag lyfte kikaren såg jag en annan fågelskådare på ca en halvkilometers håll ut på åkerslätten. Han gick omkring med en mäktig fotoutrustning och objektiv. Efter endast ca 5 minuters spanande får jag se den helvita fjällugglan på långt håll i tubkikare. Årets fjärde nya art och livspoäng 229 är avklarad!!! Jag nöjde mig denna gång som en äkta bongare att endast studera fjällugglan ca 10 minuter på långt avstånd. Ugglan syntes dåligt i det helvita landskapet, men man kan ana dess närvaro när den hela tiden stressas av två argsinta gråa kråkor som inte kan låta ugglan vara i fred. Inte heller naturfotografen ger ugglan någon ro. Han går hela tiden efter fjällugglan och försöker få bilder på den. Ett ganska typiskt beteende för s.k. "naturvänner" som skall fotografera fåglar. Nåja, jag tror inte fjällugglan tar skada av att hela tiden uppvaktas av intresserade fotografer. Ugglan befinner ju inte sig på häckningsplatsen och är dessutom känd för att vara rätt tam.

 

Fjällugglan har också tidigare vintrar uppehållit sig på de stora åkerslätterna mellan Kauhava och Lappo, dock inte varje år. I övrigt häckar ju ugglan endast vissa år i Finland och då uteslutande på kalfjället under goda lämmelår.

 

Här en länk till mer fakta om och bilder av fjällugglan.

http://www.luontoportti.com/suomi/sv/linnut/fjalluggla

Här på den stora åkerslätten mellan Kauhava och Lappo fick jag se fjällugglan.

Lappuggla i Lappfors!

 

Äntligen en Lappuggla! Jag har under alla mina år som fågelskådare länge önskat få se en lappuggla och detta år när jag valt att satsa mera på fågelskådandet var jag beredd att köra mycket långt för att få se den. Igår tisdag vid middagstiden hände dock det otroliga. Som tusentals gånger förr kom jag körande från Lappfors mot Huvudsjön och som vanligt spejade jag vid Evasbacken utöver åkrarna vid Storkärret och Stormossen. Här har jag tidigare sett både det ena och andra i djurväg under de senaste fem åren. Allt från stora älgtjurar, vitsvanshjortar, harar, rävar och fåglar så som duvhök, ormvråk, tranor och orrar samt slaguggla. Och nu på tisdag 29.1 kl. 12.13 satt plötsligt lappugglan där, nästan precis där jag fantiserat att den kunde sitta. I en mycket liten björk satt ugglan och spanade efter sork på åkern. Jag hann titta på ugglan med handkikare i ca 10 minuter, innan jag bestämde mig för att ta fram tubkikaren. Då jag äntligen fick upp tubkikaren stack ugglan iväg. Jag sökte säkert två timmar i närområdet, men jag kunde tyvärr inte hitta lappugglan på nytt någonstans. Lappugglan kan nu under vintern vara rätt stationär och jag hoppas att den skall dyka upp på nytt i samma område. Lappugglan är ju en mycket mäktig fågel och då den dessutom är dagaktiv och rätt orädd är den en mycket omtyckt fotomodell för naturfotografer. Bilden på lappugglan är fotograferad på en annan plats av kompisen Benny West från Ytteresse. Naturen bjuder på överraskningar, fågelart nummer 228 på min lista, lappuggla är avklarad och dessutom på hemmaplan. Fantastiskt!

Mera utterspår

Fredagens exkursion i hemmamarkerna förlades till området kríng Dunders och Angjärv. Vid Dunders och Övre Nådjärv hoppades jag få se bl.a. slaguggla eller tretåig hackspett. Jag skidade runt i området ganska länge, men hittade inte så värst mycket intressant. Som vanligt hade en större flock älgar huserat vid de igenvuxna åkrarna vid Avelmossen. Dessutom fanns det gott om hermelinspår i markerna, något  som jag märkt tidigare i vinter. Det kryllar bokstavligen av hermeliner och vesslor i våra nejder och överallt ser man deras spår. Ett tecken på att det finns eller åtminstone har funnits gott om sork den senaste tiden. På vägen tillbaka till bilen flyger så plötsligt en större rovfågel i väg från en stor gran. Jag hinner bara få en kort glimt av fågeln och lyckas tyvärr inte artbestämma den före den försvinner i den täta skogen. Mycket troligt att det var just en slaguggla, men det går inte att fastställa med 100 % säkerhet och jag kan därför inte lägga till arten på min artlista. Jag fortsätter därefter mot Angjärv och Dragnäs där jag fått i uppdrag att kontrollera några spår. Det visar sig mycket riktigt vara en utter som rört sig långt upp i skogen. När jag sedan skidar över den stora öppna myren Storangmossen, hittar jag mera spår av uttrarna. Här har två uttrar (hona med unge) sprungit över hela den öppna myren i riktning mot Angjärv. Många tror att utterspår ser man endast i närheten av större vattendrag, men så är inte fallet. Räkna med att du kan stöta på utterspår precis överallt i markerna också i ren skogsmark. Uttern fångar nämligen mycket gärna också grodor som övervintrar nere i dyn i ett litet dike eller i en bäck. Exkursionen fortsätter därefter till en av de få kvarvarande skogsfragmenten med äldre granskog här i Esse. Ingen framgång här heller, varken lavskrika eller tretåig hackspett behagar visa sig. Däremot hittar jag mårdspår i skogen, vilket inte överraskar. Exakt på samma ställe knep vi nämligen en skogsmård för två vintrar sen. 



Den fredade delen av Storangmossen i vinterskrud.

Utterspår av två olika individer i samma "ränna" ute på den öppna myren.

Ännu en skogshare har fallit offer för trafiken.

Söndagens exkursion går till Kiisk, där jag inte hittar speciellt mycket intressant. Till Kiisk körde jag genom Skrattlass och kunde då se 10 orrar som flög upp i Bastubacken. Vid Kiisk har också en utter (hane) rört sig kring Kiiskbäcken och på något vis tagit sig genom isen och fortsatt under isen. Jag blir därefter uppringd av ett gäng jägare som vill att jag skall titta på några spår längs vägen till Purmo i Ålandet. Jägarna misstänker att det skulle vara något större rovdjur i farten. På eftermiddagen åker jag dit, men kan snabbt konstatera att det är en stor stövare som jagat en fullvuxen hare. Både stövaren och haren har brett ut sina tassar så mycket att spåren ser mycket stora ut och detta har fått jägarna att misstänka något helt annat. Vid Lillbastu ligger också en nyligen påkörd och död skogshare vid vägkanten, som jag flyttar till min egen åtel. Har jag räknat rätt är detta femte skogsharen som jag hittat påkörd sedan höstens jaktsäsong inleddes, enbart i Lappforstrakten. Trafiken skördar nog mera offer bland hararna än vad några jägare tar tillvara åtminstone i Lappfors. Vid min egen fågelmatning vid Huvudsjön har slutligen  en svartmes dykt upp så att dagens saldo blir två nya arter för detta år (svartmes och orre). Artsamlandet fortsätter....

På jakt efter vittrut i Kokkola

En målsättning för mig under 2013 är att satsa lite mer på fågelskådning och mera bestämt att få se ett större antal nya arter. Jag är ingen bongare som flänger land och rike runt i jakten på rariteter, men jag räknar ändå s.k. livspoäng eller antalet sedda arter i Finland. Till dags datum har det blivit 225 stycken, ett mycket mediokert antal. Jag har skådat fåglar i över 10 år och jobbat mycket med fågelinventering. En del mera sällsynta arter har det blivit under åren, men en del rätt vanliga arter saknas ännu från min lista. Målsättningen är att få se 25 nya arter under året och passera 250 arter. En optimistisk men ändå realistisk målsättning. T.ex. tillkom endast 3 arter till listan under hela år 2012. Tanken är inte nu heller att försumma allt annat för fåglarnas skull, men ändå att prioritera detta när tiden så medger.

Fågeltornet vid Storgrundet (Isokari) i Karleby.

Sagt och gjort, dags att börja jobba med målsättningen. Tisdagen blev därför en ledig dag med fågelskådning i Karleby (eller rättare sagt jobbade jag kväll och natt). Vid Storgrundet i Karleby hade man sett en vittrut föregående dag. Då denna art saknas på min lista blev det ett givet mål för dagen. När jag anlände till Storgrundet var redan ett antal bongare på plats och hade också sett fågeln minuterna före jag hann dit. Trots att jag var oerhört envis och var på plats i minst tre timmar gick jag bet på denna fågel denna dag. Ett antal havs- och gråtrutar fanns dock på plats, men vittruten hittades icke. Jäklar!

110 "Bullaänder" fanns på plats i Karleby

Samtidigt som jag var i Karleby passade jag på att bonga s.k. "bullaänder" (gräsänder). Hela 110 stycken gräsänder satt och slöade i Hållhagen vid Sundet. De kallas ju ofta bullaänder eftersom de börjat övervintra i städer där tanter matar dem med bulla och bröd. Glada dagar för gräsänderna som tackar och tar emot av den lättillgängliga födan.

I de vida vassbältena vid Bredviken hittade jag slutligen skäggmesarna.

Jag gav mig inte så enkelt denna dag och for istället till Bredviken. Där hade man några dagar tidigare sett skäggmes, en annan art som saknas på min lista. Det såg länge dåligt ut, men efter över en timmes väntan kom plötsligt 6 fåglar lågt flygande över det vida vassbältet. Eftersom jag tidigare samma morgon lärt mig skäggmesens kontaktläte utantill kunde jag bara konstatera utan tvekan att jag äntligen lyckades! Jag fick också se fåglarna en kort stund innan de försvann in i vassen. Art nummer 226 skäggmes kunde läggas till min lista. En härlig naturupplevelse efter en hård arbetsinsats. Först vandring i rätt besvärlig snö ca 1,5 km till fågeltornet och sedan en lång väntan. Det lönar sig ofta att vara envis. Skäggmesen är en vacker fågel som häckar kolonivis i vidsträckta vassbälten. Den övervintrar på samma ställe, men är mycket fåtalig i våra trakter. Bredviken i Karleby och Sandören i Nykarleby är två ställen där man brukar kunna få se fåglarna. Det är inte ens varje år som det dyker upp skäggmesar i våra trakter så det är inte en helt vanlig fågel jag fick se.



Inventeringsuppdrag i Närpes

Denna vecka har jag haft ett rätt typiskt arbete i närheten av Närpes. En naturinventering av ett relativt litet skogsområde genom vilket man tänker dra en ny elledning från ett planerat vindkraftverk. Uppgiften gällde att kontrollera och avgränsa ett revir för flygekorre samt att inspektera en tjäderspelplats. Beställare av arbetet var vindkraftsbolaget. Fältarbetet gjordes under måndag och tisdag. Det är egentligen helt fel årstid för att göra en inventering, men eftersom arbetet brådskar var man tvungen att utföra jobbet nu. Detta ställer givetvis mina kunskaper och erfarenheter på prov. Jag har dock gjort så många inventeringar av denna typ så man börjar ha en rätt hyfsad erfarenhet. Jag lyckades också som väntat hitta flygekorrens spillning och kunde avgränsa det område som lämpar sig för flygekorren. Dessutom hittade jag tre olika boträd som enligt lag är skyddade. Det var alla hackspetthål i grova aspar. Som vanligt hittade jag endast spillning av flygekorre och såg inte till några flygekorrar.





Vy från tjäderspelplatsen. Naturfotografens gömsle i förgrunden.

Den andra platsen var om möjligt ännu mer svårinventerad. Det gällde en mycket bra tjäderspelplats där mellan 10-15 tjädertuppar brukar spela. Jag hade dock fått kontaktuppgifterna till en naturfotograf som kände till området och på det viset kunde jag få uppgifterna bekräftade. I närheten stötte jag så faktiskt upp 4 tjädertuppar i skymningen så tjäderspelplatsen kunde således bekräftas. Runt tjäderspelplatsen bör man lämna ett skyddsområde med en radie på ca 200-300 m. Skulle man som planerat dra elledningen rakt genom spelplatsen är det mycket troligt att tjädrarna skulle flyga in i elledningen och dö. Tjädern är ju inte direkt utrotningshotad, men har minskat väldigt mycket och en så här stor tjäderspelplats är mycket ovanlig i Österbotten och bör därför bevaras.

 

En röd och grann tallbit observerades (adult hane).

Övriga observationer under inventeringen var bl.a. en helvit skogshare som såg ut som en stor styroxboll när den försökte gömma sig under en gran. Helt fel skyddsfärg för skogsharen som byter färg på basen av årstiden och dagsljuset och inte om det finns snö på marken eller ej. I övrigt observerade jag även tre tallbitar. Tallbiten är en märklig traststor fågel som egentligen häckar i ödemarken upp i Lappland, men som under hösten och vintern kan vandra långt söderut. Den är dock mycket orädd och kallades förr för "dumsnut" på grund av detta beteende. Jag kunde också komma tallbitarna mycket nära, men tyvärr räcker min lilla kamera ändå inte riktigt till för att få någon bra bild på de granna fåglarna.

 

På camping med skåpbilen. Det går bra att övernatta i bilen även vintertid.

Som vanligt övernattade jag i bilen under inventeringen och arbetade koncentrerat och intensivt. Det brukar bli ca 10 nätter i bilen varje år under olika inventeringsuppdrag runtom i Finland. För det mesta sker inventeringen under sommaren så det är varmt att sova i bilen. Denna gång låg temperaturen kring 0 grader, men med en tjock vintersovsäck går det bra. Jag tycker väldigt mycket om denna del av mitt jobb. Jag tycker det är intressant att se nya platser och har heller inte något i mot att köra långa sträckor med bil. Att sedan få arbeta och vara ute 10 timmar om dagen i naturen är ju för det mesta riktigt fantastiskt.