Visar inlägg med etikett Naturkunskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Naturkunskap. Visa alla inlägg

fredag 27 mars 2015

Mårdhundar på språng

Ett djur som definitivt vaknat ur sin vintersömn är mårdhunden. Denna vecka har jag sett spår av mårdhund lite varstans i terrängen, bl.a. 200 meter från stugan här vid Huvudsjön i förrgår. Vi försökte även spåra upp denna mårdhund, men den hade vandrat så långa sträckor, säkert långt över 5 km på en natt så vi hann aldrig fast den. Mårdhundarna rör sig ofta parvis och igår såg jag dylika spår av två mårdhundar nära Sexsjö i Purmo. Mårdhundsspåret ser ut som ett litet hundspår, är mycket runt och nätt. Dessutom är ofta spåren olika stora. Största förväxlingsrisken är räv, men rävens spår är större, mera avlångt och spårlöpan nästan spikrak. Mårdhunden som har korta ben och knubbig kropp går bredare så att spåren inte bildar en rak spårlöpa. Den extremt fina skaren gör att alla djur, inklusive mårdhunden passar på att förflytta sig långa sträckor just nu. Mårdhunden är ju en riktigt överlevare och sprider sig lätt över stora områden. Mårdhunden är också ett av våra allra vanligaste däggdjur, men få människor får se mårdhundarna som är riktiga nattdjur.
Små nätta spår av mårdhund.

tisdag 24 mars 2015

Skogsrenarna invaderade Esse


Under januari och februari rörde sig en flock på fem skogsrenar i Esse-Lappfors skogarna. De fem renarna observerades också i samband med flygräkningen av älg i mitten av februari. Den senaste veckan dök dock plötsligt inte mindre än ca 40 skogsrenar upp i Esse-skogarna! Renarna är fördelade i flera små flockar som alla håller dock till i närheten av Finnholm på östra sidan om Esse å. Renarna har tydligen varit i området redan en längre tid eftersom det fanns mycket gott om spår i terrängen. Skogsrenarna har varit ute och ätit på åkrarna intill ån förutom att de ätit en massa renlav- och fönsterlav på de närliggande bergsknallarna. Skogsrenarna torde dock söka sig tillbaka längre inåt landet nu på våren, men det skall bli intressant att se om någon av renarna stannar kvar på våra marker under sommaren. 
Spår av flera skogsrenar på snön
Skogsrenens spår liknar ett stort älgspår, men är rundare i formen.

torsdag 5 mars 2015

Dramatik längs Huvudsjövägen!

Skogsharen togs av duvhöken på vägkanten. 

I morse när jag kom körande längs Huvudsjövägen fick jag syn på en stor duvhök som flög upp från vägen. Jag stannade bilen, när jag såg att duvhöken satte sig bredvid vägen och var ovillig att flyga vidare. Samtidigt såg jag pinfärska harspår på vägen och då började jag ana oråd. Mycket riktigt så hade duvhöken slagit skogsharen och höll nu på att äta upp den. Spåren i snön vittnade om ett mycket dramatiskt förlopp. Två skogsharar hade löpt bredvid varandra längs vägen eftersom det är harens brunsttid just nu. Samtidigt lurpassade duvhöken vid vägkanten. Då duvhöken gick till anfall försökte haren undkomma med enormt långa skutt och i ett sista desperat försök hade den försökt hoppa in under stockhopen vid vägkanten. Duvhöken hade dock hunnit upp haren på plogkarmen och fick fast den. Haren var ännu varm så det måste ha skett relativt nyligen. När jag efter fotografering fortsatte färden såg jag att duvhöken kom tillbaka för att äta av haren. Då jag senare på eftermiddagen körde vägen på nytt såg jag att halva haren var uppäten. Duvhöken var den gamla stora honan som varit med mig hela vintern här vid Huvudsjön och åtminstone tagit två ekorrar också. Naturen är både dramatisk och grym sett med mänskliga ögon.

tisdag 17 februari 2015

Flygräkning av älg

Förra veckan genomfördes årets flygräkning av älg i Pedersörenejden. Förhållandena varierade storligen under de tre dagar som flygräkningen pågick. Första dagen hade vi optimala förhållandena och hittade bra med älg i Esse. Eftermiddagsturen fick dock ställas in på grund av låga moln. Andra dagen slog blåsten och blidvädret till. Det blev en rejäl åktur för de som var med uppe och räknade. Blidvädret gjorde också att landningsbanan på Sexsjö blev obrukbar den tredje dagen och vi fick flyga från Kronoby flygfält. Tredje och sista dagen när vi flög över kusten i Larsmo, Pedersöre och Jakobstad var förhållandena mycket svåra. Hård blåst som gungade och skakade planet gjorde letande av efter älgarna svårt. Samtidigt hade tövädret gjort att det inte fanns snö i träden och på marken hade stenar och rotvältor tinat fram och lyste nu svart mot himlen. I och med detta får man nog räkna med en hög felprocent den sista dagen. Sammantaget hittades 171 älgar, vilket är ca 10 mindre än år 2013. Ifjol kunde vi inte alls genomföra någon flygräkning då det inte fanns snö. Med tanke på förhållandena i år är troligen älgstammen ungefär lika stor i år som för två år sedan. I det traditionella vinterbetesområdet i Skrattlass i Esse fanns åter igen väldigt mycket älg. I närheten av Råbacka låg 16 älgar i samma plantskog och i närområdet hittades ytterligare flockar med älg så att det inom ett begränsat område fanns 33 älgar. Här finns det nog risk för älgskador i plantskogen om älgarna stannar länge på samma ställe. I Björkbacka, i närheten av Kallkärret mellan Esse och Lappfors hittades också en flock på 5 skogsvildrenar. Skogsvildrenarna var kvar i området ännu i lördags och det är första gången som en hel flock renar befinner sig så långt mot kusten. I Terjärv, i närheten av Emet finns en stor flock på 60 renar, varav två stycken redan dött i trafiken då de blivit påkörda längs riksväg 13. 





fredag 21 mars 2014

Grävling bytte bostad

Grävlingsspår i snö (liknar lite små björnspår).
Idag, fredag fick jag se något rätt ovanligt här vid Huvudsjön, nämligen grävlingsspår i snö. Det finns gott om grävlingar här, men det är sällan de är uppe och springer så länge det är snö på marken. Troligen är det den märkliga vintern som fått grävlingen att röra på sig i ett tidigt skede. Eftersom detta är ett tillfälle som sällan erbjuds, beslöt jag mig för att lägga nästan hela dan på att spåra grävlingen. Man får lära sig otroligt mycket om ett djur genom att spåra det och det här tillfället blev inget undantag. Jag trodde att grävlingen rört på sig en kort sträcka och kommit från ett närliggande gryt, men icke. Väl hemkommen visade det sig att jag spårat grävlingen i 6 kilometer (enligt GPS) och då den hade helt bytt boningsort. Från ett stort, känt grävlingsgryt till ett annat stort gryt nästan 5 km bort i en gammal tjärdal. Däremellan hade den besökt ytterligare 4 andra gryt, varav 3 st. var helt nya för mig. Något matnyttigt, förutom vid min åtel, hade den inte hittat på vägen även om den på några ställen försökt krafsa upp marken. Grävlingen var otroligt skicklig på att orientera sig i markerna och tog hela tiden kortaste vägen mellan gryten, den följde väldigt mycket vattendrag både Huvudsjöbäcken och mindre dragdiken. Ibland gick den också på isen på ett dike. På basen av observationerna var det nog frågan om hane som är på friarstråt och söker efter honor. Parningstiden för grävlingen inleds redan i mars. Möjligen är det min grävling och gamla vän, Gunnar som brukar äta upp min fisk från åteln och som jag fått släppa ut tre gånger ur en av mina mårdhundsfällor. Han känns igen på att han har ett gammalt sår på huvudet och så förstås på att han har lagt rejält på hullet efter att ha vräkt i sig en massa skräpfisk från åteln.
Här slutade grävlingsspåren, i Lappfors största grävlingsgryt i en gammal tjärdal
Trafikkaos i Lappfors. Grävlings- och utterspår korsar varandra på ett dike.


.

onsdag 12 mars 2014

Ett säkert vårtecken

Ingen kan väl ha undgått att svanarna återkommit i stora mängder. Sångsvanen är ju en av de tidigaste flyttfåglarna som återvänder och en del övervintrar ju också här så länge det finns öppet vatten. I år har de stora mängderna av svanarna rastat i Kållby, Kråknäs samt i Kronoby, Bråtöby. I båda flockarna har det tidvis funnits uppemot 300 fåglar. Tydligen har svanarna i år valt att rasta vid Kråknäset och inte på Flyna som de vanligen brukar. I flockarna har också funnits ett par mindre sångsvan, en helt annan mera sällsynt art. Sångsvanens återkomst är ju ett roligt och fint vårtecken. För mig personligen betyder svanarnas återkomst dock också en mindre trevlig sak. Nämligen det tacksamma arbetet med att ta hand om alla döda svanar eller avliva svårt skadade svanar som flyger i elledningarna. Årligen torde ett tiotal svanar skada sig eller dö när de flyger i elledningar och varje år händer det också i Pedersörenejden. Igår hände det igen vid Kråknäset. En svan flög i elledningen skadade sig svårt och kunde ej längre flyga. Jag fick ett telefonsamtal och kunde ta mig till platsen efter en timme. Den svårt skadade svanen gick omkring med en flock svanar och man såg på långt håll med kikare att vingen var av och att svanen blödde ymnigt. Efter en spurt på 150 meter i ställvis sugande gyttja lyckades jag få fast svanen med håven. Jag är ingen djurläkare, men jag kunde lätt se att vingen var av på två ställen samtidigt som vingbenet syntes genom fjädrarna. Svanen hade också blött rejält och var helt rödfärgad. Alltså var det enda alternativet att avliva svanen med ett nackskott. Tyvärr! Då vi lämnade platsen återvände en ensam svan till åkern. Det var troligen den avlivade svanens partner som sökte sin kamrat. Svanen lever i något så när livslånga parbindningar, så den här svanen kommer knappast att häcka mera i år, men till nästa år kan det hända att den söker upp en ny partner. 


Jag vill påpeka att jag förstås först meddela polisen om saken som alla gånger tidigare och fick klartecken att avliva svanen. Onödigt att belasta polisväsendet med dessa uppdrag då man kan själv göra det hyggligt bra. Sångsvanen är ju en fridlyst fågel, men enligt djurskyddslagen har man rätt att göra processen kort med en skadad fågel i hjälplöst tillstånd.

Ser du en skadad svan så meddela polisen och därefter någon lokal jägare eller undertecknad som kan ta hand om saken. Hittar eller ser du en redan död svan behöver man eller egentligen får man inte göra något med den. Ligger den på ett besvärligt ställe t.ex. mitt ute på en åker som skall plöjas kan man dock gå och slänga den i skogen, varefter naturen sköter sitt. Utan speciellt tillstånd är det inte lagligt att ta hand om döda svanar för att t.ex. konservera och montera dem (stoppa upp). Ovanstående gäller förstås alla större fåglar såsom tranor och rovfåglar. Är det dock frågan om en mera sällsynt fågel som är skadad kan det finnas intresse av att ta hand om fågeln och försöka få den frisk, men det är förstås omöjligt och inte heller biologiskt eller ekonomiskt motiverat att bekosta veterinärkostnader för för alla sångsvanar som skadar sig årligen. 

tisdag 29 oktober 2013

Bindvävsmask hos älg

Älgens leder såg riktigt hemska ut.
En vuxen älgko som vi fällde den 20.10 vid Trullkärret nära Nådjärv i Esse visade sig vid slakt ha mycket svåra infektioner i leder, senor och muskelhinnor. Infektionerna såg ut som gul, grönaktiga geleaktiga gryn och klumpar. Älgjaktlaget bestämde sig därför ganska omgående att inte ta tillvara köttet och gräva ner älgkon. Efter att ha varit i kontakt med viltforskarna är jag övertygad om att älgkon var svårt infekterad av en bindvävsmask av släktet Onchocerca. Masken är en s.k. rundmask (Nematod) som sprids med knott. Den vuxna larven lever i lederna och kring senorna på bl.a. älg. Masken är tunn, men upptill flera tiotals centimeter lång. Infektionen gör att att det kliar och älgen skrapar benen så att huden går sönder kring lederna på benen. Detta lockar sedan knotten att suga blod från det barskrapade området (Se min viltkamerabild från Evasbacken, Lappfors 2010). Bindvävsmasken är mycket vanlig i hela Norden, upptill 98 % av de vuxna älgarna är infekterade. Forskarna har hittills trott att masken är ofarlig för älgen, men den svårt infekterade älgkon tyder på att masken kan påverka älgen också mycket negativt. Viltforskarna skulle ha gärna tagit in prover från älgen, men tyvärr hann jaktlaget gräva ner älgen. Oftast kan man endast se en ärrvävnad kring lederna på älgen som visar på maskens närvaro. Köttet är helt ätligt, men vid så här svåra infektioner är det förstås skäl att inte tillvara det. 

En älg på sommaren som är infekterad av bindvävsmask. Notera det stora antalet knott och flugor som suger blod.

söndag 12 maj 2013

Röda stenar längs vägen

Rödfärgad sten förorsakas av en grönalg.
En fråga som jag ofta får av kunder är vad som färgar stenarna röda i skogen. Röda stenar är något man ofta ser  när man går längs en skogsbilväg. Stora stenar vid vägkanten ser ut som om någon person målat dem röda. Så är dock inte fallet utan hur konstigt det än kan låta så är det frågan om en trådformig grönalg med släktnamnet Trentopohlia. Det finns tre arter i Finland och den art som torde förekomma mest på stenar har det svenska namnet violstensalg Trentopohlia iolitus. Grönalger är som namnet säger oftast gröna, men just denna art har mycket karotenoider som ger den röda färgen. Samma typ av färgämne som finns t.ex. i morot. Trentopohlia är en s.k. pionjärart, alltså en av de första arterna att kolonisera en ny yta. På grund av detta observeras de röda stenarna framförallt vid vägbyggen. I samband med vägbyggen lyfts "nya rena" stenar upp ur marken och det första som börjar växa på stenen är oftast Trentopohlia. Grönalgen kan ju uppta sin näring från luften och behöver ingen jord under sig. Efter ett tag kommer andra arter in, bl.a. lavar och till sist övertäcks stenen med mossa och ris. Därför ser man inga röda stenar inne i den täta skogen.
Extremt mycket röda stenar vid en bergskross.

måndag 29 april 2013

Islossning

Isvallar pressas in mot den norra stranden
Islossningen startade idag, måndag, här vid Huvudsjön. Helgens regn gjorde redan isen dålig och den mycket hårda sydliga och sydvästliga började bryta sönder isen idag. Isen pressas nu mot den norra stranden, eller i praktiken rakt mot min villa. Det blir intressant att se hur det går med bryggorna och konstruktionerna vid stranden. Islossningen är alltid ett mäktigt naturskådespel och redan nu har stora isvallar pressats in i de små vikarna på norra stranden.

Isen började spricka sönder under måndagens lopp.

Färdigt pimplat för i år.
 

tisdag 23 april 2013

Enen är inte fridlyst

Enriset är inte fridlyst. Här med en massa spindelnät.
En av de mest seglivade och märkligaste sägnerna och felaktiga föreställningarna jag ofta stöter på här i Österbotten när man diskuterar med folk är att enen och enriset skulle vara fridlyst. Detta hör jag överallt där jag rör mig bland folk. Jag får varje år samtal om saken och igår ringde också en stugägare och frågade om han kan hugga bort enriset från sin tomt då han hade den uppfattningen att enriset skulle vara fredat. Men, enriset är och har aldrig varit fridlyst utan man får hugga ner det hur som helst på sin egen mark. Själva enriset har aldrig varit fridlyst i Finland, men däremot var trädformiga enar fridlysta fram till och med 2005 och är så fortfarande på Åland. Pelarformade och enar som växer som träd är mycket sällsynta här i Österbotten så det tycker jag att man fortsättningsvis skall spara som landskapsträd, men fridlysta är de inte. Enris i små mängder i skogen kan man också spara eftersom bl.a. enbär och enris är föda för en del djur däribland tjäder och älg. På många håll är dock enriset inte önskat, detta gäller bland annat i gamla kulturmiljöer där enriset sprider sig snabbt och bidrar till att öppna gamla kulturbygder växer igen. Själv har jag på flera ställen gått hårda strider med det envisa enriset, bland annat längs vandringsleder. Det är ett av de svåraste risen att få bort helt och hållet. De växter som är fridlysta i Finland är mycket sällsynta och förekommer ofta bara på någon enstaka plats. Det gäller ofta orkideér och liknande växter. En komplett lista över fridlysta växter i Finland finns här http://www.ymparisto.fi/default.asp?node=1728&lan=sv.