Siiponjoki naturstig i Kalajoki

Fina vandringsmiljöer bjuder Siiponjoki naturstig på.

I samband med att jag var ute och bedömde en examen till vildmarksguide under dagarna två i mitten av december fick jag tillfälle att bekanta mig med en för mig ny vandringsled. Döm om min förvåning då jag hittade en ny fantastiskt naturskön på så nära håll!! Siiponjoki är en fantastiskt fin plants och påminner väldigt mycket om Kitkajoki i Kuusamo. Den lilla, smala ån har under tidernas gång grävt ner sig i den sandiga jorden så att åslänterna ställvis är närmare 30 meter höga. Jag riktigt skäms över att jag inte känt till denna plats tidigare och kan varmt rekommendera en dagsutflykt till Siiponjoki och Pleuna samt även en vandring längs hela den 20 km långa vandringsleden. 

Tydliga tavlor vid ledens startpunkt.

Tyvärr gör bilden inte rättvisa åt den fantastiskt vackra Siiponjoki

Vandringsleden startar från parkeringen vid Tapion Tupa nära den populära turistfällan vid Hiekkasärkät. Vandringsleden är bra utmärkt i terrängen med blå färg och rikningsvisare i vägskäl. Även avståndstavlor finns här och var, liksom några informationstavlor som enbart är på finska. Terrängen är lättvandrad och går nästan enbart över skogsbevuxna, gamla och vackra sanddyner. Således är skogen gles och mycket gemytlig att vandra i. Största delen av leden går i skogen, även om några korta avsnitt följer bilväg eller skoterled. Leden passerar ett antal mindre sjöar och på några ställen finns rastplatser och grillkåtor. Längs leden finns också bl.a. en fornlämning och en tjärdal. Ledens absoluta höjdpunkt är ändå Siiponjoki och Pleuna. Den slingrande (på fackspråk = meandrande) lilla ån är en sevärdhet av stora mått. Det är som en rejäl kanjon med gammal, fredad storskog på båda sidorna om de snabbt rinnande och ställvis forsande ån. Mycket storslaget! Vid Pleuna finns ett vindskydd och rastplats helt intill ån. Till denna plats kommer man sommartid också lätt via en närliggande bilväg. Vandringsleden följer Siiponjoki ett par kilometer innan den viker tillbaka från ån. Tyvärr är det sparskrapat med information om vandringsleden på nätet och någon speciell karta över leden lär du inte hitta. Söker man dock från forststyrelsens retkikartta.fi kan du hitta leden. Trots att vandringsleden är välutmärkt bör man ha med sig karta åtminstone om man går hela leden.

Jag rekommenderar varmt hela denna vandringsled som en tuff dagsutflykt för den vana vandraren och området kring Pleuna och Siiponjoki rekommenderas också till dagsbesökare och barnfamiljer. 

Ett extra plus för dessa avståndstavlor längs leden.

Grillkåta vid Särkijärvi.

Infotavlan berättar att också här har man lyckats förstöra en improduktiv myr med dikning

Åivo fornminnesstig

Infoskylt vid ledens startpunkt i Åivo.

Jag fick några timmar ledigt under ett arbete i Karlebytrakten i måndags och passade på att gå längs en av de få vandringsleder som jag ännu inte vandrat i nejden. Nämligen Åivo Fornminnestig i närheten av Såka. Ledens startpunkt är lätt att hitta från väg nr 13 mellan Karleby och Jyväskylä. På vägskylten står det forngrav och Nygård. Man kör sedan ett par hundra meter längs en mindre byväg och anländer småningom till en infotavla. Ett av ledens viktigaste fornminnen ligger alldeles intill startpunkten. Så värst spektakulär att se är den inte den lilla stenhögen, men här har man rest ett minnesmärke av en av de första boplatserna i nejden. Åivo fornminnesstig är utmärkt med käppar med vandringsledsmärken och ställvis också med målfärg på träden. Märkningen på träden är dock ibland lite vilseledande i och med att man ställvis använt blå färg, ibland röd och ibland både och. Överlag är leden hyfsat utmärkt i terrängen och där leden går som en stig i skogen är vandringsleden bra upptrampad. Man behöver dock nog definitivt ha karta med sig, på några ställen går jag nog lite fel innan jag ser på kartan vartåt leden vänder. Riktvisare med ortnamn och avstånd finns också kring denna led, precis som hos andra leder i Karleby.

Åivo fornminnesstig är 6,5 km lång och ansluter till den mera använda Såka vandringsled. Fornminnesstigen går rätt mycket längs mindre skogsvägar, över 50 % går längs dylika vägar. Ställvis går också leden parallellt med ett brett skidspår, vilket ofta inte är en så värst bra lösning. Terrängen är överraskande kuperad och påminner väldigt mycket om terrängen längre inåt landet i Terjärv eller Lappfors. Höga, branta backar, mindre skogsåkrar och gamla granskogar gör terrängen varierande. Förutom forngraven i början av leden har Åivoleden en riktigt stor sevärdhet. Bjonstenen är ett område med flera spruckna flyttblock uppe på en kulle. Flyttblocken enskilt är inte så extremt stora, men tillsammans bildar det ett mycket intressant område, med små grottor och sprickor mellan flyttblocken. Här skulle man kunna tillbringa en längre tid och utforska stenarna och grottorna. För barnen är detta säkert en intressant lekplats att klättra och krypa på. 

Bjonstenen består egentligen av flera flyttblock med grottor och sprickor emellan

Vilseledande märkning på träd med flera färger

Typisk bild från Åivo fornminnesstig, liten traktorväg och kuperad terräng

Längs leden finns ingen rastplats och leden är också i övrigt en sådan som man rätt snabbt går utan att stanna upp alltför mycket. Leden borde också gås igenom och få lite service på skyltar och märkning, på ett ställe borde även en ny dikesbro anläggas. I övrigt är leden hyfsat intressant, men tar man sig ut till Såkatrakten skulle jag nog rekommendera Såka vandringsled som är betydligt mer intressant. Den passerar flera små vattendrag och myrar och längs denna finns också rastplatser. Både Bjonstenen och forgraven i Åivo får man också se längs Såka vandringsled.

Vandringsled och skidspår är ofta en dålig kombination, här har man jämnat ut vägen.

Karta över Åivo fornminnestig kan hittas på nätet från följande adress:

http://www3.kokkola.fi/tekninen/kaupunkiymparisto/ymparisto/ulkoilureitit/ulkoilualueetjareitit_se/index.asp?p=sokojaoivu

Jeppo vandringsled

Förra veckan var jag ut till Jeppo för att vandra den nya vandringsleden, Trådi. För mig personligen var det speciellt intressant att vandra denna led eftersom jag haft ett finger med i spelet när leden planerades. Jag höll en kurs i Nykarleby arbis 2012 om "konsten att bygga en vandringsled" och där vi ganska långt gick igenom om hur man bygger en vandringsled och vi var också ut i terrängen i Jeppo och gjorde en grov planering av sträckningen. Den färdiga leden följer ganska långt också den planerade sträckningen som vi drog upp under kursen. 

Tydliga riktvisare gör att man knappast kan välja fel väg

Trådi startar och slutar vid Måtarsberget. Från riksväg nummer 19 mot Seinäjoki svänger man höger mot Måtarsgränd en bit efter att man passerat Mirka. Trådi är alltså en slinga, vilket förstås är en stor fördel då det är möjligt att lämna bilen på ett ställe. Jag kan konstatera att Trådi är extremt välbyggd och det var inga som helst bekymmer att hitta runt denna vandringsled. Leden är märkt med blå färg och vid korsningar finns tydliga riktvisare. Där det behövs finns det också rejäla dikesbroar och på flera ställen har man lagt ut små rastbänkar, vilket är en trevlig detalj. Fjalar Fors med fru samt resten av gänget från Jeppo byaråd har gjort ett mycket stort arbete med vandringsleden. 

Vandringsleden går mestadels som en stig i skogen, den följer endast på några få ställen bilvägar. Detta är mycket positivt, kanske högst 1 km av den totala leden går längs vägar och resten i skogen. Detta är mycket bra jämfört med de flesta andra vandringsleder i vår nejd. En annan sak som är mycket bra med Trådi är att det finns tre alternativa rutter att välja. Man kan välja att vandra 4, 7 eller 10 km. Jag gick den långa leden, eller 10 km, och med min vandringstakt tog det inte mer än ca 2,5 timmar att ta mig runt leden. Skogen längs leden är mycket varierande och på några ställen går leden igenom mycket fina granskogskärr. Längs leden finns några större sevärdheter, däribland det stora flyttblocket Storstenen samt ett antal mycket fina bronsåldersgravar.

Kartor över leden finns att ta med vid startpunkten och även om kartan inte behövs för att hitta runt leden så är det ju roligt att följa med var man finns. Det som är en större brist med vandringsleden är att där finns inte någon större rastplats med grillmöjligheter. Detta gör att Trådi lätt blir en led som man "motionerar" igenom utan att ta någon längre paus. Det gör antagligen också att vandringsleden lätt blir en led som man som "utbys" besöker en gång. Min erfarenhet säger att skall man idag locka folk längre ifrån måste man ha en fin rastplats som blir vandringens huvudmål. Nu saknar jag en sådan plats längs Trådi.  En annan sak som man saknar är något vattendrag, sjö, bäck eller å, ,men det kan man ju heller inte trolla fram i naturen sådär bara. 

Storstenen torde vara ett av nejdens största flyttblock

Summa summarum är Trådi utan tvekan en av de bäst byggda vandringslederna i nejden och man kan bara hoppas att Jeppoborna orkar underhålla leden. På basen av anteckningarna i gästboken har vandringsleden haft mycket besökare sedan invigningen i Maj 2014. Jag kan varmt rekommendera att ta er ut till Jeppo för att vandra Trådi. Trots att det är mörkt både i Jeppo och annanstans just nu i december så det går faktiskt riktigt bra att vandra längs vandringsleder denna tid på året. 

Utsikt från rastplats vid Mässjeslandet

En trevlig detalj är att det finns små rastbänkar utplacerade på strategiska ställen

Rejäla och genomtänkta konstruktioner finns längs Trådi.

Mycket fina och välbevarade bronsåldersgravar finns längs Trådi

Vandringsled Purmojärvi-Lappajärvi

Vy från Hanhivuori, vandringsledens vackraste plats.

Jag fick under sommaren meddelande att mina finskspråkiga kolleger i sjöbygden byggt en fortsättning på vandringsleden från Purmojärvi mot Lappajärvi. Detta innebär att man nu kan vandra från Utterleden vid Lostenen allt via Purmojärvi till Lappajärvi. Detta lät så pass intressant att jag beslöt mig för att vandra leden förra fredagen. Officiella kartor finns mig veterligen inte ännu, men jag har fått kartor per e-post som jag kunde använda. Enligt skyltar vid Purmojärvi är leden hela 28 km lång.

Vandringsled? Leden går rakt över Hanhivuorenneva längs en skoterled. Myren är så blöt att man säkert blir våt om fötterna också på sommaren.

Efter att ha vandrat leden kan jag tyvärr konstatera att denna vandringsled kan jag inte rekommendera åt någon och leden blev nog en mycket stor besvikelse. Orsakerna är flera. Vandringsleden är dock bra utmärkt i terrängen. Utmärkningen är gjord med röd färg på träd och stolpar, samt med skyltar och pilar i större korsningar. Märkningen är tät på vissa ställen t.o.m. störande tät, man har nästan målat på varje träd. På några sträckor har man även använt gula band, vilket är lite störande. På några enstaka ställen går jag fel och måste gå tillbaka för att hitta leden, men det tycker jag själv är helt ok. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att märka en led så bra att man inte skulle bli fundersam på några ställen. Varför man nu använt röd färg för leden är lite märkligt, man har mer eller mindre kommit överens att slopa den röda färgen på grund av att den är så pass svår att upptäcka för färgblinda. Jag saknar dock avståndsangivelser längs vandringsleden, den enda avståndstavlan finns vid Purmojärvi. Startar man från golfbanan i Lappajärvi finns det inga som helst skyltar och vandringsleden. 

En av ledens största brister är att den är så fruktansvärt ointressant. Den enda riktigt natursköna platsen man passerar är berget  Hanhivuori som är riktigt vackert. Här har man en utsikt som kan liknas lite med en fjälltopp, vilket man inte kan hitta i Pedersöre. Själva bergsområdet är också mycket vackert, med gammal gles tallskog. Men till Hanhivuori kan man också komma via en skogsbilväg och gå endast 200 meter. I övrigt finns det ingenting speciellt att se längs leden. Inte ett enda vattendrag eller sjö, förutom Purmojärvi passerar man. På två korta sträckor går man i en ståtlig, äldre barrskog på en låg ås som är hyfsat bra. Största delen av leden går dock genom ensidiga unga tallskogar och dikade tallmyrar. Man passerar också flera ödelagda gårdsgrupper och riktig glesbygd som Tyynismaa, Kuoppamaa och Valkosalo. Jag tycker själv det är intressant med dylika gamla gårdsgrupper i glesbygden, men det är inte alla som gillar det heller. 

Bra märkning, men var exakt skall man gå.

Den riktigt stora bristen är dock att vandringsleden följer till över 90 % traktorvägar, bilvägar eller skoterleder. Från Hanhivuori mot Lappajärvi går man närmare 5 km längs en brett upphuggen skoterled. Skoterleden går spikrakt genom terrängen och rakt över myrar som är så blöta att man inte kan gå torrskodd ens med gummistövlar. På ett ställe var jag beredd att vända om. Myren var så blöt att jag fick försöka hoppa på tuvor och ändå inte tänkte komma framåt. Den här leden går man definitivt inte med länkskor ens under de torraste sommardagarna. Längs leden finns inga spångar och dessutom finns heller inga dikesbroar. Nu hade jag inga problem att hoppa över de små dikena, men det kan ställa till med problem för ovana vandrare. Röjningen lämnar nog också i övrigt att önska. Visserligen har man röjt en smal stig, men man har valt att inte plocka bort röjningsvirket från leden, vilket är synnerligen märkligt. När man t.ex. går över ett kalhygge eller genom en ung plantskog får man gå över kvistar, tallplantor och ris. Det är inte alls roligt. Eftersom leden är ny är den inte speciellt bra upptrampad i terrängen, vilket jag förstår men varför har man inte orkat röja bort riset från leden?

Längs vandringsleden finns tre vindskydd, alla tre är äldre vindskydd som funnits tidigare på platsen. Vindskyddet vid Hanhivuori ligger ju vackert, men de två andra finns mitt i skogen. Ved saknas också vid alla vindskydd och de har nog inte haft speciellt många besökare de senaste åren. 

Typisk sträckning för vandringsleden, längs en igenvuxen traktorväg.

Spikrakt längs en bred skoterled. Nästa krök om 4 km. Framåt marsch! 

På några ställen har man märkt leden med gula band. 

Ett av ledens tre vindskydd. Helt ok, men ved saknas.

Mitt slutbetyg för vandringsleden är tyvärr underkänt. Man har nog gjort det lite för lätt för sig, vilket jag delvis kan förstå då leden är byggd på talko och utan extra finansiering. Man har kopplat ihop befintliga skoterleder, vägar och stigar för att lättast komma från punkt A till B, men så bygger man inte en vandringsled. Jag kan ju se på kartan att i närheten finns vackra sjöar och andra platser, varför går man inte via dom platserna? Det är okej att vandra 5 km mellan varje naturskön plats. Men vandrar man 28 km i österbottnisk skogsterräng borde man nog kunna hitta några sevärda platser. Tyvärr är jag nog ganska övertygad om att denna vandringsled kommer att växa igen inom ett par år och glömmas bort. Den här leden går man inte två gånger, om man inte är ute för att motionera. Tyvärr!

Leden är bra utmärkt med röd färg, men varför har man inte plockat bor riset från leden? 

Succé för Utterledens vandringsmaraton

Utterledens vandringsmaraton blev en fin tillställning och på basen av responsen från deltagarna lyckades arrangemanget till fullo. Vi var ganska få arrangörer så för min del blev det två rätt långa men intressanta arbetsdagar. De flesta som gick (=sprang) Utterleden på en dag gjorde det överraskande snabbt och snabbast av alla var Pasi Auvinen från Jakobstad som kom i mål efter 5 timmar och 51 minuter. Nu var ju detta ingen tävling, men många av deltagarna var erfarna maratonlöpare och de tog vandringen som ett bättre träningspass. Tre damer sprang också leden på drygt 7 timmar. Andra tog det lugnare och en grupp på tre personer kom i mål efter midnatt, men tack vare den ljusa finska sommaren var detta inget problem. De som gick leden på två dagar trivdes om möjligt ännu bättre och med färdigt serverade måltider både middag, morgon och kväll. Dessutom hade man haft en mycket trevlig samvaro under kvällen vid övernattningsplatsen vid Sexsjö. De flesta av tvådagars vandrarna anlände redan tidig eftermiddag dag två. Inga större skador inträffade och alla hittade relativt lätt runt leden.

Evenemanget var fullbokat med ca 100 deltagare och eftersnacket med kommunens personal tyder på att nästa år vågar vi satsa på nytt med ett större antal deltagare. Det skall bli intressant att se hur stort detta ännu blir.

Anmälning inför start vid Lappfors skidcentrum

Vandrarna startklara vid Vilobacka parkering. 51,6 km kvar.

Vandringsmaraton längs Utterleden 24-25.6

Kulturbyrån i Pedersöre hälsar er välkomna till årets stora händelse kring Utterleden. Nedan information om vandringen. 

Information till deltagare i Vandringsmaraton 24-25.6 2014

Årets Vandringsmaraton är det första i sitt slag och från arrangörs håll önskar vi alla deltagare varmt välkomna.

Kom ihåg vilken startgrupp du anmält dig till. De som vandrar non-stop (grupp 1) startar kl 07.00 och de som övernattar (grupp 2) startar kl. 08.00. I det här brevet finns närmare instruktioner och information till deltagarna. Kostnadsfri annullering är möjligt t.o.m. 17.6. Du deltar du på egen risk. I deltagaravgiften ingår inte försäkring. Vill du vara på den säkra sidan bör du kontrollera med ditt försäkringsbolag att din vanliga fritids- och olycksfallsförsäkring är tillräcklig. Av säkerhetsskäl bör varje vandrare ha en telefon med sig.

Anmälan och start
Alla deltagare anmäler sig vid Lappfors skidstuga. Här får du din nummer och parkerar bilen.  Anmälan öppnar kl. 06.15. Vid anmälan uppger du beräknad tid för din vandring och betalar din deltagaravgift (kontant betalning). Från skidstugan åker alla vandrare med buss till starten. Starten sker från Vilobacka och målgång är vid skidstugan i Lappfors.

Grupp 1:
Bussen till starten avgår kl 7.00. För att underlätta för arrangören vill vi att deltagarna gör en grov uppskattning av vilken tid man beräknas nå mål.

Du har möjlighet att lämna in torra kläder och proviant. Dessa finns tillgängliga vid Sexsjöns övernattningsplats. Övernattningsplatsen är belägen vid en jaktstuga, 25 km från start. Här serveras soppa åt alla deltagare i den takt de passerar. Observera att arrangören inte för kläderna tillbaka till starten. Eventuell inlämnad utrustning ska avhämtas av deltagaren själv från jaktstugan, när loppet är vandrat. Stugan ligger ca 12 km från skidstugan intill en mindre bilväg.

Deltagaravgift: 20€ ( i avgiften ingår busstransport till starten, ett mål varm mat, proviant vid kontrollerna)

Grupp 2

Bussen till starten avgår kl. 8.00. Vid anmälan får du nummerlapp och lämnar in din personliga utrustning. Tält, sovsäck, liggunderlag, klädombyten mm packas så komprimerat som möjligt. Din utrustning finns sedan tillgänglig vid övernattningsplatsen. När du fortsätter vandringen på onsdagen packar du ihop dina saker. Sakerna transporteras sedan  av arrangören till skidstugan.

Du övernattar utomhus i eget tält. Lämplig utrustning enligt eget behov. Vid övernattningsplatsen finns möjlighet att bada bastu, simma och grilla. Vid jaktstugan finn el men inte rinnande vatten. 

Soppa serveras på tisdag kl. 16- och morgonmål onsdag morgon kl. 7.00-

Deltagaravgift: 25€ ( i avgiften ingår busstransport till starten, ett mål varm mat, ett morgonmål, proviant vid kontrollerna )

Längs med Utterleden finns följande kontroller - vattenstationer:

1: Kalisjön : 9.5 km
2: Nars : 6.5 km
3: Sexsjön/jaktstugan : 12 km
4: Huvudsjön 7.5 km
5 Kiisk: 8.5 km
6  Lappfors skidstuga: 7 km

Vid Nars finns semla och saftsoppa för alla vandrare. Vid samtliga stationer finns vatten, saft, frukt, saltgurka och russin. Vid varje station anmäler vandraren sig till en funktionär  

Säkerhetsarrangemang:

-i deltagaravgiften ingår ingen försäkring. Alla vandrare deltar på egen risk
-alla vandrare måste ha en fungerande telefon med sig.
 -första-hjälp utrustning (plåster, kylpåsar, stödförband mm)finns vid vattenkontrollerna.
-en servicebil finns tillgänglig och tvingas man avbryta sin vandring tar man sig till närmaste överenskomna uppsamlingspunkt där man hämtas av servicebilen.
-vid akuta nödsituationer uppmanas deltagarna kontakta 112.

Vid målgång anmäler du dig i skidstugan och får ett diplom för deltagande i Utterledens första maratonvandring. I skidstugan finns dusch och bastu.

Arrangemanget är nytt och deltagarna uppmanas vara beredd på att smärre förändringar i programmet kan ske.

Välkommen!

hälsar arrangörerna på Kulturavdelningen

Kontaktuppgifter:

Kulturbyrån / Ulrika Stenmark
 tel. 06-7850 284 / 0505166169
kulturbyran@pedersore.fi

Vandringsleden Leipäreitti

Ledens start eller slutplats, Näkinkallio vid stranden av Purmojärvi

Jag var idag ute och gick den nya vandringsleden Leipäreitti (Leipätie) som går mellan Lostenen i Överpurmo och Näkinkallio i Purmojärvi, Kortesjärvi. Vandringsleden har byggts på med EU-pengar av en förening (Kortesjärvi-seura ry) och projektet blev klart under 2013. Vandringsleden ansluter till Utterleden i närheten av Lostenen och är därför av intresse. Planerna är att vandringsleden senare skall fortsätta mot Kivitippu i Lappajärvi. Vandringsleden är totalt 16,5 km lång och följer i stort sätt hela vägen en låg, knappt märkbar rullstensås i sydöstlig-nordvästlig riktning. Jag gick leden från Lostenen mot Purmojärvi. Första delen från Hundbacka stenåldersboplats och vidare går längs en traktorväg i ett sandigt område, där man på flera ställen tagit grus och sand, vilket lett till att flera små sjöar bildats. Efter en stund anländer man till den vackra sjön Saarijärvi där det finns en gammal välkänd dansbana längs leden och intill vägen. En bit ytterligare längre fram kommer man till ett intressant område, där en privatperson har uppfört en del gamla kåtor och byggnader. Åtminstone tidigare kunde man boka in sig för olika fester här men nu på vintern såg platsen rätt öde ut. Leden fortsätter längs en sandig, låg rullstensås och efter ett tag kommer man till ett större bergsområde, Reiskinkallio. På berget finns en mycket fin kåta eller vindskydd. Tyvärr går leden inte direkt förbi rastplatsen utan endast en skylt anger att det finns en kåta i skogen. Stigen syntes inte alls, men till slut hittade jag den fina ”laavun”. Efter det fina bergsområdet fortsätter leden ytterligare längs en sandig, smal väg flera kilometer. Man går förbi många s.k. täktsjöar där man tidigare tagit grus och sand. Efter ett par kilometer viker leden av längs en åkerväg och vidare in i skogen. I skogen är leden svår att hitta även om markeringarna kommer tätt så är stigen ännu obefintlig. Efter en kort bit kommer man igen ut på en bred skogsväg som för vandrarna ut till Kauhava-Evijärvivägen. Leden fortsätter därefter över vägen, förbi en större bergskross upp mot Soidinkallio där ledens andra rastplats finns. Denna rastplats är nybyggd och ser inte ut att ha använts speciellt flitigt. Leden är också här svår att hitta och inte alls upptrampad. Därefter fortsätter leden i skogen längs en skiftesrå, varefter man kommer ut till en skogsväg som slutligen för vandrarna ut till Purmojärvi och till ledens slut- eller startplats vid den allmänna simplatsen vid Purmojärvi. 

Vandringsleden följer dylika smala, sandiga vägar under mycket långa sträckor

Vandringsleden följer överlag väldigt mycket smala traktor- och bilvägar, mindre än 1 km utgörs av en traditionell smal stig i skogen. Vandringsleden är därför mycket lättvandrad och trots att leden går längs vägarna stör det egentligen inte så mycket. Däremot är leden nog för dåligt utmärkt ännu och utan karta hittar man nog inte. Dessutom är delar av leden märkt med blå och resterande del med röd färg på träden. Avståndet mellan markeringarna är också för långt, så att vandrare utan karta säkert börjar tveka. En del skyltar av varierande tydlighet finns också vid olika korsningar.

Fin kåta i närheten av Saarijärvi

Leipäreitti och Leipätie har nog potential att bli en bra fortsättning på Utterleden, men det krävs nog att markeringen förbättras och blir enhetlig samt att stigen röjs på några avsnitt i skogen. Intressant i sig själv är att almanackan påstår att det skall vara 9 januari idag, men ute verkar det som något helt annat. Det gick mycket bra att vandra denna led nu mitt i vintern. 

Tyvärr har jag inte hittat några officiella kartor av leden på nätet, men jag har fått en karta av en bekant i Kauhava. Är det någon som är på väg att vandra leden kan jag nog skicka kartor per e-post. 

Nybyggt vindskydd (Soidin laavu) nära Purmojärvi.

Ställvis finns en del riktvisare och skyltar av varierande kvalitet och tydlighet.

Bra vindskydd uppe på berget Reiskinkallio (Reiskin laavu)

Tre dagar längs Utterleden

Vandrarna på väg längs Esse å.

Pedersöre Medborgarinstituts kurs ”vandra Utterleden” hölls den 20-22.9. Femton förväntansfulla deltagare deltog i vandringen som startade på fredag morgon kl. 8.00 vid skidcentret i Lappfors.  Vädret var närmast idealiskt för en höstvandring, lagom svalt, småmulet men ändå uppehåll. Tanken med kursen var att gå hela Utterleden under tre dagar med dagsetapper kring 20 kilometer. Efter en trevande start med många små justeringspauser gick vandringen bra framtill lunch som hölls vid Bockabron. Från Bockabron fortsatte vandringen efter en dryg timmes lunchpaus mot Hjulforsen. Vid Hjulforsen valde en av deltagare att hoppa av vandringen efter att ha haft stora bekymmer att hålla balansen längs de stenigaste och mest besvärliga partierna. Det är skäl att ännu en gång påpeka att Utterleden ställvis är en smal stig som går över både stubbar, stenar och rötter och det är något helt annat än att gå längs en bred grusväg. En del av vandrarna kunde också konstatera att man bar med sig kanske onödigt mycket packning och ryggsäcken vägde en bra bit över den rekommenderade maxvikten på 15 kg. Från Hjulforsen fortsatte vandringen mot Huvudsjön där vi dock avvek från leden för att ta oss till min stuga vid sjön där vi skulle övernatta. Den sista biten mot stugan gick tungt och de flesta kände av att man gått närmare 20 km med tung packning. Speciellt de sista 3 kilometrarna längs en rak och tråkig skogsbilväg blev tunga. Väl framme vid Huvudsjön återhämtade sig vandrarna relativt snabbt och det blev en trevlig kväll med bastubad samt samvaro med långa och intressanta diskussioner. De flesta var ändå beredda att krypa till kojs redan vid niotiden.

Den gigantiska björken vid Kiisk intresserar

Lördagen var vi så beredda att fortsätta vandringen med förnyade krafter förbi Huvudsjön mot den mycket vackra Gäddsjön där vi tog en längre paus. Därefter fortsatte färden förbi Rensforsen och längs Purmo norra å och vidare till Sexsjö där vi tog lunchpaus. Under lunchpausen kunde vi observera en mink som höll till vid stranden. Vädret var fortsättningsvis på vår sida och endast små korta regnskurar kom under dagens lopp. Därefter fortsatte färden förbi Skjorsmossen och vidare mot Österbacka gamla torpställe där vi höll en lite längre paus. Slutligen gick vi fram till Nars simplats dit vi anlände kl. 18.00 efter att ha vandrat närmare 23 km under dagen. Vid Nars valde en del att sova i vindskyddet, en del i tält, en del i de övriga byggnaderna på området och en del övernattade i det stora halvplutonstältet som jag fört dit på förhand. Vi hade även fört dricksvatten hit på förhand för att kunna ha till hands. Några började smått frysa under natten i och med att temperaturen sjönk ner mot nollstrecket och man hade lite undermåliga sovsäckar.

Utterleden går ställvis både upp och ner och över stubb och sten.

Efter ett rejält morgonmål var vi beredda att fortsätta färden redan före kl. 9 på söndagsmorgonen mot Kalisjön och vidare mot Lostenen. Vid västra sidan av Nars fick vi se en sparvuggla som slagit en småfågel och som hade stora svårigheter att lyfta med den nästan lika stora fågeln. Vandringen gick nu väldigt raskt och vi kom snabbt fram till vindskyddet vid Kalisjön. Utterleden går också långa bitar längs vägen på denna sträcka, vilket förklarar att marschfarten blev hög. Vid Lostenen blev det så en sista gemensam lunchpaus tillsammans med flera andra besökare som fanns här. Färden fortsatte så via Hirvijärven kalliot i Kortesjärvi och vidare mot Vilobacka parkering dit vi anlände kl. 15.00 på eftermiddagen. Vår transport tillbaka till startplatsen fanns då redan på plats för att ta oss tillbaka till Lappfors.

Avslutningsvis kan sägas att vandringen gick helt enligt planerna och att många blev imponerade över det arbete som gjorts med leden och de många fina platser som man passerade under vandringen. För mig personligen var det extra roligt att Utterleden används mycket flitigt, vilket visas av att stigen nu redan första året är mycket väl upptrampad och att vi mötte flera andra vandrare längs vår tre dagar långa färd.  

Lättvandrat på spångar över Gäddsjömossen.

Fina höstfärger vid Österbacka 

Fin men kylig morgon vid Nars

På spaning ut över Kalisjön.

Rapport från vandringen till Halti

Fjället Saivaara ståtar ensamt i den öppna dalgången

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandring startade söndagen den 4.8 med 16 hugade deltagare i varierande ålder och med mycket olika erfarenheter av fjällvandring. Efter över 800 kilometer i bilen anlände vi sent om sider till Kilpisjärvi och då vädret var på vår sida bestämde vi oss för att avverka en kort sträcka på ca 1 kilometer ännu samma kväll från naturrummet i Kilpisjärvi till sjön Cahkaljavri för att där slå läger för natten. Tillsammans med en av deltagarna gick jag ännu samma kväll tillbaks till Kilpisjärvi för att föra en av bilarna till vår planerade målgång på norska sidan. När vi återvände till lägret var klockan närmare 23 och sömnen hittades snabbt. Vi vaknade måndag morgon till ett mycket bistert väder, jämngrått och rejäla regnskurar. Efter att ha väntat ett par timmar klarnade dock vädret upp och vi startade vår vandring. Terrängen var extremt tuff, stenig och eländig och färden gick mycket sakta. När vi ankom Saarijärvi stuga var alla redan rejält medtagna av den tuffa terrängen och ovanan av att bära packning. Vi bestämde dock oss för att fortsätta en bit till i den tuffa stigningen framför oss. Efter en kort stund började mörka moln hastigt torna upp sig och vi visste att regn var på väg. 10 minuter för sent började vi lägga upp tälten och vi fick nu stå i hällregn och stormvindar och försöka få tälten på rätt köl. Regnskuren blev dock kortvarig och vi kunde torka upp våta kläder under den fina kvällen.

Pihtsusköngäs vattenfall

Vandringen fortsatte följande morgon kl. 9.00 enligt schemat. Terrängen blev nu betydligt lättare och vi anlände till Kuonjarjoki stuga redan före lunch så vi fortsatte ännu en bit före lunchpaus. Mycket vackra vyer dök upp efter en stund då fjället Saivaara stod i ensamt majestät ute i en dalgång. Aldrig tidigare har jag sett sådana fjäll i Finland. Från och med nu och vandringen till slut påminde landskapet mer om Sarek och svenska fjällen än om typiska finska lågfjäll, vilket överraskade mig. Vi fortsatte ännu en bit förbi Meekonjärvi stuga vidare till en bro vid Vuomakasjärvi. Efter en dagsetapp på över 20 km var alla mycket möra i både kropp och själ och kunde ta en välförtjänt natts vila. Följande morgon fortsatte färden i relativt lätt terräng längs Nordkalottleden till det vackra vattenfallet Pihtsusköngäs, ett av Finlands mäktigaste. Nordkalottleden går sedan vidare längs den östra stranden av den stora sjön Pihtsusjärvi där det också finns en stor stuga. Området kring Pihtsusjärvi var fågelrikt med bl.a. alfågel, en massa vadarfåglar såsom rödbena, ljungpipare, större strandpipare och snäppor. Dessutom förstås vanliga fjällfåglar såsom bl.a. blåhake, ängspiplärka, snösparv och lappsparv. På hemvägen såg vid dessutom en havsörn här. Vi fortsatte vår färd upp mot Halti ett par kilometer och hittade en fin slätt för tältning ett par kilometer före stigningen till Halti började. Hit anlände vi ganska tidigt på eftermiddagen, men eftersom vädret var grått och småregnigt väntade vi med toppbestigningen i hopp om bättre väder följande dag.

Dimma och duggregn mötte oss på vägen upp mot Haldefjäll

Toppröset på Haldefjäll 

Torsdag morgon var det så dags att ta sig upp på Halti. Tyvärr var vädret fortsättningsvis minst sagt bedrövligt med dimma och duggregn. Vi kämpade dock på och efter ca 2 timmar vandring uppåt i stenskravel hade vi erövrat Finlands högsta fjäll, Haldefjäll 1323 meter över havet. Tre av deltagarna hade fått lite problem med knä och fötter och avstod från toppturen, men resten tog sig upp och kunde skriva sitt namn i gästboken. Nerfärden gick något snabbare och sedan bar det av samma väg tillbaka längs Nordkalottleden allt förbi Pihtsusjärvi och till Vuomakasjärvi där vi tog en välförtjänt paus. Härefter vek vi av Nordkalottleden för första gången under vandringen och gick längs en vältrampad stig ut västerut mot Norge. Vid Luohtojavri slog vi läger för natten i fint väder och under kvällen kunde vi även plocka lite hjortron på sjöstranden. Fredagen fortsatte vi färden västerut i strålande solsken och i en mycket vacker dalgång, Urtasvaggi. Färden gick bra, men terrängen var relativt tuff och packningen kändes tung. En kort paus vid Lossujavri och sedan gällde det att ta sig över gränsen till Norge. Lite överraskande var stängslet vid gränsen ganska robust och vi fick krypa under som olagliga invandrare. Lite senare såg vi dock nog att det fanns en större lucka för vandrare på ett annat ställe i stängslet. 

Vacker tältplats 

Lättvandrad terräng i Urtasvaggi dalgång västerut mot Norge.

Färden fortsatte nu på norska sidan i tuff och stenig terräng längs älven Didnojohka dock för det mesta i en rätt brant nedförsbacke. Vi valde att slå läger ett par kilometer före målet vid vägen på norska sidan. Det hade blivit rätt sent och de flesta var rätt medtagna av den tuffa vandringen. Speciellt de två vandrarna med knäproblem kämpade på tappert i sin egen fart. Efter sex nätter i tält hägrade dock civilisationen och med en tidig start på lördag morgon var vi ute vid vägen till Skibotn redan kl. 9.00. Efter dusch och en rejäl lunch inne i Kilpisjärvi var vi så klara för den långa bilfärden hem. Vi kunde nu summera ihop en rätt tuff, men givande vandring i de överlägset mest spektakulära fjällen som finns i Finland.  Totalt blev vandringen närmare 100 km lång fördelat på drygt fem långa dagar. 

Hårt arbete längs Utterleden

Kämpigt värre med en tung brunnsring efter skotern i lös snö.

De senaste veckorna har vi jobbat hårt med att göra de sista finslipningarna på Utterleden. Vi har bl.a. kört ut de sista spångarna samt material och ved till vindskydden. Vi höll på att få bråttom att hinna få ut allt innan snön och isen försvinner. Det blev kämpigt, speciellt när vi hade en enormt tung brunnsring på snöskotersläpet. Inte roligt att lyfta en sådan pjäs i djup snö och då vi körde fast med skotern, men det gick vägen. Ved har nu också fixats till de flesta vindskydden. Det som återstår för min del är märkning och röjning på ett litet avsnitt vid Tranusjön och Kalljärv i Överpurmo. Vi har också jobbat flitigt med en översiktskarta och broschyr som nu är inne för ett provtryck. Tanken är att allt skall vara klappat och klart när det blir officiell invigning. Invigning blir det nämligen lördag 15.6 vid Lappfors skidcentrum. Förutom de officiella programpunkterna, med tal och bandklippning, kommer det att ordnas busstransport (gratis) upptill Hjulfors varifrån man kan vandra tillbaka till bilarna i Lappfors (ca 12 km) eller till Kiisk (5km). Alla är förstås välkomna till invigningen. Allt är ännu inte klart med invigningen så jag får lov att återkomma med det senare.

Eldstaden på plats vid Skjormossen. Sixten Häggman kan pusta ut.

På väg med en last ved över Huvudsjöns sista is.