Ovanlig vitsvanshjort i Larsmo skärgård

Jag fick en viltkamerabild från Larsmo skärgård här om dagen. På bilden kan man se något mycket ovanligt. Nämligen en hjorthind (alltså en hona) med horn! Av alla våra hjortdjur är det vanligen endast renarna, där både honan och hanarna har horn. Hinden har dessutom tre kalvar med sig, vilket också tillhör ovanligheterna. Jag har tidigare inte hört om hindar som haft horn, men vetenskapen känner nog till fenomenet. I detta fall har hinden s.k. basthorn, d.v.s. det finns ännu hår kvar på hornen i motsats till bockarna som förstås fejar sina horn på sensommaren. Att hindarna har horn beror i de flesta fall på någon typ av hormonrubbning med för höga testosteronhalter under våren, vilket leder till att små basthorn utvecklas. I vissa mycket sällsynta fall kan också hindarna utveckla riktiga horn, men detta kräver att testosteronhalterna är fortsättningsvis onormalt höga under sensommaren då hornen slutligen bildas.  I några riktigt sällsynta fall finns det också hjortar som varit hermafroditer, som alltså har både honliga och hanliga kännetecken. Alla dessa varianter är kända från USA, därifrån vitsvanshjortarna ursprungligen hör hemma samt också enligt uppgift från Tammerforstrakten där det förekommer rikligt med vitsvanshjortar. 

Flertalet av de hindar som utvecklar horn är sterila, men hinden på bilden verkar vara mycket produktiv. Vanligen får hjortarna 1-2 kalvar, men denna har alltså tre kalvar. Det har dock nog förekommit hjortar tidigare i vår nejd med tre kalvar. Den första hinden med tre kalvar i vår nejd, höll mycket längre till nära skidcentret i Lappfors 2010 och jag har den flera gånger på viltkameran.

Intressant jaktdag

Jakten på vitsvanshjortarna har fortsatt i två dagar här i Lappfors både före och efter julfirandet. Hjortbockarna har dock lyckats smita under båda dagarna då de stuckit iväg på långtur. Sammanlagt har vi haft med säkerhet 8 djur inne i området där vi matar och därav 3 stora bockar. Bockarna har dock direkt efter att ha lämnat sin lega i sakta mak gått undan spårarna och lämnat vårt jaktområde. Intressanta observationer har dock gjorts av spårarna där bland annat en av bockarna igår på lördagen gick rakt ut på isen på den lilla sjön Övjärv, snubblade och föll på den hala isen, men fortsatte ändå bestämt över till andra sidan. Igår fick jag också se en vitsvanshind som spårarna tagit upp och som kom i fyrsprång över ett större kalhygge, men vi ämnar spara honorna (hindarna) så den fick fortsätta. Jakten på vitsvansarna fortsätter dock under hela januari, men eftersom hjortbockarna brukar tappa hornen första veckorna i januari borde vi ganska snart få bocken annars blir det omöjligt att välja rätt djur i de snabba situationer som det ofta blir i en drevjakt. 

Fällhorn av en stor älgtjur hittades i samband med vitsvansjakten

I samband med att jägarna spårade vitsvansarna hittade de också ett mäktigt fällhorn av en stor älgtjur. Tjuren hade under natten stångat hål på några rundbalar i Mastbacka och i samband med detta tappat ena hornet. Rosenstocken var ännu röd av blod i ändan vilket visar förutom spåren i snön och på balarna att allt detta skett under natten. Hornet hade fem taggar och var otroligt grovt så att det var nog en av nejdens äldre och större tjurar som tappat detta. 

Lördagens jaktdag avslutades på ett lite tråkigare sätt. En ung sångsvan hade flugit i elledningarna nära Värnum kraftverk, skadat sig rejält och gick nu med bruten vinge på isen ovanför kraftverket. Den hade också varit uppe på en gårdsplan under fågelbrädet. Polisen gav tillstånd till avlivning, andra alternativ finns inte. En svan som nu inte kan flyga fryser och svälter ihjäl inom några dagar på det mest plågsamma sättet. Jag spårade fågeln från kraftverket upp till öppet vatten vid Brakvedaforsen ca 1 km ovanför kraftverket. Fågeln hade lämnat tydliga spår där man kunde se att den släpat ena vingen. Vid Brakvedaforsen kunde jag snabbt med ett skott avsluta fågelns lidande och bärga den för begravning på torra land. Årets tredje sångsvan som jag tvingats avliva efter att de flugit i elledningarna. 

Den unga sångsvanen avlivades efter att ha skadat sig på elledningarna.

Lyckad hjortjakt

En del av jaktlaget i Lappfors samlade vid den fällda hjortkalven

Vi fick äntligen snö till landet och spårsnön underlättade jakten på vitsvanshjortarna här i Lappfors. Redan tidigt på söndagsmorgonen hade vi på klart att vi hade en hel grupp med hjortarna inne i jaktområdet här vid Huvudsjön. Dessutom hade vi viltkamerabilder på flera bockar på vårt matningsställe. Den ursprungliga tanken var att fälla en mindre hjortbock, men eftersom vi har 2 licenser har vi även tänkt fälla åtminstone en kalv. Spårarna gav sig ut i terrängen strax efter kl. 9.00 och ganska snart hade de en stor bock på fötter. Hjortbocken lurade dock oss några få jägare som passade och smet iväg på en långrunda. Våra vältränade spårare följde hjortbocken ända till Mastbacken som är flera kilometer bort och där tvingades de lämna spåret då den var på väg ur vårt jaktområde. Samtidigt hade en tredje spårare tagit sig an ett annat spår och kunde rapportera att två hjortar lämnat sina daglegor. Därefter blev det en lång stund tyst, innan spåraren kom ut till vägen och kunde rapportera att hjortarna kommit gående längs vägen mot mig, men sett mig innan jag sett dom. Spåraren fortsatte att gå efter hjortarna och jag tänkte att nu förflyttar jag mig för att bevaka inspåret. Erfarenheten säger mig att hjortarna mycket ofta använder samma stigar när de förflyttar sig. Det blev på nytt helt tyst en lång stund då vi tappade radiokontakten med spåraren. Efter en halvtimmes väntan var jag beredd att ge upp då plötsligt två hjortarna kommer sakta gående nedför backen snett till vänster om mig. Strax före vägen stannar hjortarna upp och jag har ungefär en sekund att reagera. Den stora hjortkalven står strax bakom hinden och jag lyfter bössan och skjuter direkt. Kalven vänder om som om ingenting hänt och många tankar hinner gå runt i huvudet. Hur gick detta? Strax jag närmar mig skottplatsen blir jag dock lugnare då jag ser att skottet träffat mycket bra och jag finner kalven bara 30 meter bort. Jag drar ut kalven till vägen och vi avslutar dagens jakt. Honkalven är så pass stor och välnärd att vi en stund funderar om det kunde vara en fjolåring, men när jag studerar tänderna och jämför med litteraturen kan vi nog vara säkra på att det är en kalv. Hjortarna har ofta 2 eller t.o.m. 3 kalvar, men denna kalv var ensam och tidigt född, vilket gjort den så otroligt stor och välnärd. Ännu en spännande jaktdag och en otroligt fin dag ute i naturen här på hemmaplan.

Vitsvanshjort och mårdhund äter tillsammans

Jaktkompisen fick intressanta bilder med sin viltkamera häromdagen vid ett av våra matningsställen i Lappfors. Att där fanns en vitsvanshjort visste vi om eftersom vi sett spåren. Vi visste dock inte hur stor hjorten var. Däremot visste vi inte om hans "kompis" mårdhunden. Det är första gången som jag sett att vitsvanshjort och mårdhund kan äta på samma gång så nära varandra. Vi matar ju främst med äpplen och spannmål och mårdhundarna liksom hjortarna älskar äpplen. Mårdhundarna borde ju sova vintersömn nu, men det varma vädret har hållit dom vakna liksom björnen. Gör mårdhunden misstaget att komma dit när det är spårsnö så skall vi försöka hitta den. Vi har alltför mycket mårdhundar i nejden nu och vi måste försöka decimera beståndet. 

 

Älgjakt

Förra söndagen kunde jag fälla en tjurkalv.

Här i Esse har vi jagat älg i två helger nu med gott resultat. Eftersom vi jagar fredag, lördag och söndag har vi haft sex jaktdagar och jag har kunnat delta i fyra av dem. Vi har mycket bra med älgkalvar i vårt område nu och vi har redan fällt 27 kalvar, men endast 6 fullvuxna älgar (4 kor och 2 tjurar). Vi har 35 licenser och det blir kanske närmare 50 djur som fälls. De små tjurarna lyser med sin frånvaro och det är också lite oroväckande att vi fått 21 tjurkalvar och endast 6 kokalvar. Detta tyder på att vi har en brist på älgtjurar i skogen. Enligt en överenskommelse från jaktvårdsföreningen är älgtjurar med 5-10 horntaggar fredade och vi får skjuta små pinntjurar och stora tjurar med 11 horntaggar eller mera. En del fredade tjurar har vi sett, men de är inte många och inte heller många små tjurar har sprungit i genom vår passkedja. 

I år har det varit mycket dåligt jaktväder och flera dagar har det varit ihållande regn eller snöblandat regn. Dessutom har det varit blåsigt stundtals. Ibland blir det lång väntan på passet innan något händer och så var det för mig under de två första jaktdagarna. Ingen älg i sikte och inte heller något annat intressant att observera i naturen. I lördags blev det däremot synnerligen intressant och älgarna kom mot mig vid flera tillfällen. Först en ko med två kalvar i Bäckby som dock till slut smet i mellan mig och passgrannen. Jag försökte springa längs vägen för att komma till skott, men blev lurad av älgarna som skickligt hittade en lucka i vår passkedja. Samtidigt som vi försökte hålla kon med kalvarna inne, sprang en annan älg i genom passet på min andra sida som jag heller inte kunde nå på. I andra drevet fortsatte spänningen. Två hundar skällde  åt en hel flock med älgar, bl.a. en älgko med två kalvar också här. I flera timmar höll spänningen i sig då jag var mycket nära ståndskallet och såg älgarna på långt håll två gånger. Till slut tog älgarna en annan väg och kalvarna kunde fällas av en hundförare. En mycket fin jaktdag.

Älgjakt är också ett tufft jobb, här släpar vi ut en älgkalv 550 meter till närmsta skogsväg.

På söndagens första pass vid Haravattnet i Lappfors gästades jag av en ensam snösparv, men i övrigt var jag så pass "offside" att jag lika bra kunde gått omkring med oladdad bössa. Andra drevet förlades till mina hemmamarker vid Huvudsjön och jag fick första passet längs Huvudsjövägen, vid Söbacken närmast byn. Den 4 km långa Huvudsjövägen till min stuga kör jag kanske 500 gånger per år och jag vet nog ungefär var älgarna brukar komma över vägen. Jag sa också att passgrannen att här brukar älgarna fara över vägen ifall de får komma ostörda. Jag satte mig på pass och tog fram dagstidningen i väntan på att hundarna skulle släppas in i området och jakten börja. Plötsligt hör jag ett brakande i skogen bakom mig, vänder mig om och kan se en älg på väg mot mig. Hastigt blir det att göra sig skjutklar och jag ser att det är en älgko åtföljd av kalv. Passgrannen rapporterar detsamma, men hinner inte skjuta. Älgarna kommer ut i full trav genom skogen och ut på hygget. Mitt första skott tar lite långt bak, men efter andra skottet faller kalven omkull. Årets första älg för min del och den nionde totalt. Viktigast av allt är att jag fått alla älgar jag skjutit på och inte medverkat till någon skadskjutning, som förstås kan hända vem som helst. I samma drev fäller dessutom jaktkompisen ytterligare en kalv närmare min stuga så jaktdagen blir en fullträff.

Köttet från älgarna delas upp broderligt mellan alla deltagare i jakten, men skytten får ta levern, tungan och hjärtat. Nu var tyvärr levern förstörd på min kalv, men hjärtat och tungan togs tillvara. Tungan kokades igår och hjärtat gjorde jag en gryta av tills idag. Jag hade också plockat en del trattkantareller som lades till i grytan. Jag har ju på alla sätt en fantastisk fru, men hon måste nog få ytterligare pluspoäng i det avseende att hon äter allt "konstigt" jag tillreder. Det är inte så många yngre kvinnor idag som skulle avnjuta en kokt älgtunga med god aptit då hon dessutom bevittnat hela tillredningsprocessen. Utan klagomål fick jag också hålla på och skiva kalvhjärtat på vårt köksbord och det är kanske heller inte så vanligt. Gott, ekologiskt och mycket närproducerat kött som dessutom är hälsosamt. Är det någon som vill testa på älgtunga eller hjärta kan jag nog eventuellt få tag på en del eftersom det inte är alla jägare som vill ha dessa. 

Ingredienser till min älggryta, kalvhjärta och trattkantareller.

Holktalko i dagarna tre

Holksvarvens största borr gjorde hål med en diameter av ca 22 cm.

Under tre dagar denna vecka, från onsdag till fredag kommer jägarna i Pedersörenejden att ha tillverkat över 300 fågelholkar. Jag jobbade själv 12 timmar på onsdagen med att svarva holkar åt fåglarna. Holksvarven har jaktvårdsföreningen hyrt från Malax och med den har vi svarvat så mycket holkar man hinner göra under tre dagar. Esse jaktförening och Lappfors jaktklubb tillverkade närmare 200 holkar på onsdagen. UPM Kymmene hade donerat en stor trave med stora aspar som skulle säljas som flisvirke så redan på måndagen var vi ett gäng dit som sågade klabbar av de grova asparna. På onsdagen hämtade jag holksvarven från Nedervetil och så var det bara att sätta i gång. Allt som allt torde holksvarven att ha krävt närmare 30 arbetstimmar av mig denna vecka och största delen av på talko. Den totala talkoinsatsen för alla jägare rör sig om över 100 timmar. Efter Esse for holksvarven till Forsby och på fredagen stod Lepplax i tur. Dessutom har en del mindre föreningar gjort några holkar per förening. Det har varit intressant att både köra svarven och koordinera arbetet. I Karlebynejden hade man hyrt svarven en längre tid och tillsammans har jägarna i nejden säkert tillverkat närmare 1000 fågelholkar. Märk väl att det inte är några fågelskådare eller naturföreningar som gör detta utan det är jägarna som jobbar. Efteråt har jag fått samtal från fågelskådare och från den lokala naturföreningen som skulle vilja köpa en del holkar. Detta är ganska typiskt har jag märkt, fågelskådare och naturföreningar pratar, opponerar sig och kritiserar, men skall man få gjort något konkret för naturen, viltet och fåglarna skall man ta kontakt med jägarna. Vi jägare jagar hållbart några få månader i året, resten av året går åt till att hjälpa och skapa gynnsamma betingelser för viltet och fåglarna.

En stor stapel aspar som skulle flisas blev istället till fågelholkar tack vare UPM och flitiga jägare.

En del av de över 200 färdigsvarvade fågelholkar som tillverkades i Esse på onsdagen.

Två flitiga jägare som tillsammans satsade nästan 30 talkotimmar på att göra fågelholkar.

Hjortbock fälldes i Lappfors

Min första fällda vitsvanshjort.

Efter ett rejält snöfall hade vi gott om spårsnö för lördagens hjortjakt i Lappfors. Vi har licens på ett djur och skulle företrädesvis skjuta en ungbock eller kalv. Två yngre och kvicka jägare fungerade som spårhundar och försökte få upp hjortarna så att de skulle springa på passkyttarna. Nästan direkt efter att vi kommit på pass fick vi rapporter om att fyra hjortar lämnat sina nattlegor och att spårarna nu följde ett enda spår som kom rakt mot passkedjan som fanns utplacerad längs Huvudsjövägen. Hjorten sprang dock igenom passkedjan och vidare ut ur området utan att någon fick se djuret. Spårarna fortsatte dock och av erfarenhet vet vi att djuren brukar återvända förr eller senare. Mycket riktigt får vi kort därefter rapport om att djuret vänt och är tillbaka mot oss igen. Efter en kort stund ser jag plötsligt hur ett djur kommer springande över en liten åker ett par hundra meter från mig. Jag skruvar upp förstoringen på kikaren till max och ser tydligt att hjorten har horn och att hornen ser små ut, vilket betyder att den är lovlig. Jag förvarnar passkytten bredvid mig om att hjorten är på kommande, men kort därefter ser jag hur hjorten springer genom tallplanteringen framför mig. Plötsligt står hjorten på ca 50 meters avstånd från mig och jag höjer hastigt geväret för skott. Skottet blir snabbt och jag ser att det träffar och att hjorten faller kort omkull, men att den stiger upp och fortsätter springa. Jag försöker få till ett skott till, men fumlar med laddandet i vinterkölden och med tjocka handskar på och andra skottet blir till ingenting. Hjorten fortsätter, men vi kan se på spåren att den är rejält skadad. Som tur var har vi spårsnö och duktiga spårare som tar upp spåret. Efter att ha spårat en bit försöker hjorten springa undan genom att ta sig över Esse å. Hjorten störtar ut i ån, men kan inte ta sig över och upp på iskanten på andra sidan med sina sista krafter. Jag springer ner till Esse å så fort som möjligt och kan slutligen avliva hjorten på andra sidan ån med ett välriktat skott.

För att bärga hjortbocken fick man hugga sig fram genom den tunna isen.

Hjortbocken flyter i ån mellan isflaken och bärgningen av djuret blir ett äventyr i sig. Med hjälp av en roddbåt lyckas man slutligen ta sig upp till platsen efter att ha huggit sig fram genom isen med yxa. Hjortbocken kan sist och slutligen lyftas upp i båten och tas till land. 

Hjortbocken bärgad in i båten

Hjortbocken visar sig tyvärr inte alls ha små horn utan rätt rejäla horn med 10 taggar, varav en tagg är borta efter revirstrider med andra bockar. Hjorten är således inte den lilla ungbock vi försökte få och större än de gällande rekommendationerna. Jag kan också se att mitt första skott varit dåligt och träffat något för långt bak. Jag kan därför inte riktigt känna glädje över min första fällda vitsvanshjort som dessutom fälldes på hemmaplan. Det var inte alls någon bra insats av mig detta och som ansvarsfull jägare vill man ju att allt skall gå enligt planerna. Så länge har jag dock jagat att man vet att detta är en omöjlighet, men man vill ju försöka sitt bästa in i det sista. Köttet från hjortbocken kommer att gå till jaktföreningen som ställer till med en större fest vid Signegården för samtliga jägare i byn.

Bra flyt på älgjaktspremiären

Älgjakten inleddes här i Esse förra helgen och undertecknad hade ovanligt bra tur och kunde fälla två kalvar. På fredagen inleddes jakten i ett tidvis ymnigt snöfall och bister köld. Efter att ha suttit och frusit på samma pass i närmare fyra timmar sprang en ko med en kalv rakt på mig och jag kunde fälla kokalven vid Bolimbacken på endast ca 40 meters avstånd. Vi hade igång många djur i samma område i Gränlandet , åtminstone  10-12 stycken älgar så det hände hela tiden saker. Slutresultatet blev tre fällda kalvar i området. Jakten fortsatte på lördagen och denna gång i fyra olika områden med mindre kontakt med älg. I första drevet i Mastbacka-Åland hittades inga älgar, men i andra området vid Storstensmossen kunde passgrannen fälla en ensam ko. I tredje drevet vid Nybacka-Angjärv fälldes två kalvar av samma skytt. Den andra gruppen hade mera älg i sina områden på lördag och sammanlagt fälldes nio älgar andra dagen. Söndagen visade termometern minus 9 grader på morgonen och det blev kyligt på pass. I första drevet fick jag på avstånd se en liten pinntjur som dock var utom räckhåll. I drev nummer två bakom Nådjärv var det så igen dags. En ko med dubbelkalv styrde mot mig vid Dragnäsvägen, men de kom först i ett så tätt område och kon gick före kalvarna så att jag inte kunde komma till skott. När hundarna så styrde dem vidare hittade jag en liten öppning längs en utkörningsväg och kunde fälla ena av kalvarna med ett skott på 80 meters håll. Den lilla tjurkalven visade sig senare vid slakt ha ett hjärtfel så att ena av klaffarna inte var utvecklad ordentligt, vilket kan vara en av orsakerna att den inte växt så bra. Under söndagen fälldes ytterligare en ko som under slakt konstaterades lida av inflammation i lederna. Köttet måste därför kasseras och vi kommer att ansöka om en ny licens för detta. Sammanlagt fälldes under premiärhelgen 15 djur och då vi år har endast 20 fulla djur och 22 kalvar på licensen kan man konstatera att jakten inletts mycket bra. Förutom älgarna har man fått se mycket på pass, bl.a. en hökuggla på söndagen vid Silandsmossen och en taigasångare bakom Angjärv. Dessutom rätt ”vanliga” fåglar såsom tjäder, stjärtmes, orre, trädkrypare och en otrolig mängd större hackspettar som vandrat omkring i en ofantlig mängd från bl.a. Ryssland och norrifrån i jakt på kottar.

Årets elfte skogsmård

Mårdjägarna i Esse har haft ett bra år och hade fram till igår knipit 10 skogsmårdar. På grund av att all fritid gått åt till husbygget i år har jag inte kunnat delta alls i mårdjakten på samma sätt som tidigare år. Vissa år har jag jagat skogsmård närmare 50 dagar under säsongen. Igår hade man hittat ett nattspår i Värnum, Esse. Efter att ha spårat mården i flera timmar visade det sig att mården tagit sig över till Lappfors. Mina jaktkompisar har ingen jakträtt i Lappfors så därför ringde de mig som bjöd in dem på dagskort hit. Mården inringades vid Våningsmossen mycket nära vägen mellan Lappfors och Terjärv förbi Pedersöre skidcentrum. Jag slet mig en stund från bygget för att delta i jakten på denna mård. Skogsmården hade tagit en ekorre under natten som den släpat i snön en bit bort. Hunden skällde under en ekorrlya i en tät grandung så vi var rätt säkra på att mården låg där. Efter en lätt spark i trädet hoppade mården ur trädet och blev skjuten efter lite onödig dramatik då mården höll på att rymma längs marken för oss i den täta skogen. Skogsmården, en hane på ca 1 kg, hade en mycket fin päls som vi förstås kommer att ta tillvara. Elva skogsmårdar i Esse på en säsong är mycket och då får man jaga skogsmården hela mars så troligen blir det flera nu när snöförhållandena är fenomenala.

 

Vi fick skogsmården till slut i Lappfors.

 

Två lodjur i Skrattlass!!

För tredje gången denna vecka fick jag idag fara ut och kontrollera misstänkta rovdjursspår. Eftersom det var den egna jaktkamraten med tiotals år av jakterfarenhet som sett spåren visste jag direkt att nu är det på riktigt. Och mycket riktigt var det lodjur som varit i farten. Vid vägen, där jag såg spåren först, såg det ut som ett lodjur, men eftersom jag visste att lodjuren kan gå efter varandra i exakt samma spår bakspårade jag ca 400 meter. Jag kunde där konstatera att det är två lodjur. Spåren var ungefär lika stora, ca 8 cm och 10 cm breda, men det är ändå med ganska stor sannolikhet en hona med unge. Hur dessa lodjur plötsligt dyker upp på våra marker är en stor överraskning. Lodjursspåren observerades ca 600 meter öster om Hepovattnet.



Lodjursspåren var ca 10 cm breda



Här skiljer sig spåren så att man kan se att det är två olika lodjur
 

Balälgar och fällhorn

Förra veckan upptäckte vi vid Angjärv i Lappfors att en flock älgar börjat angripa och äta av ensilagebalar på en åker. Dessutom hittade vi ett fällhorn av en älg på samma plats. Tyvärr hittades endast ena hornet (två taggar) även om vi sökte en del runt omkring i hopp om att hitta andra hornet. Ofta fäller älgarna båda hornen inom en mycket kort tid och inom ett begränsat område. Det är mycket sällan man nuförtiden hittar fällhorn och riktigt tur skall man förstås ha om man skall hitta båda hornen. Förra våren hittade en kund också ett fällhorn längs Utterleden i Lappfors. Detta horn var betydligt större med 5 taggar om jag inte minns fel. I övrigt har jag endast hittat ett fåtal horn i terrängen trots att jag är mycket ute i naturen.

Älgarna har gått loss på rundbalar i Lappfors. Fällhorn i förgrunden.

Att älgarna äter av ensilagebalar är ett relativt nytt fenomen. De första älgarna som lärde sig äta av ensilagebalar i våra trakter fanns i Eugmo. Där orsakade en grupp på närmare 20 älgar stora förluster för en jordbrukare under några år som dock fick en frikostig skade-ersättning. Därför hade han inte så värst stor brådska att hämta hem balarna. År 2010 vandrade en grupp älgar från Eugmo till vinterbetesområdet i Skrattlass, Esse som så många år förr. Enligt min teori är det dessa älgar som lärt upp älgarna i Esse att äta av balarna. För detta fenomen att älgarna äter av rundbalarna är nästa okänt i resten av Österbotten och Finland. År 2010 började det dyka upp skador på balarna i Esse och flera jordbrukare fick ersättning. De största skadorna fanns vid den lilla skogsåkern Stövelkärret i Kiisk där älgarna i lugn och ro åt upp närmare 40 balar under vinterns lopp. När jordbrukaren skulle hämta hem balarna på vårvintern var nästan alla balar uppätna och resten förstörda. Hela åkern såg ut som en beteshage med massor av älgdynga över hela området och med vit plast i trasor som fladdrade i åkerkanten. Det ställe som älgarna nu ätit av balarna är samma som ifjol. Jag kontaktade bonden som äger balarna och han skulle hämta hem dem direkt för att undvika ytterligare skador. Oftast är det balar som lämnas på någon avlägset belägen skogsåker som drabbas, men jag har även sett när älgar dagtid stått och ätit av rundbalar i Jeussen endast ca 50 meter från den livligt trafikerade Åsbackavägen. Problemet är ju ganska lätt att åtgärda, det är ju bara för jordbrukaren att köra hem balarna. Av olika skäl är det dock i praktiken svårare. Dels kan en del åkrar och vägar vara blöta under hösten och man måste vänta tills tjälen kommer så att marken håller en tung traktor. Dels är det förstås många jordbrukare som har så bråttom nuförtiden att man gärna skulle lagra balarna vid åkern för att köra hem dem sen under vintern då arbetsmängden är mindre. Nu går detta dock inte längre då älgarna har lärt sig hitta en lättillgänglig och näringsrik föda.



Stövelkärret våren 2010. Närmare 40 rundbalar uppätna.

Lodjuren inventeras inkommande vinter

Lodjuren kommer att inventeras i januari 2013 över hela Österbotten för att få en bättre uppfattning av stammens storlek. Nuvarande system där syn- och spårobservationer rapporteras åt kontaktpersoner för stora rovdjur (däribland undertecknad) har visat sig underskatta stammens storlek  i områden där det finns gott om lodjur. Jag kommer tillsammans med Glenn Vikström att fungera som inventeringschef inom Pedersörenejdens jaktvårdsförenings område (Pedersöre, Larsmo och Jakobstad) och det är främst jägarna som kommer att inventera lodjuren. Till vår hjälp har vi tre andra spårgranskare. Övriga inventerare kommer att utbildas ännu under detta år. Inventeringen görs under en och samma dag över hela Österbotten för att minimera risken att räkna samma djur flera gånger. Inventeringen blir arbetsdryg och kommer att sysselsätta ett mycket stort antal inventerare från olika jaktföreningar och andra intresserade. Inventeringen blir av med kort varsel när snöförhållandena är de rätta, ca 2 dagar efter snöfall. Man kommer att köra längs vägar med bil och snöskoter och försöka ringa in lodjuren i ett område. Inventeringen måste göras före februari för då börjar lodjurens brunsttid och de kan röra sig långa sträckor. Samtidigt splittras ungkullarna om man väntar för länge in på vårvintern. Det är speciellt ungkullarna man är intresserad av att hitta. Uppskattningen av stammen räknas nämligen ut genom att multiplicera antalet ungkullar med 6. Konstigt nog så har vi haft väldigt lite lodjur hittils i Pedersörenejden även om det varje år görs flera observationer. I höst har man bl.a. sett lodjur i Forsby. Söderut, från Nykarleby och söderut finns det gott om lodjur och lon är det absolut talrikaste stora rovdjuren vi har i Finland.

 

Lodjurets spår ser ut som ett stort kattspår och är mycket runt. Man kan jämföra spåret med en rund snusdosa. Ett gammalt fullvuxet lodjur har ett spår som överstiger 10 cm i diameter. En årsunge har ett spår med diametern under 8 cm, och ett flerårigt djur ca 8-10 cm. Lodjuren är specialister på att gå i varandras spår och man kan bli tvungen att följa spårlöpan långt för att kunna konstatera om det är ett eller flera djur som gjort spåren. Det skall bli intressant att leda denna stora operation och jag får lov att återkomma till ämnen när inventeringen är gjord.

Andjaktspremiär

Tjugonde augusti är en mycket viktig dag för många jägare. Den 20.8 inleds andjakten, men det är också då som man får släppa jakthundarna ut på jakt i skogen. Av landets ca 300 000 jägare, torde närmare 200 000 vara ute på jakt på premiärdagen. Jag är själv ingen hängiven andjägare, men brukar ändå i mån av möjlighet ta ledigt den 20.8 och vara ute på jakt. Förutom premiärdagen brukar det endast bli 1-2 dagar på andjakt under resten av hösten. En av orsakerna till detta är att jag inte är någon vidare bra hagelskytt och att tiden inte vill räcka till för skytteträning på lerduvor under sommaren. Andjakt innebär relativt svåra skott på ofta snabbt flygande fåglar och för detta krävs regelbunden skytteträning. Det viktigaste är dock ändå att man känner till siná egna och hagelvapnets begränsningar och inte skjuter chansartade skott.

Andjakten inleds kl. 12, men tillsammans med jaktkompisen Eka startade vi redan kl. 9.00 med förberedelser och taktiksnack. Redan en timme före klockan 12 satt vi förberedda i min kanot uppe i Kiisk på Esse å. Tanken var att paddla nerför Esse å mot Lappfors och försöka överraska änderna längs vattendraget. Minuterna innan klockan slår 12 är alltid mycket nervpirrande och spännande, hur skall denna jaktdag sluta. När klockan med säkerhet passerat tolvsnåret startar vi paddlingen och beger oss smygande nedströms. Jag paddlar och Eka står beredd med hagelgerväret i högsta hugg. När vi passerar Grundstråka ser vi ett litet djur simma i ån. Eka tvekar en stund med skottet då han förmodar att det kan vara en utterunge som kommer simmande. Absolut ingen omöjlighet i Esse å där uttern är mycket vanlig. Med kikarens hjälp ser jag den vita fläcken på underkäken som är typisk för en mink. Jag beordrar Eka till skott och med ett välriktat skott förpassar han minken till de sälla jaktmarkerna. Minken är en mycket liten brunsvart hona, troligtvis en årsunge och troligtvis en vildmink. Av någon anledning har det funnits gott om mink i Esse å och speciellt i Lappfors det senaste året. En mycket intressant start på andjakten och för viltet har vi gjort en god gärning då minken inte tillhör vår ursprungliga fauna och kan ställa till med skada i naturen.



En liten minkhona blev enda bytet under premiärdagen

Vi fortsätter vår färd nedströms, men ser mycket lite fåglar. Någon enstaka knipa lyfter utan räckhåll för hagelbössan. När vi anländer till Jeusskosk tar vi en obligatorisk grillpaus vid sportfiskarnas stuga. Efter pausen fortsätter vi ännu nedströms, men hittar inga änder här heller. Efter paddlingen kör vi runt till några små sjöar i området och vid Kalljärv lyckas jag slutligen stöta upp fyra gräsänder när jag rundar sjön. Änderna tar en flygtur runt sjön och kommer nästan inom skotthåll, men jag håller inne med skotten då jag ändå bedömer att hållet för långt.

Vi såg väldigt lite jaktbara änder under premiären, men däremot gjorde vi flera andra intressanta fågelobservationer. Vid Överkiisk såg vi en gråhäger och en ung duvhök och vid Esakosk fick vi se en lärkfalk jaga svalor. Vid Porkala, intill Pedersöre skidcentrum ser vi en flyttande fjällvråk. Vid Övjärv ser vi ett par sångsvanar med fem stycken gråa svanungar samt en storlom med två mycket små ungar. Detta är något oväntat eftersom storlommen oftast bara får en unge och dessutom är Övjärv inte någon typisk sjö för storlommen som helst häckar i större klarvattensjöar. Övjärv är ju en lite myrsjö med mycket brunt och humusrikt vatten.
Det blev inga änder under premiären, men vi fick alltså en mink och dessutom hade årets första mårdhund gått i en fälla här vid Huvudsjön. Vi gjorde alltså mer nytta för viltet och naturen under premiären än vad vi tog ut i form av matnyttigt vilt.



Årets första mårdhund hade gått i fällan under natten till premiärdagen