Fjällvandring i Padjelanta

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandringskurs hölls detta år längs Padjelantaleden i svenska fjällen. Vandringen startade söndagen 27.7 då vi körde de ca 800 km till vägens ända i Ritsem. Den sista etappen av vägen, ca 150 km från Porjus, var i år i mycket dåligt skick och det tog närmare 3 timmar att köra den sista etappen. Något trötta anlände de 15 deltagarna till Ritsem på kvällen och några valde att sova i turistföreningens stugor, andra i tält. Måndagen var det så dags att ta sig ut till vandringens egentliga startplats eller samevistet vid Staloluokta. För detta ändamål hade vi bokat helikopter som relativt snabbt och mycket bekvämt flög vandrarna i fyra olika turer ut till Staloluokta. Jag har tidigare haft lite tveksamheter när det gäller bruket av helikopter i fjället, men har på senare tid ändrat åsikt. När det gäller att ta sig till Staloluokta och kunna gå Padjelantaleden är helikopter nästan ett måste, annars hamnar man att gå fram och tillbaks. Skulle det finnas väg skulle man hur som helst hamna att köra långa vägar runt fjällen, vilket också förbrukar energi och kräver att vägar byggs.

Grumligt glaciärvatten spolades ut i fjällfloderna

Spångar och broar finns det gott om i Padjelanta, en del dock i dåligt skick

Dimmigt och grått väder kan man inte undvika på fjället. 

Vid Staloluokta kunde vi köpa rökt fisk av samerna före vår vandring inleddes. Dagens etapp på ca 12 km till Arasluokta gick förhållandevis lätt och vi anlände rätt tidigt till Arasluokta. Under dagen hade vi haft fint väder och fina vyer längs den mycket stora sjön Virihaure. Vid Arasluokta finns också stugor att sova i något som utnyttjades av några i gruppen, medan merparten sov i tält. Tisdagen fortsatte vandringen mot Låddejåkka, en etapp på ca 13 km. Avståndet låter kort, men terrängen var ställvis mycket tuff speciellt i senare delen mot Låddejåkkå. Ungefär halvvägs bestämde vi också att göra en lite topptur upp på fjället Huornasj som har en topp på 1212 meter havet. Inte speciellt högt, men enligt Claes Grundstens guidebok skulle fjället erbjuda vackra vyer över både Padjelanta och Sarek. Då vädret visade sin bästa sida kunde vi två timmar senare konstatera att Grundsten visste vad han pratade om. Fjället gav mycket fina vyer i nästan 360 grader och fotografier togs i mängd och massor. De som besteg toppen kom ner igen efter en ca 7 km:s extra länk och fortsatte sedan mot Låddejåkkå. På denna resa hade vi även tänkt fiska under vandringen, men de två första dagarna fanns inga vattendrag att fiska i. Häftiga åskregn i Sarek under de föregående dagarna hade gjort att mängder med grumligt glaciärvatten sköljdes ut med vattendragen och inga egentliga fiskeplatser fanns längs leden. Dag 3, onsdagen på väg mot Kutjaure anlände vi dock vid middagstid till Vuojatädno, en större flod med flera fiskare redan på plats. Vi andra hann inte ens få fram fiskespöna, förrän Rune Vikström kunde drilla och slutligen landa en mycket fin öring på ca 1 kg (47 cm). Efter det lyckades undertecknad få ytterligare två mindre öringar (ca 35 cm) som återutsattes, men sedan var det slut på fiskelyckan och vi fortsatte vandringen mot Kutjaure. Vid Kutjaure fanns även en mindre å, där vi också landade en öring på kvällen. Dagens etapp blev rätt tuff på ca 19 km. Vädret var nu omväxlande med ca 15 graders värme och spridda regnskurar som tilltog mot kvällen. Det gick ändå bra att sova i tälten trots regnet. Torsdagen fortsatte vandringen mot ledens slutmål eller Vaisaluokta stugorna. Denna dag erbjöd till en början en mycket brant uppstigning under regntunga moln, men väl uppe planade marken ut och vädret klarnade upp. Uppe på platån fanns flera små, vackra sjöar som låg i förbindelse med varandra genom små, forsande bäckar. Vi fiskade i både sjöarna och bäckarna, men det var endast i bäckarna som vi började hitta små rödingar. Rödingarna var intressanta att lura till hugg, men de var nog för små för att behålla. Torsdagen var dock en mycket fin dag uppe på fjället med sagolikt vackra vattendrag och fiskeplatser. Mot kvällen började dock ett större åskväder torna upp sig och vi fick bråttom att ta oss ner från fjället mot Vaisaluokta. Nedstigningen till Vaisaluokta, ett par hundra höjdmeter var tuff och ännu tuffare blev de sista två kilometrarna längs en mycket stenig stig från Vaisaluokta sameviste till turistföreningens stugor. Några sov här också i stugorna, medan andra envisades med att tälta längs Akkajaures strand, en mycket vacker plats. På fredagen fick vi vänta ett par timmar på båten som tog oss slutligen över Akkajaure till Ritsem. Därefter återstod hemfärden som gick via Stora Sjöfallet med dusch och mat och vidare hemåt. Vid Sangis by utanför Haparanda tog vi in på en liten camping för natten och fortsatte sedan hemfärden på lördag. Lördagkväll, ca kl. 16 anlände vi så åter till Pedersöre och kunde summera ännu en mycket lyckad fjällvandring i gott sällskap.

Ett glatt gäng pustar ut efter att ha bestigit fjället Huornasj med sköna vyer.

Fantastiska fiskevatten på högplatån mellan Låddejåkkå och Vaisaluokta

Padjelantaleden överraskade på så sätt att den var relativt tuff och höjdskillnaderna rätt stora. Leden var bra utmärkt och lätt att hitta, medan broarna och en del av spångarna var i dåligt skick. En del av broarna var nästan livsfarliga. Mygg fanns också ställvis i hyggliga mängder till allas stora belåtenhet. Vilt- och fågelobservationerna blev rätt blygsamma. Enstaka rödsorkar och fjällämlar kunde ses liksom förstås flockar på ett hundratal renar. De vanliga fjällfåglarna kunde också kryssas av, hit räknas bl.a. ljungpipare, lappsparv, snösparv, alfågel, stenfalk, fjällvråk, blåhake, ängspiplärka och storskrake. Växtligheten var ännu slutet av juli väldigt frodig och artrik, vilket gjorde vandringen ännu mera njutbar. Mitt egna fotoarkiv med fjällväxter kunde utökas med flera fina foton. Slutligen kan man säga att det blev ännu en fin vandring i trevligt sällskap, något att minnas under mörka höstkvällar.

Vacker åsformation vid det fiskrika vattendraget Vuojatädno.

Långa, skrangliga träbroar fanns det gott om.

Kung karls spira, en vacker växt som blommade i mängder längs leden.

Nya kurser i Pedersöre MI 2013

Under vårterminen och sommaren 2013 ordnar jag flera nya och intressanta kurser och exkursioner i samarbete med Pedersöre medborgarinstitut. MI:s kurskatalog utkommer först strax före jultiden och anmälningar börjar mottas från och med den 2.1 2013. Här kommer lite förhandsinformation om kurserna som jag ordnar :

Pilkfiskekurs för ungdomar (januari 2013)

 

Pilkfiske efter lake Lappajärvi onsdag 6.2

Vintersafari längs Utterleden och Esse å 9-10.3

Fjällskidning längs Kungsleden (vecka 14, 29.3-7.4)

Spinnfiskekurs (start 26.3, 4 tillfällen)

 

Fågelmorgon i Terjärv 18.5 kl. 5.00-9.00

Vildmarksvandring i Kilpisjärvi (Haldefjäll) (vecka 32)

 

Mera information om kurserna hittar ni på denna blogg redan nu under rubriken kurser och föreläsningar. Ni får gärna också ta kontakt per e-post för mer information om respektive kurs. Välkommen!

 

I samarbete med Pedersöre MI ordnas nästa vårtermin en kurs i fjällskidning 

 

 

 

 

Vandring Pallas-Hetta

Den 12-16.9 guidade jag en grupp på 10 deltagare längs Pallas-Hettaleden i Enontekis Lappland. Vandringen skedde i samarbete med Jakobstads arbetarinstitut och i vandringen deltog både vana vandrare och nybörjare i åldern från 15 till 60 år från Nykarleby i söder till Larsmo i norr. För mig var det andra gången jag gick den 55 kilometer långa leden, förra gången var år 2009 då som guide för 7 deltagare. Resan upp till Hetta startade onsdagen 12.9 kl. 7.00 från Jakobstads gymnasium med 3 personbilar. Bilfärden gick mot Uleåborg, Torneå, Pello, Kolari, Muonio och Pallas. Vid Pallas lämnades en bil och vi trängde ihop oss i två bilar de sista 90 kilometrarna upptill Hetta via Raattama. Hela vägen upp fick vi allt emellanåt bromsa för halvtama renar som yrade på fram och tillbaka över vägen. Till Hetta anlände vi på kvällen ca kl. 18.00. Pallas-Hettaleden startar med en överfart med båt över sjön Ounasjärvi. Vi utnyttjade Kauko Laaksos tjänster och för 5 euro per person tog han oss över sjön med en typisk lappländsk långbåt.
 



Vacker kväll vid Ounasjärvi

På andra sidan sjön väntade oss en första överraskning. Den kåta som vi övernattade i år 2009 hade nu rivits eller brunnit upp och det fanns inga andra övernattningsmöjligheter vid sjöstranden. Det var dessutom för långt att gå till Pyhäkero första kvällen. Lyckligtvis hade vi tillräckligt med tält med oss för att vi skulle kunna övernatta på platsen om än det blev något trångbott i tälten. Det blev en fin kväll vid stranden av Ounasjärvi med en vacker solnedgång även om vi besvärades av en myriad av små knott. Natten blev varm med 9 grader som lägsta temperatur och de flesta kunde njuta av en god natts sömn. Kl. 9.00 på torsdagmorgonen inledde vi vandringen och vid lunchtid anlände vi till Pyhäkero stuga efter en relativt lätt vandring. Vädret var grått, men som tur var kom det endast stundtals lite regn. Efter lunch inledde vi en relativt kraftig och tung stigning upp till Pyhäkero. Dimman och diset gjorde att vi inte hade någon vidare bra utsikt från toppen.

 

Färden fortsatte och efter 15 kilometers vandring anlände vi till Sioskuru stuga. Den preliminära planen var att ännu fortsätta ca 3 kilometer till Tappuri stuga, men den stugan hade nu Forstyrelsens personal lagit beslag på eftersom de jobbade med leden i närheten. Vi beslutade därför att övernatta vid Sioskuru och fick faktiskt ha hela stugan för oss själva, även om ett annat gäng bodde i hyrstugan bredvid. 

Längs leden finns det flera stugor som här vid Sioskuru

Vi kom fram redan kl. 15 på eftermiddagen så det blev en ganska lång kväll med mycket samtal och funderingar kring lägerelden, vilket var gemytligt i ett trevligt gängs gemenskap. De mest ivriga vandrarna valde ändå att sova i tält denna natt. Eftersom väderprognoserna lovade regn till eftermiddagen följande dag beslöt vi oss för att starta redan kl. 8 följande morgon. På fredagmorgon vaknade vi till klart väder och en temperatur på + 1 grader. En hård ostlig vind gjorde att det kändes ännu kallare än termometern visade. Vandringen fortsatte i mycket lättvandrad terräng över fjället Rouvivaara till Pahakuru stuga där vi tog lunchpaus. 

Största delen av den vältrampade Pallas-Hettaleden går uppe på kalfjället

Efter lunchen fortsatte sedan vandringen via Hannukuru stugby och över fjället Suastunturi. Suastunturi bjöd på betydligt tuffare terräng och nu hade det också börjat regna smått, helt enligt prognoserna. Vi anlände vid tretiden på eftermiddagen till Suaskuru stora kåta och här hade vi beslutat oss för att stanna för natten. Kåtan rymmer närmare 10 vandrare även om det inte är världens mest bekväma bänkar att sova på. Vid kåtan är det däremot dåligt med tältplatser, men vi lyckades ändå hitta plats för tre tält. En annan nackdel vid Suaskuru är att det är dåligt med dricksvatten. Ett litet vattenhål i närheten finns, men vattnet bör kokas åtminstone sommartid. Helt enligt prognoserna fortsatte regnet hela kvällen och natten igenom, men det störde oss inte nämnvärt. I kåtan hade vi det varmt och skönt tillsammans med ett antal andra vandrare och de som sov i tält hade också klarat sig natten igenom utan att det blev blött. Dagsetappen denna dag blev 18 kilometer.

 

Tredje och sista vandringsdagen startade vi kl. 9 för att fortsätta vandringen i brant och tuff stigning upp på kalfjället Lumikero. Här fick vi en mycket fin naturupplevelse då vi på mycket nära håll fick se fjällripor. Dels fick vi se och höra vuxna fjällripor med sitt knorrande läte och dels sprang vi rakt in i en ungkulle på 5 unga fjällripor. De unga fjällriporna var helt orädda och sprang nästan kring våra fötter i sin oförståelse. De vackra fjällriporna i sin fulländade kamouflagefärg blev fotograferade från båda höger och vänster innan vi fortsatte vår vandring. 

Unga och orädda fjällripor på fjället Lumikero

Färden fortsatte på kalfjället i en relativt kall snålblåst över fjället Vuontiskero. Mellan Vuontiskero och Jäkäläkero passerar man ett stort och brett renstängsel som skiljer åt renarna mellan två olika renbeteslag. Renar fanns det för övrigt mycket gott om under hela vandringen och flera av dem var väldigt närgångna och tama. Vi fick fina bilder på renar i alla nyanser av grått och vitt. Förvånansvärt många av renarna visade upp en helvit färg. Flera av renarna hade dessutom nyligen fejat sina horn så att resterna av hud och hårremsor ännu hängde från hornen. En något makaber syn. 

Renar fanns det gott om längs hela leden.

Vid den lilla pittoreska stugan Montellin maja tog vi lunchpaus och duggregnet gjorde lyckligtvis här ett kort uppehåll. Vid Montelli fanns många andra vandrare på plats och många dagsbesökare hade vandrat upp hit från Vuontisjärvi med lätt packning. Från Montelli till Nammalakuru stuga hade man nyligen krossat sten och preparerat leden i mitt tycke nästan för mycket så att vandringsleden nu mest liknade en grusväg. Vid Nammalakuru stuga tog vi en kort palaver och beslöt gemensamt oss för att gå leden till slut samma kväll även om vi hamnade att vandra lite längre. Efter en kort paus vid sista kåtan före Pallas, Rihmakuru, fortsatte vi således allt fram till Pallastunturi hotell, mestadels i lättvandrad terräng även om en längre stigning gjorde att pulsen steg. De sista 10 kilometrarna från Rihmakuru till Pallas avverkades på mindre än 3 timmar, vilket vittnar om att terrängen var lätt och vandrarna fortfarande pigga. Speciellt den kraftiga nedstigningen de sista 3 kilometrarna till Pallas gick mycket lätt i en preparerad led. Efter bastu, dusch och god mat vid hotellet kände sig alla väl till mods och tog en tidig kväll. Bilarna hämtades också samma kväll från Hetta så att vi kunde starta hemfärden tidigare på söndagmorgon.

 

Efter en mycket stadig och god frukost vid hotellet startade hemfärden mot Jakobstad strax efter kl. 8.00. Efter en en kort paus vid Pello och längre paus i Haparanda med mat och uppköp vid ICA market och Haglöfs Outlet affär anlände vi kring 18.30 till Jakobstad. Som guide kan jag summera ihop ännu en mycket lyckad fjällvandring i fin terräng och med en fin grupp som bjöd på mycket skratt och livsvisdom. Med en så här lyckad vandring är det lätt för mig att redan nu börja planera för nästa års äventyr och vandringar. Ett stort tack till hela gruppen för en mycket fin vandring!

Rapport från Sarek 2012

I Pedersöre MI:s regi ordnades en vandring i Sareks vildmark 28.7-4.8 2012. Här följer en kort rapport från vandringen. De femton deltagarna hade egentligen börjat planera turen redan under vårvintern 2012 då vi träffades en gång i månaden och gjorde en kortare provvandring i Lappfors. Själva resan startade dock lördagen den 28.7 kl. 8.00 från Neste i Edsevö. Efter drygt 800 kilometer och med några nödvändiga stopp längs vägen var vi framme i ett grått och regnigt Ritsem. På grund av det dåliga vädret beslöt vi att sova första natten i turistföreningens stugor. Följande morgon var tanken att fara med båt över Akkajaure med en lokal företagare eftersom reguljärtrafiken stod stilla på grund av motorhaveri. Tyvärr dök båtskjutsen aldrig upp och efter diverse funderingar bestämde vi oss att ta helikopter över till Akka-stugorna. Helikoptern landade mitt i videsnåren kring stugorna och så var det då dags att starta vandringen mot Kisuris. Färden gick i relativt låglänt terräng med massor av fjällbjörkar. Tyvärr hade en av deltagarna dragit på sig magsjuka redan hemifrån och efter några timmars vandring bröt magsjukan ut på allvar och det hela slutade med att hela familjen, två systrar och deras mor fick stanna vid Kisuris. Detta skulle visa sig vara rätt beslut då också de två andra fick magsjuka följande dag. Ett mycket tråkigt slut på äventyret för de tre damerna som satsat hårt hela våren och sommaren inför vandringen. 


Mygg fanns det gott om i hela Sarek



Vaden vållade ställvis bekymmer. Här tar vi oss över Smailajåkkå.

Vi andra fortsatte från Kisuris i riktning mot det vackra fjället Niak och mot dalgången Ruohtesvagge. Färden gick över stubb och sten och flera mindre vad passerades. Efter en relativt mödosam färd anlände vi till fjället Niaks fot och slog här läger över natten. Några deltagarna hade ännu ork kvar på kvällen och denna överloppsenergi användes till att bestiga fjället Sierggabuollda 1230 meter över havet. På fjälltoppen sprang vi rakt in i en intet ont anande renflock. Renarna väjde dock skickligt för oss trots det smala fjället och den steniga terrängen. Uppe på fjälltoppen belönades vi med en fin utsikt in i Ruohtesvagge och Sierggavagge.

Följande morgon fortsatte färden i grått och tidvis regnigt väder in i Ruohtesvagge. Terrängen var fortsatt krävande och det var myckt vått i terrängen överallt på grund av mycket regn. Här tvingades vi även vada över glaciärbäcken Smailajåkkå som visade sig vara svårforcerad. För den som aldrig tidigare vadat i fjällterräng är det svårt att förstå svårigheten i vaden. Men när vattnet är isande kallt, grumligt och ställvis knädjupt blir det svårt. När man dessutom bär över 20 kilo på ryggen är det bra att ha en stabil vandringsstav till stöd. En av deltagarna hade med sig neoprensockor att vada med, vilket visade sig vara en mycket lyckad investering. Med dessa sockor gick det mycket lättare att stå i det kalla vattnet. Neoprensockor och sandaler modell crocs kommer i framtiden att också bli min utrustning för att vada i fjällterräng. Efter en strapatsrik dag anlände vi till Sareks hjärta, bron vid Skarja eller Smaila som stället också kallas. Här fanns redan en hel del andra vandrare på plats och tälten låg tätt. Vi träffade för övrigt rätt mycket folk i Sarek under denna vandring, men så gick vi också en rätt populär rutt.


Morgonprocedurer vid Skarja

Ställvis gick det att ta sig över vattendragen över en snöbrygga

Från Skarja fortsatte färden mot den mycket vackra sjön Bierikjavre med turkosblått vatten. Vi hade hoppats på att göra en topptur denna dag och bestiga fjället Låddepakte för att spana in i den välkända Rapadalen. Grått väder, dimma och låga moln fick oss att tänka om och vi fortsatte en kort bit ännu innan vi slog läger på norra sidan av Bierikjavre. Här fanns det gott om tid att spana efter lite fjällväxter i omgivningen. För mig som biolog är det alltid intressant med nya spännande fjällväxter och vi kunde känna igen en hel del. Följande morgon fortsatte färden norrut mot Vuoijnesvarasj. Här tog vi en tidig lunch för nu hade vi bestämt oss för att göra en riktig topptur. Målet för vår tur var fjället Vuojnestjåhkkå 1952 meter över havet. Packningen lämnades vid lunchstället och så bar det av uppåt. Trots att fjället är relativt lätt att bestiga utan inslag av klättring blev det en rätt mödosam färd uppåt, mestadels över stora stenblock. Redan halvvägs mötte oss en mycket vacker utsikt över sjön Bierikjavrre, det konformade fjället Slugga samt flera andra fjällmassiv. En del av gänget hade även turen att få se en fjällräv och så fick vi alla se färska järvspår på en snöfläck. Efter drygt tre timmars färd uppåt tog fjället plötsligt slut och vi hade nått toppen. Tyvärr hade vädret hunnit bli ännu sämre med dimma och senare snöfall på toppen. Detta gjorde att sikten var minimal och vi kunde inte njuta av några vidlyftiga vyer. Men vi nådde i alla fall toppen!


Det vulkanliknande fjället Slugga



Hela gänget samlat på toppen av Vuoijnestjåhkkå 1952 meter över havet

Bron över Guhkkesvagge

Efter toppbestigningen fortsatte vi ännu en kort bit efter middagen och passerade bron över Guhkkesvagge. En bit efter bron slog vi läger för natten. Sista morgonen blev det fart på vandringen eftersom vi planerat att komma ut till Suorva i god tid för att hinna ta bussen upp till bilarna i Ritsem. Terrängen var dock mycket krävande med videsnår och våta stigar. Efter en stund blev det mera lättvandrat uppe på en fjällplatå. Vi kunde nu sikta Suorva-dammen tydligt i fjärran. Här gjorde vi (jag) en grov felbedömning och tog kompassriktning rakt på dammen för att ta en genväg fram. Genvägen ledde dock oss direkt in i extremt oländig terräng. Fjällbjörkskogen var full av stora stenblock, små raviner och överallt var undervegetationen så tät att det var svårt att ta sig fram överhuvudtaget. Till råga på allt var terrängen mycket sumpig och våt av långvarigt regn och detta gjorde allt ännu tyngre. Trötta och något nedstämda kom vi slutligen till Suorva och bilarna som förpatrullen redan hämtat åt oss. Efter en dusch och lite proviant vid Stora sjöfallets camping kvicknade så småningom alla till och vi kunde inleda vår hemfärd tillbaka till Österbotten. Jag är övertygad om att vandringen gav deltagarna en oförglömlig upplevelse i storslagen natur. För mig som guide gav resan många nya lärdomar och erfarenheter som kommer att komma till nytta vid nästa Sarek-resa. För det blir nog flera turer till Sarek, det lovar jag.