Tredje stormen på kort tid

Nattens storm var den tredje kraftiga stormen på en månad här i Huvudsjön. Denna storm som överlag inte var så kraftig här i nejden som de två tidigare, blev ändå den värsta hittills vid Huvudsjön. Detta eftersom stormen blåste från nord och nordväst och granskogen bakom sommarstugorna här vid Solliden fick ta emot all energi. Jag klarade mig bra och endast ett träd föll på min tomt över några brädhopar. Villagrannarna klarade sig inte fullt lika bra, men lyckligtvis blåste de stora granarna ner över uthus, utedass och vedlador och inte på själva villorna. Det blev inga stora skador på byggnaderna, men det finns ett tiotal granar att röja upp här i backen nu. Jag är nu mycket glad att jag förberett mig på stormar och högg ner den mycket stora granen som fanns bakom min stuga redan förra våren. Annars kan det hända att jag fått börja bygga upp allt från början igen.

Flera granar föll omkull mellan villorna här vid Huvudsjön

 

En rötskadad gran som dessutom angripits av hästmyror klarade inte av stormen.

Hjortbock fälldes i Lappfors

Min första fällda vitsvanshjort.

Efter ett rejält snöfall hade vi gott om spårsnö för lördagens hjortjakt i Lappfors. Vi har licens på ett djur och skulle företrädesvis skjuta en ungbock eller kalv. Två yngre och kvicka jägare fungerade som spårhundar och försökte få upp hjortarna så att de skulle springa på passkyttarna. Nästan direkt efter att vi kommit på pass fick vi rapporter om att fyra hjortar lämnat sina nattlegor och att spårarna nu följde ett enda spår som kom rakt mot passkedjan som fanns utplacerad längs Huvudsjövägen. Hjorten sprang dock igenom passkedjan och vidare ut ur området utan att någon fick se djuret. Spårarna fortsatte dock och av erfarenhet vet vi att djuren brukar återvända förr eller senare. Mycket riktigt får vi kort därefter rapport om att djuret vänt och är tillbaka mot oss igen. Efter en kort stund ser jag plötsligt hur ett djur kommer springande över en liten åker ett par hundra meter från mig. Jag skruvar upp förstoringen på kikaren till max och ser tydligt att hjorten har horn och att hornen ser små ut, vilket betyder att den är lovlig. Jag förvarnar passkytten bredvid mig om att hjorten är på kommande, men kort därefter ser jag hur hjorten springer genom tallplanteringen framför mig. Plötsligt står hjorten på ca 50 meters avstånd från mig och jag höjer hastigt geväret för skott. Skottet blir snabbt och jag ser att det träffar och att hjorten faller kort omkull, men att den stiger upp och fortsätter springa. Jag försöker få till ett skott till, men fumlar med laddandet i vinterkölden och med tjocka handskar på och andra skottet blir till ingenting. Hjorten fortsätter, men vi kan se på spåren att den är rejält skadad. Som tur var har vi spårsnö och duktiga spårare som tar upp spåret. Efter att ha spårat en bit försöker hjorten springa undan genom att ta sig över Esse å. Hjorten störtar ut i ån, men kan inte ta sig över och upp på iskanten på andra sidan med sina sista krafter. Jag springer ner till Esse å så fort som möjligt och kan slutligen avliva hjorten på andra sidan ån med ett välriktat skott.

För att bärga hjortbocken fick man hugga sig fram genom den tunna isen.

Hjortbocken flyter i ån mellan isflaken och bärgningen av djuret blir ett äventyr i sig. Med hjälp av en roddbåt lyckas man slutligen ta sig upp till platsen efter att ha huggit sig fram genom isen med yxa. Hjortbocken kan sist och slutligen lyftas upp i båten och tas till land. 

Hjortbocken bärgad in i båten

Hjortbocken visar sig tyvärr inte alls ha små horn utan rätt rejäla horn med 10 taggar, varav en tagg är borta efter revirstrider med andra bockar. Hjorten är således inte den lilla ungbock vi försökte få och större än de gällande rekommendationerna. Jag kan också se att mitt första skott varit dåligt och träffat något för långt bak. Jag kan därför inte riktigt känna glädje över min första fällda vitsvanshjort som dessutom fälldes på hemmaplan. Det var inte alls någon bra insats av mig detta och som ansvarsfull jägare vill man ju att allt skall gå enligt planerna. Så länge har jag dock jagat att man vet att detta är en omöjlighet, men man vill ju försöka sitt bästa in i det sista. Köttet från hjortbocken kommer att gå till jaktföreningen som ställer till med en större fest vid Signegården för samtliga jägare i byn.

Jakten på jullaken (del 1)

Snöoväder vid Huvudsjön

En av mina jultraditioner de senaste åren har varit att bjuda på soppa av lake. Det är många längs den österbottniska kusten som har denna tradition, men här i Esse är jag väl nog en av få som skall ha ”lakasoppa” kring julen. Eftersom det går mot mina principer att köpa fisk så är det bara att försöka fånga den själv. Något som ibland kan vara lättare sagt än gjort då laken inte är så talrik i de vattendrag jag fiskar i. De flesta år lyckas det dock förr eller senare och processen med att fånga laken har gett mig många goda minnen och upplevelser.

Projektet att fånga jullaken inleddes idag med att jag först for ut för att fånga betesfisk. Planen var att pilka upp ett antal små abborrar från hemsjön, Huvudsjön med hjälp av mormyska. Detta gick helt enligt planerna efter en halvtimmes pilkande i snöstormen hade jag fått ett femtontal små abborrar och ett antal gärsar. Dessutom fick jag en kilos braxen och tappade en lika stor, något som är en mera ovanlig fångst den här tiden på året. Isen är nu ca 11 cm tjock på insjöarna här i skogen så den håller säkert. Men som alltid gäller det att veta vad man håller på med när man är ut på isen. Utan kunskap och rätt utrustning har man aldrig något ärende ut på isen. Jag använder alltid isbill istället för borr så länge isen är under 20 cm tjock. Detta för att jag då kan känna mig fram på isen genom att hugga med isbillen i isen med jämna mellanrum. Far isbillen genom isen med ett slag är det dags att se upp eller vända om, då är isen under 7 cm tjock. Höstisen är seg och stark och 4,5 cm tjock kärnis på hösten håller mig väl. Något som jag kommit fram till genom försök och misstag. Nu är tyvärr inte allt kärnis utan mer än hälften torde vara stöpis (snö + vatten som frusit till), vilken inte är lika hållbar. Så se upp på isen!

 För att återgå till fisket så for jag sedan och la ut ståndkrokar s.k. ”lakaspitona” vid Angjärv. Jag har fått bra med lake vid Angjärv tidigare, men inte testat med krokar för så det skall bli intressant att se hur detta slutar. Jag la ut tio krokar agnade med små abborrar. Enligt mig är abborre eller gärs i storleksklassen en dryg ”tvärhand”, d.v.s. drygt 10 cm bäst för att fånga lake. Efter två dagar skall jag gå för att vittja krokarna och hoppas förstås på fångst, men jag är nog lite tveksam. To be continued.... 

Små abborre i storleken en dryg tvärhand, drygt 10 cm är bra bete för laken

Bra med lång käpp så att man hittar krokarna efter snöfall. Lös snö läggs ännu över hålet för att minska tillfrysningen.

10 ståndkrokar färdigt utsatta vid Angjärv

"Lakaspitona" redo att läggas ut

Lavskrikor på matning

Lavskrika på matning

Den 29 oktober fick jag celebert besök här vid Huvudsjön. Då dök nämligen en lavskrika upp på min fågelmatning. Sedan dess har lavskrikan besökt matningen dagligen och idag hände det som jag väntat på. En annan lavskrika dök nämligen upp på matningen så att det nu stundtals är två lavskrikor på matningen samtidigt. Lavskrikorna äter inte av solrosfröna och havren som de andra småfåglarna utan av benrester och slaktavfall från älgjakten som jag lagt ut en bra bit bort men framför kontorsfönstret. De får dock dela matningen med ett tiotal talgmesar, några nötskrikor, blåmesar, talltitor och tofsmesar samt fyra ekorrar som äter fruktansvärda mängder solrosfrön.

I Esse och Lappforstrakten finns enstaka par kvar av lavskrika, men de är fåtaliga och minskar i antalet. En inventering som jag gjorde för ett antal år sedan gav vid handen att det kan röra sig om ca 20 par totalt i hela Esse gamla kommun. Mycket roligt att få ha de tama lavskrikorna på matningen och ett rätt bra tecken på att hemmet och kontoret inte ligger riktigt nära bosättningen, men däremot mycket ”centralt” och mitt i naturen. Jag undrar hur många andra i Österbotten som får se på lavskrikor från kontorsfönstret.  

Bindvävsmask hos älg

Älgens leder såg riktigt hemska ut.

En vuxen älgko som vi fällde den 20.10 vid Trullkärret nära Nådjärv i Esse visade sig vid slakt ha mycket svåra infektioner i leder, senor och muskelhinnor. Infektionerna såg ut som gul, grönaktiga geleaktiga gryn och klumpar. Älgjaktlaget bestämde sig därför ganska omgående att inte ta tillvara köttet och gräva ner älgkon. Efter att ha varit i kontakt med viltforskarna är jag övertygad om att älgkon var svårt infekterad av en bindvävsmask av släktet Onchocerca. Masken är en s.k. rundmask (Nematod) som sprids med knott. Den vuxna larven lever i lederna och kring senorna på bl.a. älg. Masken är tunn, men upptill flera tiotals centimeter lång. Infektionen gör att att det kliar och älgen skrapar benen så att huden går sönder kring lederna på benen. Detta lockar sedan knotten att suga blod från det barskrapade området (Se min viltkamerabild från Evasbacken, Lappfors 2010). Bindvävsmasken är mycket vanlig i hela Norden, upptill 98 % av de vuxna älgarna är infekterade. Forskarna har hittills trott att masken är ofarlig för älgen, men den svårt infekterade älgkon tyder på att masken kan påverka älgen också mycket negativt. Viltforskarna skulle ha gärna tagit in prover från älgen, men tyvärr hann jaktlaget gräva ner älgen. Oftast kan man endast se en ärrvävnad kring lederna på älgen som visar på maskens närvaro. Köttet är helt ätligt, men vid så här svåra infektioner är det förstås skäl att inte tillvara det. 

En älg på sommaren som är infekterad av bindvävsmask. Notera det stora antalet knott och flugor som suger blod.

Bra flyt på älgjaktspremiären

Älgjakten inleddes här i Esse förra helgen och undertecknad hade ovanligt bra tur och kunde fälla två kalvar. På fredagen inleddes jakten i ett tidvis ymnigt snöfall och bister köld. Efter att ha suttit och frusit på samma pass i närmare fyra timmar sprang en ko med en kalv rakt på mig och jag kunde fälla kokalven vid Bolimbacken på endast ca 40 meters avstånd. Vi hade igång många djur i samma område i Gränlandet , åtminstone  10-12 stycken älgar så det hände hela tiden saker. Slutresultatet blev tre fällda kalvar i området. Jakten fortsatte på lördagen och denna gång i fyra olika områden med mindre kontakt med älg. I första drevet i Mastbacka-Åland hittades inga älgar, men i andra området vid Storstensmossen kunde passgrannen fälla en ensam ko. I tredje drevet vid Nybacka-Angjärv fälldes två kalvar av samma skytt. Den andra gruppen hade mera älg i sina områden på lördag och sammanlagt fälldes nio älgar andra dagen. Söndagen visade termometern minus 9 grader på morgonen och det blev kyligt på pass. I första drevet fick jag på avstånd se en liten pinntjur som dock var utom räckhåll. I drev nummer två bakom Nådjärv var det så igen dags. En ko med dubbelkalv styrde mot mig vid Dragnäsvägen, men de kom först i ett så tätt område och kon gick före kalvarna så att jag inte kunde komma till skott. När hundarna så styrde dem vidare hittade jag en liten öppning längs en utkörningsväg och kunde fälla ena av kalvarna med ett skott på 80 meters håll. Den lilla tjurkalven visade sig senare vid slakt ha ett hjärtfel så att ena av klaffarna inte var utvecklad ordentligt, vilket kan vara en av orsakerna att den inte växt så bra. Under söndagen fälldes ytterligare en ko som under slakt konstaterades lida av inflammation i lederna. Köttet måste därför kasseras och vi kommer att ansöka om en ny licens för detta. Sammanlagt fälldes under premiärhelgen 15 djur och då vi år har endast 20 fulla djur och 22 kalvar på licensen kan man konstatera att jakten inletts mycket bra. Förutom älgarna har man fått se mycket på pass, bl.a. en hökuggla på söndagen vid Silandsmossen och en taigasångare bakom Angjärv. Dessutom rätt ”vanliga” fåglar såsom tjäder, stjärtmes, orre, trädkrypare och en otrolig mängd större hackspettar som vandrat omkring i en ofantlig mängd från bl.a. Ryssland och norrifrån i jakt på kottar.

Tre dagar längs Utterleden

Vandrarna på väg längs Esse å.

Pedersöre Medborgarinstituts kurs ”vandra Utterleden” hölls den 20-22.9. Femton förväntansfulla deltagare deltog i vandringen som startade på fredag morgon kl. 8.00 vid skidcentret i Lappfors.  Vädret var närmast idealiskt för en höstvandring, lagom svalt, småmulet men ändå uppehåll. Tanken med kursen var att gå hela Utterleden under tre dagar med dagsetapper kring 20 kilometer. Efter en trevande start med många små justeringspauser gick vandringen bra framtill lunch som hölls vid Bockabron. Från Bockabron fortsatte vandringen efter en dryg timmes lunchpaus mot Hjulforsen. Vid Hjulforsen valde en av deltagare att hoppa av vandringen efter att ha haft stora bekymmer att hålla balansen längs de stenigaste och mest besvärliga partierna. Det är skäl att ännu en gång påpeka att Utterleden ställvis är en smal stig som går över både stubbar, stenar och rötter och det är något helt annat än att gå längs en bred grusväg. En del av vandrarna kunde också konstatera att man bar med sig kanske onödigt mycket packning och ryggsäcken vägde en bra bit över den rekommenderade maxvikten på 15 kg. Från Hjulforsen fortsatte vandringen mot Huvudsjön där vi dock avvek från leden för att ta oss till min stuga vid sjön där vi skulle övernatta. Den sista biten mot stugan gick tungt och de flesta kände av att man gått närmare 20 km med tung packning. Speciellt de sista 3 kilometrarna längs en rak och tråkig skogsbilväg blev tunga. Väl framme vid Huvudsjön återhämtade sig vandrarna relativt snabbt och det blev en trevlig kväll med bastubad samt samvaro med långa och intressanta diskussioner. De flesta var ändå beredda att krypa till kojs redan vid niotiden.

Den gigantiska björken vid Kiisk intresserar

Lördagen var vi så beredda att fortsätta vandringen med förnyade krafter förbi Huvudsjön mot den mycket vackra Gäddsjön där vi tog en längre paus. Därefter fortsatte färden förbi Rensforsen och längs Purmo norra å och vidare till Sexsjö där vi tog lunchpaus. Under lunchpausen kunde vi observera en mink som höll till vid stranden. Vädret var fortsättningsvis på vår sida och endast små korta regnskurar kom under dagens lopp. Därefter fortsatte färden förbi Skjorsmossen och vidare mot Österbacka gamla torpställe där vi höll en lite längre paus. Slutligen gick vi fram till Nars simplats dit vi anlände kl. 18.00 efter att ha vandrat närmare 23 km under dagen. Vid Nars valde en del att sova i vindskyddet, en del i tält, en del i de övriga byggnaderna på området och en del övernattade i det stora halvplutonstältet som jag fört dit på förhand. Vi hade även fört dricksvatten hit på förhand för att kunna ha till hands. Några började smått frysa under natten i och med att temperaturen sjönk ner mot nollstrecket och man hade lite undermåliga sovsäckar.

Utterleden går ställvis både upp och ner och över stubb och sten.

Efter ett rejält morgonmål var vi beredda att fortsätta färden redan före kl. 9 på söndagsmorgonen mot Kalisjön och vidare mot Lostenen. Vid västra sidan av Nars fick vi se en sparvuggla som slagit en småfågel och som hade stora svårigheter att lyfta med den nästan lika stora fågeln. Vandringen gick nu väldigt raskt och vi kom snabbt fram till vindskyddet vid Kalisjön. Utterleden går också långa bitar längs vägen på denna sträcka, vilket förklarar att marschfarten blev hög. Vid Lostenen blev det så en sista gemensam lunchpaus tillsammans med flera andra besökare som fanns här. Färden fortsatte så via Hirvijärven kalliot i Kortesjärvi och vidare mot Vilobacka parkering dit vi anlände kl. 15.00 på eftermiddagen. Vår transport tillbaka till startplatsen fanns då redan på plats för att ta oss tillbaka till Lappfors.

Avslutningsvis kan sägas att vandringen gick helt enligt planerna och att många blev imponerade över det arbete som gjorts med leden och de många fina platser som man passerade under vandringen. För mig personligen var det extra roligt att Utterleden används mycket flitigt, vilket visas av att stigen nu redan första året är mycket väl upptrampad och att vi mötte flera andra vandrare längs vår tre dagar långa färd.  

Lättvandrat på spångar över Gäddsjömossen.

Fina höstfärger vid Österbacka 

Fin men kylig morgon vid Nars

På spaning ut över Kalisjön.

Nejonögsfiske i Perho å

Dammkonstruktion för fångst av nejonögon i Perho å.

I början av september fick jag tillfälle att tillsammans med Håkan Bystedt från Korplax i Karleby följa med när han fiskade nejonögon i Perho å. Egentligen är det ju fel att tala om fiske i detta sammanhang eftersom nejonögon inte är någon fisk utan en s.k. rundmun en helt annan typ av organism. Nejonögon är ju en vandrande art som tillbringar en del av sitt liv i havet för att sedan under lektiden vandra upp i älvar och åar. Efter lektiden på sensommaren och hösten dör de följande vår. Som ung lever nejonögon i ett larvstadie oftast nedgrävd i dyn i den å där de fötts. Efter några år som larv genomgår de en förvandling s.k. metamorfos till ett fullvuxet nejonöga som vandrar ut i havet och där tillbringar största delen av sitt liv som fullvuxen. Nejonögat återvänder sedan en gång för att leka oftast i den älv där den fötts. Fångsten av nejonögon går till så att man stänger av en del vattendragen med en dammkonstruktion (”pato”). Det finns noggranna bestämmelser för hur mycket man får stänga av vattendragen för att säkra att en del av nejonögon kan stiga upp och leka. Vid dammkonstruktionen har man lagt ut ett antal speciella katsor eller ryssjor som fångar de uppstigande nejonögonen.  Tidigare tillverkades ryssjorna av vidjor av vide, numera av plastiserat finmaskigt minkgaller (valpgaller), oftast görs katsorna på egen hand. Själva dammkonstruktionen som katsorna finns på måste byggas om varje år, vilket är ett relativt drygt arbete och en del av konstruktionen kan förloras i samband med högvatten. Nejonögonen kallas i norra svenska Österbotten oftast för ”näting” och förekommer också i Esse å. I Esse å finns dock en annan art, bäcknejonögon (Lampetra planeri), som är stationär och inte vandrar ut till havet. Den lever också största delen av sitt liv som larv och endast en kort tid som fullvuxen. Den är också betydligt mindre än flodnejonögonen (Lampetra fluviatilis) och används inte till människoföda utan endast ibland som bete på lakkrokar. Flodnejonögonen är en ekonomiskt relativt värdefull art och betingar ett relativt högt pris i inköp, men förädlingen av arten kunde utvecklas mera. Håkan Bystedt i Korplax fiskelag har fiskat nejonögon i tiotals år i Perho å och en del av hans fångade nejonögon blir förflyttade till övre sidan av Kaitfors kraftverk som utgör ett vandringshinder för nejonögonen. Kraftverksbolaget betalar ut en ersättning för detta. Resterande del använder han själv eller ger åt släkt och vänner.

Nejonögonen är hala som ålar och ser mycket speciella ut

Nejonögonet är ju en mycket speciell art med ett speciellt utseende. Den har mycket kraftiga sugkoppar vid munnen som den kan haka sig fast med. Den lever delvis som parasit på döende och döda fiskar och djur. Under lekvandringen äter den dock ingenting. Nejonögonen är mycket hala och jag har stora svårigheter att kunna hålla fast dem i min hand. Fångsten av nejonögonen är begränsat så att fisket får inledas den 16.8 och pågår fram till årets slut. Fångsten av nejonögon är också förbehållet markägare och delägare i fiskelag. I Perho år är det ett tiotal personer som idkar fångst av nejonögon och medelåldern på fångstmännen är mycket hög, över 65 år. Håkan Bystedt räknar med att fånga ett par hundra nejonögon per säsong och under mitt besök fångades ca 30 st. Samtliga fångade nejonögon håller ungefär samma storlek. 

Modern ryssja för fångst av nejonögon

Håkan Bystedt vittjar sina ryssjor

Fångade nejonögon.

Aktuella björnobservationer

Ett äldre björnide hittades i Fäbodaskogarna.

I maj och början av juni hade vi många björnar i Pedersörenejden och det gjordes observationer så gott som dagligen. Under sommaren har dock björnarna hållit sig undan, men nu har det igen strömmat in en del observationer. Det är naturligt att björnarna rör mycket på sig och är relativt oskygga under maj när de har brunsttid för att senare under sommaren hålla sig osynliga på ett begränsat området. En större björn hade förra veckan rivit ensilagebalar i Bodbacka i Bäckby. Det är inte ovanligt att björnen river balarna då det är lukten från syran som de lockas av. De äter inte av balarna som älgarna, men kan riva sönder flera balar i hopp om något matnyttigt. Balarna förstörs förstås om det kommer in syre i dem. En annan björn rev upp ett jordgetingbo i Hummelgjutan mellan Sundby och Bennäs nyligen. Dessutom torde en björn fortsättningsvis hålla till i Larsmo-Eugmo skärgård. I onsdags fick jag även följa med och titta på ett äldre björnide i Fäbodaskogarna. Det var inte årets björnide, men observationen är på så vis mycket intressant att det länge spekulerats om det finns björn i Fäboda-Pörkenäs området och nu är det bekräftat. Björnidet fanns i en gammal, övergiven myrstack invid en stor björk. Ett relativt litet björnide som fanns endast ca 150 meter från det livligt använda skidspåret i Fäbodaterrängen. 

Björnen hade även gått uppe på balarna. 

Tydliga klösmärken efter björn på balen.

Bloggandet fortsätter....

Efter ett närmare tre månaders långt sommaruppehåll under min mest intensiva arbetsperiod tänkte jag nu fortsätta med bloggen. Uppehållet blev ofrivilligt en månad längre än beräknad på grund av diverse smärre motgångar. Dels lyckades jag överanstränga armen under sommarens paddlingar så att jag drabbats av s.k. "tennisarmbåge", en besvärlig åkomma som inte vill ge med sig. Gör lite ont också när man som nu sitter och skriver framför datorn. Dels drabbades jag av omfattande datahaveri efter fjällvandringen i augusti och förlorade flera arbetsdagar för att återställa alla dokument och få igång datorn. Först nu börjar jag komma ikapp med allt ogjort jobb som lämnat på grund av detta. 

Sommaren har varit helt fantastisk, trots mycket jobb och bjudit på många upplevelser och erfarenheter som vi säkert får skäl att återkomma till i denna blogg. Välkommen med igen! 

Rapport från vandringen till Halti

Fjället Saivaara ståtar ensamt i den öppna dalgången

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandring startade söndagen den 4.8 med 16 hugade deltagare i varierande ålder och med mycket olika erfarenheter av fjällvandring. Efter över 800 kilometer i bilen anlände vi sent om sider till Kilpisjärvi och då vädret var på vår sida bestämde vi oss för att avverka en kort sträcka på ca 1 kilometer ännu samma kväll från naturrummet i Kilpisjärvi till sjön Cahkaljavri för att där slå läger för natten. Tillsammans med en av deltagarna gick jag ännu samma kväll tillbaks till Kilpisjärvi för att föra en av bilarna till vår planerade målgång på norska sidan. När vi återvände till lägret var klockan närmare 23 och sömnen hittades snabbt. Vi vaknade måndag morgon till ett mycket bistert väder, jämngrått och rejäla regnskurar. Efter att ha väntat ett par timmar klarnade dock vädret upp och vi startade vår vandring. Terrängen var extremt tuff, stenig och eländig och färden gick mycket sakta. När vi ankom Saarijärvi stuga var alla redan rejält medtagna av den tuffa terrängen och ovanan av att bära packning. Vi bestämde dock oss för att fortsätta en bit till i den tuffa stigningen framför oss. Efter en kort stund började mörka moln hastigt torna upp sig och vi visste att regn var på väg. 10 minuter för sent började vi lägga upp tälten och vi fick nu stå i hällregn och stormvindar och försöka få tälten på rätt köl. Regnskuren blev dock kortvarig och vi kunde torka upp våta kläder under den fina kvällen.

Pihtsusköngäs vattenfall

Vandringen fortsatte följande morgon kl. 9.00 enligt schemat. Terrängen blev nu betydligt lättare och vi anlände till Kuonjarjoki stuga redan före lunch så vi fortsatte ännu en bit före lunchpaus. Mycket vackra vyer dök upp efter en stund då fjället Saivaara stod i ensamt majestät ute i en dalgång. Aldrig tidigare har jag sett sådana fjäll i Finland. Från och med nu och vandringen till slut påminde landskapet mer om Sarek och svenska fjällen än om typiska finska lågfjäll, vilket överraskade mig. Vi fortsatte ännu en bit förbi Meekonjärvi stuga vidare till en bro vid Vuomakasjärvi. Efter en dagsetapp på över 20 km var alla mycket möra i både kropp och själ och kunde ta en välförtjänt natts vila. Följande morgon fortsatte färden i relativt lätt terräng längs Nordkalottleden till det vackra vattenfallet Pihtsusköngäs, ett av Finlands mäktigaste. Nordkalottleden går sedan vidare längs den östra stranden av den stora sjön Pihtsusjärvi där det också finns en stor stuga. Området kring Pihtsusjärvi var fågelrikt med bl.a. alfågel, en massa vadarfåglar såsom rödbena, ljungpipare, större strandpipare och snäppor. Dessutom förstås vanliga fjällfåglar såsom bl.a. blåhake, ängspiplärka, snösparv och lappsparv. På hemvägen såg vid dessutom en havsörn här. Vi fortsatte vår färd upp mot Halti ett par kilometer och hittade en fin slätt för tältning ett par kilometer före stigningen till Halti började. Hit anlände vi ganska tidigt på eftermiddagen, men eftersom vädret var grått och småregnigt väntade vi med toppbestigningen i hopp om bättre väder följande dag.

Dimma och duggregn mötte oss på vägen upp mot Haldefjäll

Toppröset på Haldefjäll 

Torsdag morgon var det så dags att ta sig upp på Halti. Tyvärr var vädret fortsättningsvis minst sagt bedrövligt med dimma och duggregn. Vi kämpade dock på och efter ca 2 timmar vandring uppåt i stenskravel hade vi erövrat Finlands högsta fjäll, Haldefjäll 1323 meter över havet. Tre av deltagarna hade fått lite problem med knä och fötter och avstod från toppturen, men resten tog sig upp och kunde skriva sitt namn i gästboken. Nerfärden gick något snabbare och sedan bar det av samma väg tillbaka längs Nordkalottleden allt förbi Pihtsusjärvi och till Vuomakasjärvi där vi tog en välförtjänt paus. Härefter vek vi av Nordkalottleden för första gången under vandringen och gick längs en vältrampad stig ut västerut mot Norge. Vid Luohtojavri slog vi läger för natten i fint väder och under kvällen kunde vi även plocka lite hjortron på sjöstranden. Fredagen fortsatte vi färden västerut i strålande solsken och i en mycket vacker dalgång, Urtasvaggi. Färden gick bra, men terrängen var relativt tuff och packningen kändes tung. En kort paus vid Lossujavri och sedan gällde det att ta sig över gränsen till Norge. Lite överraskande var stängslet vid gränsen ganska robust och vi fick krypa under som olagliga invandrare. Lite senare såg vi dock nog att det fanns en större lucka för vandrare på ett annat ställe i stängslet. 

Vacker tältplats 

Lättvandrad terräng i Urtasvaggi dalgång västerut mot Norge.

Färden fortsatte nu på norska sidan i tuff och stenig terräng längs älven Didnojohka dock för det mesta i en rätt brant nedförsbacke. Vi valde att slå läger ett par kilometer före målet vid vägen på norska sidan. Det hade blivit rätt sent och de flesta var rätt medtagna av den tuffa vandringen. Speciellt de två vandrarna med knäproblem kämpade på tappert i sin egen fart. Efter sex nätter i tält hägrade dock civilisationen och med en tidig start på lördag morgon var vi ute vid vägen till Skibotn redan kl. 9.00. Efter dusch och en rejäl lunch inne i Kilpisjärvi var vi så klara för den långa bilfärden hem. Vi kunde nu summera ihop en rätt tuff, men givande vandring i de överlägset mest spektakulära fjällen som finns i Finland.  Totalt blev vandringen närmare 100 km lång fördelat på drygt fem långa dagar. 

Röda stenar längs vägen

Rödfärgad sten förorsakas av en grönalg.

En fråga som jag ofta får av kunder är vad som färgar stenarna röda i skogen. Röda stenar är något man ofta ser  när man går längs en skogsbilväg. Stora stenar vid vägkanten ser ut som om någon person målat dem röda. Så är dock inte fallet utan hur konstigt det än kan låta så är det frågan om en trådformig grönalg med släktnamnet Trentopohlia. Det finns tre arter i Finland och den art som torde förekomma mest på stenar har det svenska namnet violstensalg Trentopohlia iolitus. Grönalger är som namnet säger oftast gröna, men just denna art har mycket karotenoider som ger den röda färgen. Samma typ av färgämne som finns t.ex. i morot. Trentopohlia är en s.k. pionjärart, alltså en av de första arterna att kolonisera en ny yta. På grund av detta observeras de röda stenarna framförallt vid vägbyggen. I samband med vägbyggen lyfts "nya rena" stenar upp ur marken och det första som börjar växa på stenen är oftast Trentopohlia. Grönalgen kan ju uppta sin näring från luften och behöver ingen jord under sig. Efter ett tag kommer andra arter in, bl.a. lavar och till sist övertäcks stenen med mossa och ris. Därför ser man inga röda stenar inne i den täta skogen.

Extremt mycket röda stenar vid en bergskross.

Mera björn och bilder från björnidet

Björnens riv- och klösmärken på en liten tallplanta.

Det har kommit in flera rapporter om björnar den senaste tiden och på basen av de observationer som kommit till min kännedom är det åtminstone 4 olika björnar som för tillfället springer omkring i Esse och Purmo. I onsdags fick jag vara ut till jägarkåtan i Skrattlass, Esse för att där se på säkra björnspår i sanden. En björn med ca 13 cm:s breda framtassar. Denna björn har varit hungrig och på dåligt humör då den gått hårt åt tallplanteringen ner mot Passmossen. Flera av tallarna är brutna vid roten och björnen har även käkat färska tallbarr. Detta kan de göra under den tidiga våren, då det är dåligt med mat i skogen och för att få igång magen. Det såg lite ut på samma sätt vid björnidet i Skrattlass 2008.



Björnen hade brutit omkull tallplantor längs stigen mot Passmossen

Efter denna tur fanns det ännu någon ledig timme kvar av kvällen så jag passade på att fara ut för att fotografera björnidet. Som vi visste i början av april då vi hittade spåren så hade vi ringat in björnen. Med facit på hand hade vi varit ca 50-100 meter från björnens sovplats, så björnen visste nog om oss, men vi såg den inte. Björnen har sovit i en rotvälta under en gran. Under rotvältan fanns det björnhår och en del gräs som björnen rivit upp och sovit på. Björnidet är förhållandevis litet, så det kan inte ha varit någon rekordbjörn som sovit här. Björnidet ligger precis som traditionellt, mycket avsides och i en tät snårskog. Man skall ha fruktansvärt tur om man skall hitta björnidet om man inte ser spåren på vårvintern. Björnidet ligger mellan Huvudsjö och Sexsjö, ca 2 km fågelvägen sydväst från mitt hem och ca 1,5 km fågelvägen från Sexsjö Caravan.

Björnidet ligger under en rotvälta.

Från sidan är det inte lätt att se björnidet.

Mera bilder från björnidet.

Stor björn i Esse

En björn, modell större har rört sig i Esse i början av denna vecka. Spåren är de största jag sett på 10 år i Esse och kommer från en stor, gammal hane. Framfotsspåren var åtminstone 16 cm breda när de studerades på en blöt åker. Eftersom björnen dessutom hittat och bökat omkring i något matnyttigt i närheten och därmed sannolikt återvänder till platsen väljer jag att inte säga var exakt spåren hittades. Det är dock på betryggande avstånd från bosättning i Överesse. Björnarna, speciellt hanarna börjar röra på sig mer nu när björnens parningstid närmar sig. Flera observationer har gjorts den senaste tiden. En björn observerades i Forsby på söndagkväll och en annan spårobservation har gjorts ute i obygderna mellan Lappfors och Purmo. Vi har även hittat björnidet som vi antog fanns och jag återkommer med en rapport därifrån när jag hinner ut dit med kameran. Det är lite för mycket på gång i naturen just nu för att hinna med allt.

Kanotramper längs Esse å

Kanotramp ovanför Björkfors kraftverk i Lappfors

De senaste dagarna har vi jobbat med att bygga kanotramper längs Esse å förbi kraftverken. Vi har byggt ramperna vid Finnholm och Björkfors kraftverk. Ramperna byggs av familjeföretaget Kanckos, med undertecknad som arbetsledare och med far och bror som slavar. Finansiering till ramperna har fåtts i samband med ett EU-projekt som handlat om paddling och som skötts av Sju Broars skärgård. Kraftverksbolaget Herrfors har donerat stora delar av materialet och även hjälpt till med att köra ut de tunga telefonstolparna, vilket vi är mycket tacksamma för. Kanotramperna har mycket länge funnits på min önskelista av åtgärder som borde göras längs Esse å. Det är nämligen ett mycket hårt slitage på kanoterna när de skall dras över sprängstensvallarna vid kraftverken. Esse Elektro-kraft har sedan tidigare byggt liknande kanotramper vid sina kraftverk i Värnum och Hattare. Kanotramper kommer ännu under sommarens lopp att byggas vid Kattilakoski kraftverk och de kommer att kontinuerligt att förbättras på basen av de erfarenheter som man får under årets paddlingssäsong. Speciellt kommer ramperna att förankras bättre i marken före nästa isvinter och bättre trappor kommer att byggas. Vi är dock på god väg redan nu.

Kanotramp ovanför Finnholm kraftverk i Esse.

Kanotramp nedanför Finnholm kraftverk i Esse.

Islossning

Isvallar pressas in mot den norra stranden

Islossningen startade idag, måndag, här vid Huvudsjön. Helgens regn gjorde redan isen dålig och den mycket hårda sydliga och sydvästliga började bryta sönder isen idag. Isen pressas nu mot den norra stranden, eller i praktiken rakt mot min villa. Det blir intressant att se hur det går med bryggorna och konstruktionerna vid stranden. Islossningen är alltid ett mäktigt naturskådespel och redan nu har stora isvallar pressats in i de små vikarna på norra stranden.

Isen började spricka sönder under måndagens lopp.

Färdigt pimplat för i år.