Jakten på jullaken (del 1)

Snöoväder vid Huvudsjön

En av mina jultraditioner de senaste åren har varit att bjuda på soppa av lake. Det är många längs den österbottniska kusten som har denna tradition, men här i Esse är jag väl nog en av få som skall ha ”lakasoppa” kring julen. Eftersom det går mot mina principer att köpa fisk så är det bara att försöka fånga den själv. Något som ibland kan vara lättare sagt än gjort då laken inte är så talrik i de vattendrag jag fiskar i. De flesta år lyckas det dock förr eller senare och processen med att fånga laken har gett mig många goda minnen och upplevelser.

Projektet att fånga jullaken inleddes idag med att jag först for ut för att fånga betesfisk. Planen var att pilka upp ett antal små abborrar från hemsjön, Huvudsjön med hjälp av mormyska. Detta gick helt enligt planerna efter en halvtimmes pilkande i snöstormen hade jag fått ett femtontal små abborrar och ett antal gärsar. Dessutom fick jag en kilos braxen och tappade en lika stor, något som är en mera ovanlig fångst den här tiden på året. Isen är nu ca 11 cm tjock på insjöarna här i skogen så den håller säkert. Men som alltid gäller det att veta vad man håller på med när man är ut på isen. Utan kunskap och rätt utrustning har man aldrig något ärende ut på isen. Jag använder alltid isbill istället för borr så länge isen är under 20 cm tjock. Detta för att jag då kan känna mig fram på isen genom att hugga med isbillen i isen med jämna mellanrum. Far isbillen genom isen med ett slag är det dags att se upp eller vända om, då är isen under 7 cm tjock. Höstisen är seg och stark och 4,5 cm tjock kärnis på hösten håller mig väl. Något som jag kommit fram till genom försök och misstag. Nu är tyvärr inte allt kärnis utan mer än hälften torde vara stöpis (snö + vatten som frusit till), vilken inte är lika hållbar. Så se upp på isen!

 För att återgå till fisket så for jag sedan och la ut ståndkrokar s.k. ”lakaspitona” vid Angjärv. Jag har fått bra med lake vid Angjärv tidigare, men inte testat med krokar för så det skall bli intressant att se hur detta slutar. Jag la ut tio krokar agnade med små abborrar. Enligt mig är abborre eller gärs i storleksklassen en dryg ”tvärhand”, d.v.s. drygt 10 cm bäst för att fånga lake. Efter två dagar skall jag gå för att vittja krokarna och hoppas förstås på fångst, men jag är nog lite tveksam. To be continued.... 

Små abborre i storleken en dryg tvärhand, drygt 10 cm är bra bete för laken

Bra med lång käpp så att man hittar krokarna efter snöfall. Lös snö läggs ännu över hålet för att minska tillfrysningen.

10 ståndkrokar färdigt utsatta vid Angjärv

"Lakaspitona" redo att läggas ut

Lavskrikor på matning

Lavskrika på matning

Den 29 oktober fick jag celebert besök här vid Huvudsjön. Då dök nämligen en lavskrika upp på min fågelmatning. Sedan dess har lavskrikan besökt matningen dagligen och idag hände det som jag väntat på. En annan lavskrika dök nämligen upp på matningen så att det nu stundtals är två lavskrikor på matningen samtidigt. Lavskrikorna äter inte av solrosfröna och havren som de andra småfåglarna utan av benrester och slaktavfall från älgjakten som jag lagt ut en bra bit bort men framför kontorsfönstret. De får dock dela matningen med ett tiotal talgmesar, några nötskrikor, blåmesar, talltitor och tofsmesar samt fyra ekorrar som äter fruktansvärda mängder solrosfrön.

I Esse och Lappforstrakten finns enstaka par kvar av lavskrika, men de är fåtaliga och minskar i antalet. En inventering som jag gjorde för ett antal år sedan gav vid handen att det kan röra sig om ca 20 par totalt i hela Esse gamla kommun. Mycket roligt att få ha de tama lavskrikorna på matningen och ett rätt bra tecken på att hemmet och kontoret inte ligger riktigt nära bosättningen, men däremot mycket ”centralt” och mitt i naturen. Jag undrar hur många andra i Österbotten som får se på lavskrikor från kontorsfönstret.  

Bindvävsmask hos älg

Älgens leder såg riktigt hemska ut.

En vuxen älgko som vi fällde den 20.10 vid Trullkärret nära Nådjärv i Esse visade sig vid slakt ha mycket svåra infektioner i leder, senor och muskelhinnor. Infektionerna såg ut som gul, grönaktiga geleaktiga gryn och klumpar. Älgjaktlaget bestämde sig därför ganska omgående att inte ta tillvara köttet och gräva ner älgkon. Efter att ha varit i kontakt med viltforskarna är jag övertygad om att älgkon var svårt infekterad av en bindvävsmask av släktet Onchocerca. Masken är en s.k. rundmask (Nematod) som sprids med knott. Den vuxna larven lever i lederna och kring senorna på bl.a. älg. Masken är tunn, men upptill flera tiotals centimeter lång. Infektionen gör att att det kliar och älgen skrapar benen så att huden går sönder kring lederna på benen. Detta lockar sedan knotten att suga blod från det barskrapade området (Se min viltkamerabild från Evasbacken, Lappfors 2010). Bindvävsmasken är mycket vanlig i hela Norden, upptill 98 % av de vuxna älgarna är infekterade. Forskarna har hittills trott att masken är ofarlig för älgen, men den svårt infekterade älgkon tyder på att masken kan påverka älgen också mycket negativt. Viltforskarna skulle ha gärna tagit in prover från älgen, men tyvärr hann jaktlaget gräva ner älgen. Oftast kan man endast se en ärrvävnad kring lederna på älgen som visar på maskens närvaro. Köttet är helt ätligt, men vid så här svåra infektioner är det förstås skäl att inte tillvara det. 

En älg på sommaren som är infekterad av bindvävsmask. Notera det stora antalet knott och flugor som suger blod.

Bra flyt på älgjaktspremiären

Älgjakten inleddes här i Esse förra helgen och undertecknad hade ovanligt bra tur och kunde fälla två kalvar. På fredagen inleddes jakten i ett tidvis ymnigt snöfall och bister köld. Efter att ha suttit och frusit på samma pass i närmare fyra timmar sprang en ko med en kalv rakt på mig och jag kunde fälla kokalven vid Bolimbacken på endast ca 40 meters avstånd. Vi hade igång många djur i samma område i Gränlandet , åtminstone  10-12 stycken älgar så det hände hela tiden saker. Slutresultatet blev tre fällda kalvar i området. Jakten fortsatte på lördagen och denna gång i fyra olika områden med mindre kontakt med älg. I första drevet i Mastbacka-Åland hittades inga älgar, men i andra området vid Storstensmossen kunde passgrannen fälla en ensam ko. I tredje drevet vid Nybacka-Angjärv fälldes två kalvar av samma skytt. Den andra gruppen hade mera älg i sina områden på lördag och sammanlagt fälldes nio älgar andra dagen. Söndagen visade termometern minus 9 grader på morgonen och det blev kyligt på pass. I första drevet fick jag på avstånd se en liten pinntjur som dock var utom räckhåll. I drev nummer två bakom Nådjärv var det så igen dags. En ko med dubbelkalv styrde mot mig vid Dragnäsvägen, men de kom först i ett så tätt område och kon gick före kalvarna så att jag inte kunde komma till skott. När hundarna så styrde dem vidare hittade jag en liten öppning längs en utkörningsväg och kunde fälla ena av kalvarna med ett skott på 80 meters håll. Den lilla tjurkalven visade sig senare vid slakt ha ett hjärtfel så att ena av klaffarna inte var utvecklad ordentligt, vilket kan vara en av orsakerna att den inte växt så bra. Under söndagen fälldes ytterligare en ko som under slakt konstaterades lida av inflammation i lederna. Köttet måste därför kasseras och vi kommer att ansöka om en ny licens för detta. Sammanlagt fälldes under premiärhelgen 15 djur och då vi år har endast 20 fulla djur och 22 kalvar på licensen kan man konstatera att jakten inletts mycket bra. Förutom älgarna har man fått se mycket på pass, bl.a. en hökuggla på söndagen vid Silandsmossen och en taigasångare bakom Angjärv. Dessutom rätt ”vanliga” fåglar såsom tjäder, stjärtmes, orre, trädkrypare och en otrolig mängd större hackspettar som vandrat omkring i en ofantlig mängd från bl.a. Ryssland och norrifrån i jakt på kottar.

Tre dagar längs Utterleden

Vandrarna på väg längs Esse å.

Pedersöre Medborgarinstituts kurs ”vandra Utterleden” hölls den 20-22.9. Femton förväntansfulla deltagare deltog i vandringen som startade på fredag morgon kl. 8.00 vid skidcentret i Lappfors.  Vädret var närmast idealiskt för en höstvandring, lagom svalt, småmulet men ändå uppehåll. Tanken med kursen var att gå hela Utterleden under tre dagar med dagsetapper kring 20 kilometer. Efter en trevande start med många små justeringspauser gick vandringen bra framtill lunch som hölls vid Bockabron. Från Bockabron fortsatte vandringen efter en dryg timmes lunchpaus mot Hjulforsen. Vid Hjulforsen valde en av deltagare att hoppa av vandringen efter att ha haft stora bekymmer att hålla balansen längs de stenigaste och mest besvärliga partierna. Det är skäl att ännu en gång påpeka att Utterleden ställvis är en smal stig som går över både stubbar, stenar och rötter och det är något helt annat än att gå längs en bred grusväg. En del av vandrarna kunde också konstatera att man bar med sig kanske onödigt mycket packning och ryggsäcken vägde en bra bit över den rekommenderade maxvikten på 15 kg. Från Hjulforsen fortsatte vandringen mot Huvudsjön där vi dock avvek från leden för att ta oss till min stuga vid sjön där vi skulle övernatta. Den sista biten mot stugan gick tungt och de flesta kände av att man gått närmare 20 km med tung packning. Speciellt de sista 3 kilometrarna längs en rak och tråkig skogsbilväg blev tunga. Väl framme vid Huvudsjön återhämtade sig vandrarna relativt snabbt och det blev en trevlig kväll med bastubad samt samvaro med långa och intressanta diskussioner. De flesta var ändå beredda att krypa till kojs redan vid niotiden.

Den gigantiska björken vid Kiisk intresserar

Lördagen var vi så beredda att fortsätta vandringen med förnyade krafter förbi Huvudsjön mot den mycket vackra Gäddsjön där vi tog en längre paus. Därefter fortsatte färden förbi Rensforsen och längs Purmo norra å och vidare till Sexsjö där vi tog lunchpaus. Under lunchpausen kunde vi observera en mink som höll till vid stranden. Vädret var fortsättningsvis på vår sida och endast små korta regnskurar kom under dagens lopp. Därefter fortsatte färden förbi Skjorsmossen och vidare mot Österbacka gamla torpställe där vi höll en lite längre paus. Slutligen gick vi fram till Nars simplats dit vi anlände kl. 18.00 efter att ha vandrat närmare 23 km under dagen. Vid Nars valde en del att sova i vindskyddet, en del i tält, en del i de övriga byggnaderna på området och en del övernattade i det stora halvplutonstältet som jag fört dit på förhand. Vi hade även fört dricksvatten hit på förhand för att kunna ha till hands. Några började smått frysa under natten i och med att temperaturen sjönk ner mot nollstrecket och man hade lite undermåliga sovsäckar.

Utterleden går ställvis både upp och ner och över stubb och sten.

Efter ett rejält morgonmål var vi beredda att fortsätta färden redan före kl. 9 på söndagsmorgonen mot Kalisjön och vidare mot Lostenen. Vid västra sidan av Nars fick vi se en sparvuggla som slagit en småfågel och som hade stora svårigheter att lyfta med den nästan lika stora fågeln. Vandringen gick nu väldigt raskt och vi kom snabbt fram till vindskyddet vid Kalisjön. Utterleden går också långa bitar längs vägen på denna sträcka, vilket förklarar att marschfarten blev hög. Vid Lostenen blev det så en sista gemensam lunchpaus tillsammans med flera andra besökare som fanns här. Färden fortsatte så via Hirvijärven kalliot i Kortesjärvi och vidare mot Vilobacka parkering dit vi anlände kl. 15.00 på eftermiddagen. Vår transport tillbaka till startplatsen fanns då redan på plats för att ta oss tillbaka till Lappfors.

Avslutningsvis kan sägas att vandringen gick helt enligt planerna och att många blev imponerade över det arbete som gjorts med leden och de många fina platser som man passerade under vandringen. För mig personligen var det extra roligt att Utterleden används mycket flitigt, vilket visas av att stigen nu redan första året är mycket väl upptrampad och att vi mötte flera andra vandrare längs vår tre dagar långa färd.  

Lättvandrat på spångar över Gäddsjömossen.

Fina höstfärger vid Österbacka 

Fin men kylig morgon vid Nars

På spaning ut över Kalisjön.

Nejonögsfiske i Perho å

Dammkonstruktion för fångst av nejonögon i Perho å.

I början av september fick jag tillfälle att tillsammans med Håkan Bystedt från Korplax i Karleby följa med när han fiskade nejonögon i Perho å. Egentligen är det ju fel att tala om fiske i detta sammanhang eftersom nejonögon inte är någon fisk utan en s.k. rundmun en helt annan typ av organism. Nejonögon är ju en vandrande art som tillbringar en del av sitt liv i havet för att sedan under lektiden vandra upp i älvar och åar. Efter lektiden på sensommaren och hösten dör de följande vår. Som ung lever nejonögon i ett larvstadie oftast nedgrävd i dyn i den å där de fötts. Efter några år som larv genomgår de en förvandling s.k. metamorfos till ett fullvuxet nejonöga som vandrar ut i havet och där tillbringar största delen av sitt liv som fullvuxen. Nejonögat återvänder sedan en gång för att leka oftast i den älv där den fötts. Fångsten av nejonögon går till så att man stänger av en del vattendragen med en dammkonstruktion (”pato”). Det finns noggranna bestämmelser för hur mycket man får stänga av vattendragen för att säkra att en del av nejonögon kan stiga upp och leka. Vid dammkonstruktionen har man lagt ut ett antal speciella katsor eller ryssjor som fångar de uppstigande nejonögonen.  Tidigare tillverkades ryssjorna av vidjor av vide, numera av plastiserat finmaskigt minkgaller (valpgaller), oftast görs katsorna på egen hand. Själva dammkonstruktionen som katsorna finns på måste byggas om varje år, vilket är ett relativt drygt arbete och en del av konstruktionen kan förloras i samband med högvatten. Nejonögonen kallas i norra svenska Österbotten oftast för ”näting” och förekommer också i Esse å. I Esse å finns dock en annan art, bäcknejonögon (Lampetra planeri), som är stationär och inte vandrar ut till havet. Den lever också största delen av sitt liv som larv och endast en kort tid som fullvuxen. Den är också betydligt mindre än flodnejonögonen (Lampetra fluviatilis) och används inte till människoföda utan endast ibland som bete på lakkrokar. Flodnejonögonen är en ekonomiskt relativt värdefull art och betingar ett relativt högt pris i inköp, men förädlingen av arten kunde utvecklas mera. Håkan Bystedt i Korplax fiskelag har fiskat nejonögon i tiotals år i Perho å och en del av hans fångade nejonögon blir förflyttade till övre sidan av Kaitfors kraftverk som utgör ett vandringshinder för nejonögonen. Kraftverksbolaget betalar ut en ersättning för detta. Resterande del använder han själv eller ger åt släkt och vänner.

Nejonögonen är hala som ålar och ser mycket speciella ut

Nejonögonet är ju en mycket speciell art med ett speciellt utseende. Den har mycket kraftiga sugkoppar vid munnen som den kan haka sig fast med. Den lever delvis som parasit på döende och döda fiskar och djur. Under lekvandringen äter den dock ingenting. Nejonögonen är mycket hala och jag har stora svårigheter att kunna hålla fast dem i min hand. Fångsten av nejonögonen är begränsat så att fisket får inledas den 16.8 och pågår fram till årets slut. Fångsten av nejonögon är också förbehållet markägare och delägare i fiskelag. I Perho år är det ett tiotal personer som idkar fångst av nejonögon och medelåldern på fångstmännen är mycket hög, över 65 år. Håkan Bystedt räknar med att fånga ett par hundra nejonögon per säsong och under mitt besök fångades ca 30 st. Samtliga fångade nejonögon håller ungefär samma storlek. 

Modern ryssja för fångst av nejonögon

Håkan Bystedt vittjar sina ryssjor

Fångade nejonögon.

Aktuella björnobservationer

Ett äldre björnide hittades i Fäbodaskogarna.

I maj och början av juni hade vi många björnar i Pedersörenejden och det gjordes observationer så gott som dagligen. Under sommaren har dock björnarna hållit sig undan, men nu har det igen strömmat in en del observationer. Det är naturligt att björnarna rör mycket på sig och är relativt oskygga under maj när de har brunsttid för att senare under sommaren hålla sig osynliga på ett begränsat området. En större björn hade förra veckan rivit ensilagebalar i Bodbacka i Bäckby. Det är inte ovanligt att björnen river balarna då det är lukten från syran som de lockas av. De äter inte av balarna som älgarna, men kan riva sönder flera balar i hopp om något matnyttigt. Balarna förstörs förstås om det kommer in syre i dem. En annan björn rev upp ett jordgetingbo i Hummelgjutan mellan Sundby och Bennäs nyligen. Dessutom torde en björn fortsättningsvis hålla till i Larsmo-Eugmo skärgård. I onsdags fick jag även följa med och titta på ett äldre björnide i Fäbodaskogarna. Det var inte årets björnide, men observationen är på så vis mycket intressant att det länge spekulerats om det finns björn i Fäboda-Pörkenäs området och nu är det bekräftat. Björnidet fanns i en gammal, övergiven myrstack invid en stor björk. Ett relativt litet björnide som fanns endast ca 150 meter från det livligt använda skidspåret i Fäbodaterrängen. 

Björnen hade även gått uppe på balarna. 

Tydliga klösmärken efter björn på balen.