Siiponjoki naturstig i Kalajoki

Fina vandringsmiljöer bjuder Siiponjoki naturstig på.

I samband med att jag var ute och bedömde en examen till vildmarksguide under dagarna två i mitten av december fick jag tillfälle att bekanta mig med en för mig ny vandringsled. Döm om min förvåning då jag hittade en ny fantastiskt naturskön på så nära håll!! Siiponjoki är en fantastiskt fin plants och påminner väldigt mycket om Kitkajoki i Kuusamo. Den lilla, smala ån har under tidernas gång grävt ner sig i den sandiga jorden så att åslänterna ställvis är närmare 30 meter höga. Jag riktigt skäms över att jag inte känt till denna plats tidigare och kan varmt rekommendera en dagsutflykt till Siiponjoki och Pleuna samt även en vandring längs hela den 20 km långa vandringsleden. 

Tydliga tavlor vid ledens startpunkt.

Tyvärr gör bilden inte rättvisa åt den fantastiskt vackra Siiponjoki

Vandringsleden startar från parkeringen vid Tapion Tupa nära den populära turistfällan vid Hiekkasärkät. Vandringsleden är bra utmärkt i terrängen med blå färg och rikningsvisare i vägskäl. Även avståndstavlor finns här och var, liksom några informationstavlor som enbart är på finska. Terrängen är lättvandrad och går nästan enbart över skogsbevuxna, gamla och vackra sanddyner. Således är skogen gles och mycket gemytlig att vandra i. Största delen av leden går i skogen, även om några korta avsnitt följer bilväg eller skoterled. Leden passerar ett antal mindre sjöar och på några ställen finns rastplatser och grillkåtor. Längs leden finns också bl.a. en fornlämning och en tjärdal. Ledens absoluta höjdpunkt är ändå Siiponjoki och Pleuna. Den slingrande (på fackspråk = meandrande) lilla ån är en sevärdhet av stora mått. Det är som en rejäl kanjon med gammal, fredad storskog på båda sidorna om de snabbt rinnande och ställvis forsande ån. Mycket storslaget! Vid Pleuna finns ett vindskydd och rastplats helt intill ån. Till denna plats kommer man sommartid också lätt via en närliggande bilväg. Vandringsleden följer Siiponjoki ett par kilometer innan den viker tillbaka från ån. Tyvärr är det sparskrapat med information om vandringsleden på nätet och någon speciell karta över leden lär du inte hitta. Söker man dock från forststyrelsens retkikartta.fi kan du hitta leden. Trots att vandringsleden är välutmärkt bör man ha med sig karta åtminstone om man går hela leden.

Jag rekommenderar varmt hela denna vandringsled som en tuff dagsutflykt för den vana vandraren och området kring Pleuna och Siiponjoki rekommenderas också till dagsbesökare och barnfamiljer. 

Ett extra plus för dessa avståndstavlor längs leden.

Grillkåta vid Särkijärvi.

Infotavlan berättar att också här har man lyckats förstöra en improduktiv myr med dikning

Intressant jaktdag

Jakten på vitsvanshjortarna har fortsatt i två dagar här i Lappfors både före och efter julfirandet. Hjortbockarna har dock lyckats smita under båda dagarna då de stuckit iväg på långtur. Sammanlagt har vi haft med säkerhet 8 djur inne i området där vi matar och därav 3 stora bockar. Bockarna har dock direkt efter att ha lämnat sin lega i sakta mak gått undan spårarna och lämnat vårt jaktområde. Intressanta observationer har dock gjorts av spårarna där bland annat en av bockarna igår på lördagen gick rakt ut på isen på den lilla sjön Övjärv, snubblade och föll på den hala isen, men fortsatte ändå bestämt över till andra sidan. Igår fick jag också se en vitsvanshind som spårarna tagit upp och som kom i fyrsprång över ett större kalhygge, men vi ämnar spara honorna (hindarna) så den fick fortsätta. Jakten på vitsvansarna fortsätter dock under hela januari, men eftersom hjortbockarna brukar tappa hornen första veckorna i januari borde vi ganska snart få bocken annars blir det omöjligt att välja rätt djur i de snabba situationer som det ofta blir i en drevjakt. 

Fällhorn av en stor älgtjur hittades i samband med vitsvansjakten

I samband med att jägarna spårade vitsvansarna hittade de också ett mäktigt fällhorn av en stor älgtjur. Tjuren hade under natten stångat hål på några rundbalar i Mastbacka och i samband med detta tappat ena hornet. Rosenstocken var ännu röd av blod i ändan vilket visar förutom spåren i snön och på balarna att allt detta skett under natten. Hornet hade fem taggar och var otroligt grovt så att det var nog en av nejdens äldre och större tjurar som tappat detta. 

Lördagens jaktdag avslutades på ett lite tråkigare sätt. En ung sångsvan hade flugit i elledningarna nära Värnum kraftverk, skadat sig rejält och gick nu med bruten vinge på isen ovanför kraftverket. Den hade också varit uppe på en gårdsplan under fågelbrädet. Polisen gav tillstånd till avlivning, andra alternativ finns inte. En svan som nu inte kan flyga fryser och svälter ihjäl inom några dagar på det mest plågsamma sättet. Jag spårade fågeln från kraftverket upp till öppet vatten vid Brakvedaforsen ca 1 km ovanför kraftverket. Fågeln hade lämnat tydliga spår där man kunde se att den släpat ena vingen. Vid Brakvedaforsen kunde jag snabbt med ett skott avsluta fågelns lidande och bärga den för begravning på torra land. Årets tredje sångsvan som jag tvingats avliva efter att de flugit i elledningarna. 

Den unga sångsvanen avlivades efter att ha skadat sig på elledningarna.

Lyckad hjortjakt

En del av jaktlaget i Lappfors samlade vid den fällda hjortkalven

Vi fick äntligen snö till landet och spårsnön underlättade jakten på vitsvanshjortarna här i Lappfors. Redan tidigt på söndagsmorgonen hade vi på klart att vi hade en hel grupp med hjortarna inne i jaktområdet här vid Huvudsjön. Dessutom hade vi viltkamerabilder på flera bockar på vårt matningsställe. Den ursprungliga tanken var att fälla en mindre hjortbock, men eftersom vi har 2 licenser har vi även tänkt fälla åtminstone en kalv. Spårarna gav sig ut i terrängen strax efter kl. 9.00 och ganska snart hade de en stor bock på fötter. Hjortbocken lurade dock oss några få jägare som passade och smet iväg på en långrunda. Våra vältränade spårare följde hjortbocken ända till Mastbacken som är flera kilometer bort och där tvingades de lämna spåret då den var på väg ur vårt jaktområde. Samtidigt hade en tredje spårare tagit sig an ett annat spår och kunde rapportera att två hjortar lämnat sina daglegor. Därefter blev det en lång stund tyst, innan spåraren kom ut till vägen och kunde rapportera att hjortarna kommit gående längs vägen mot mig, men sett mig innan jag sett dom. Spåraren fortsatte att gå efter hjortarna och jag tänkte att nu förflyttar jag mig för att bevaka inspåret. Erfarenheten säger mig att hjortarna mycket ofta använder samma stigar när de förflyttar sig. Det blev på nytt helt tyst en lång stund då vi tappade radiokontakten med spåraren. Efter en halvtimmes väntan var jag beredd att ge upp då plötsligt två hjortarna kommer sakta gående nedför backen snett till vänster om mig. Strax före vägen stannar hjortarna upp och jag har ungefär en sekund att reagera. Den stora hjortkalven står strax bakom hinden och jag lyfter bössan och skjuter direkt. Kalven vänder om som om ingenting hänt och många tankar hinner gå runt i huvudet. Hur gick detta? Strax jag närmar mig skottplatsen blir jag dock lugnare då jag ser att skottet träffat mycket bra och jag finner kalven bara 30 meter bort. Jag drar ut kalven till vägen och vi avslutar dagens jakt. Honkalven är så pass stor och välnärd att vi en stund funderar om det kunde vara en fjolåring, men när jag studerar tänderna och jämför med litteraturen kan vi nog vara säkra på att det är en kalv. Hjortarna har ofta 2 eller t.o.m. 3 kalvar, men denna kalv var ensam och tidigt född, vilket gjort den så otroligt stor och välnärd. Ännu en spännande jaktdag och en otroligt fin dag ute i naturen här på hemmaplan.

Vitsvanshjort och mårdhund äter tillsammans

Jaktkompisen fick intressanta bilder med sin viltkamera häromdagen vid ett av våra matningsställen i Lappfors. Att där fanns en vitsvanshjort visste vi om eftersom vi sett spåren. Vi visste dock inte hur stor hjorten var. Däremot visste vi inte om hans "kompis" mårdhunden. Det är första gången som jag sett att vitsvanshjort och mårdhund kan äta på samma gång så nära varandra. Vi matar ju främst med äpplen och spannmål och mårdhundarna liksom hjortarna älskar äpplen. Mårdhundarna borde ju sova vintersömn nu, men det varma vädret har hållit dom vakna liksom björnen. Gör mårdhunden misstaget att komma dit när det är spårsnö så skall vi försöka hitta den. Vi har alltför mycket mårdhundar i nejden nu och vi måste försöka decimera beståndet. 

 

Rördrommen ännu kvar vid ån

Rördrommen befann sig åtminstone ännu igår söndag kvar vid Esse å. Nu hade den förflyttat sig ännu närmare centrum och fanns riktigt nära åbron i centrum av Överesse. Min samarbetspartner, naturfotografen Benny West lyckades få en mycket fin bild av rördrommen när den intar den s.k. pålställningen d.v.s då den sträcker på halsen och blir rak som en pinne. Rördrommen litar helt på sitt kamouflage och gör sig mycket lätt helt osynlig i täta vassområden. Nu fungerar pålställningen inte lika bra vintertid då allt gräs och växtlighet är bortvissnat så den syns rätt hyfsat längs stranden. Ett flertal fågelbongare har lyckats få syn på den rara vintergästen. Riktigt skygg verkar ju den heller inte vara då den rör sig så här i centrum av Esse. 

Dålig vintersömn för björnarna i Pedersöre

Det varma vintervädret har som väntat lett till att björnarna sover dåligt och att de är uppe och rör på sig ännu i december. Igår fick jag rapporter om färska spår här i Pedersöre och idag fick jag ytterligare ett meddelande från en jägare som sett björnen. Avståndet mellan dessa observationer är mindre än 1 km så det är högst antagligen samma björn. Observationerna kommer från ett område där vi var säkra på att björnen gjort ett ide så på det viset kom det inte som någon överraskning. Det finns absolut ingenting för en björn att äta nu, bortsett från om den lyckas hitta något kadaver eller rester från älgjakten. På så vis gör björnen av med onödig energi redan på förvintern så det kan bli en lång, mager vinter för björnarna. Vi får hoppas på lite kallare väder som skulle ge björnarna lite julfrid och en ordentlig och energisparande sömn.

Övervintrande rördrom i Esse å

En mycket oväntad och intressant observation kunde jag göra idag. Jag fick nämligen redan igår telefonsamtal om en märklig fågel som rört sig kring Kungsforsen i centrum av Överesse sedan den 4.12. Enligt tipsaren skulle det vara frågan om en rördrom. Idag kunde jag fara ut till platsen och kunde snabbt bekräfta att det faktiskt är en rördrom. Min första observation av rördrom i Esse och Pedersöre samt den första gången som jag faktiskt överhuvudtaget sett rördrommen. Rördrommen häckar ju i vidsträckta vassområden och är en expert på att hålla sig gömd djupt inne i vassen. Dess kännspaka läte som hörs mycket långt har jag dock hört många tidigare, bland annat vid Sandören i Nykarleby, i Evijärvi sjö samt vid Bredviken i Karleby. Lätet låter som om man skulle blåsa i en tom flaska och går inte att ta miste på. Rördrommen är ju en flyttfågel och borde vid det här laget vara långt borta från Finland, men den här har tydligen inte haft bråttom. Bra tur har den också haft med fisket och hittat en bra fiskplats, där det enligt observatören fångat flera småfiskar. Rördrommen är minst sagt en märklig fågel, med extremt stora fötter och tjock kropp. Den liknar ingen annan fågel i Finland. Några bra bilder av rördrommen gick det dock inte att få idag på grund av långt avstånd och det rådande mörkret.