Överlevnadskurs

I kölden samlades man gärna kring den värmande elden.

Hela den gångna veckan har jag hållit en kurs i överlevnad åt blivande vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola. Måndagen tillbringades inomhus med teori, men på tisdagen begav vi oss ut i skogen för att överleva. Lägret hölls i de djupa skogarna i Purmo intill en igenväxt liten sjö. Överlevnadslägret blev rätt tufft för de studerande då temperaturen sjönk som lägst ner till -8 grader och det dessutom blåste en kall bitande vind. Man fick heller inte ha med sig sovsäck att krypa in i. Efter bästa förmåga försökte jag lära ut de kunskaper som krävs för att klara sig några nätter ute i skogen, det mest troliga scenariot man kan råka ut för i Finland och Skandinavien. Under en så här kort överlevnadstid är t.ex. maten inte det väsentliga utan viktigaste är att hålla sig varm och torr samt att hitta vatten att dricka. Färdigheter såsom att bygga skydd, göra upp eld, elda med olika typer av ved och rena vatten är något av det som man bör lära sig på en dylik kurs. Det var mycket givande att jobba med så här motiverade studerande som verkligen tog lägret på allvar och testade sina gränser. Trots att gruppen bestod av 19 studerande var det ingen som blev utslagen av att vara utan mat i tre dagar. Det är för övrigt en mycket vanlig reaktion när kroppen ställer om från att förbränna kolhydrater till att förbränna fett och muskler. Själv är jag mycket känslig för denna omställning och börjar ofta må riktigt pyton. Nu var jag lärare under denna kurs och hade mat med så det var inga problem. Det var rätt jobbigt att låta eleverna arbeta själva, man skulle gärna ha varit med och hjälpt till. Tanken är dock att de skall själva få jobba ostört under en dylik kurs. Responsen från kursen blev god och flera av deltagarna skulle gärna ha stannat lite längre i skogen.  

Här tillverkas primitiva vattenreningsfilter. Vattnet i sjön gick annars att dricka utan rening. Då vattnet är kallt är det oftast drickbart i våra sjöar. 

Här har man plockat islandslav som efter en urlakning i asklut är ätbart och näringsrikt. Dock inte speciellt gott.

Första natten sov alla i samma vindskydd. För att spara på granriset hade vi med presenningar. 

För att göra sig synlig och bli upphittad har man gjort en signaleld.

Lekfulla björnar i Pedersöre

Vi har nu en stark björnstam i Pedersöre och enligt mina egna uppskattningar ligger antalet björnar i Pedersörenejden kring 10 st. Vi har bokfört 98 observationer i det nationella Tassu-systemet och även om det rör sig om samma björnar som setts flera gånger, kan vi uppskatta stammens storlek då spåren är olika stora. Vi har också i år haft skador på ensilagebalar och i åtminstone 5 fall har jordbrukarna sökt om ersättning. Det är ju den söta lukten som balarna avger som gör att björnarna måste testa om det finns något ätbart i balarna. I vissa fall då man plastat in grönsäd har björnen också ätit ur balarna, men oftast är de endast sönderrivna. Hela gräsbalen förstörs ju om det kommer in syre i gräset. I vissa fall tycks det dock vara så att björnarna mest bara leker med balarna och tycker om att klättra på dem. I höst har en björn i Lappfors klättrat och gått uppe på balarna och i Åvist hade björnen rullat en bal 30 meter från sin ursprunglig plats. Även om denna rundbal var lättare då det var torrt gräs som inplastats så visar det ändå på björnens styrka och lekfullhet. Jag återkommer med en närmare analys om björnstammens utveckling då vi sammanställt årets observationer. 

Björnen har lekt med en rundbal och rullat den 30 meter från sin plats

Skador på ensilagebalar från Purmo våren 2014.

Det är inte speciellt svårt att lista ut vem som rivit balarna.

Björnen tycker om att klättra på rundbalarna, här har den gått uppe på hela balraden.

Utplantering av gös

Serien om nattliga äventyr i naturen fortsatte förra fredagen då en mycket sent ankommen last med 7 kilo gösyngel anlände till Huvudsjön. Vi fick gösynglen då det redan blivit mörkt och eftersom jag ville plantera ut dem på det ställe där gösen borde trivas under senhösten och vintern, nämligen på sjöns djupaste plats, fanns det inget alternativ än att ro ut med ynglen på sjön i mörkret. Frun hjälpte till och utplanteringen gick snabbt och smidigt. De något yra ynglen borde ha fått en mycket bra start i den nya miljön och då utplanteringen skedde i mörkret torde heller inga gäddor ha beskattat ynglen den första natten åtminstone. Ynglen hade en storlek på strax under 10 cm. 

Över- och Nederlappfors fiskelag står bakom utplanteringen och vi planterade ut gös i Huvudsjön även år 2011. I år har det rapporterats om återfångster från Huvudsjön av enstaka gösar i storleken 30-40 cm. Inom ett år borde de ha uppnått fångststorlek. Vi planterade nu även ut gös i Esse å vid Hjulfors. Här har gös som härstammar från utplantering i Evijärvi redan länge förekommit och fisket efter gös blir bara bättre år för år. I år har man fått väldigt mycket stora gösar vid Hjulforsen.

Gösen är enligt mig en framtidsfisk. Den tycker om svagt övergödda vattendrag och den klarar bra av och växer bra i varma vatten. Den gångna sommaren har varit perfekt för gösen. Gösen är glupsk rovfisk som äter en massa skräpfisk. Samtidigt är den en fin sportfisk som bjuder hobbyfiskare på ett intressant fiske. Slutligen är den ju en mycket bra och god matfisk. Av de alla utplanteringar (många onödiga) som görs i landet är utplanteringarna av de gös de som lönar sig mest. Gösen är starkt på kommande. Nästan 100% av de pengar som kommer in från fiskekortsförsäljningen i Lappfors satsar fiskelaget tillbaka i vattnet genom att plantera ut fisk och förbättra möjligheterna till fiske. Så fortsätt att köpa det lokala fiskekortet! 

Gösynglen lämnade en stund i ytvattnet innan de förstod att simma ner i djupet i sin nya miljö.

Intressant föreläsning om björnjakt

Pedersöre medborgarinstitut ordnar i höst en intressant föreläsning om björnjakt och björnhundar med den kända björnjaktsprofilen Remi Olsen. Se bifogad annons för mera info och på följande länk kan du anmäla direkt till kursen/föreläsningen. https://www.opistopalvelut.fi/pedersore/course_sv.asp?tietuenro=3720

Jag har redan anmält mig till kursen och ser fram ut en intressant kväll.

På nattskifte

Jag får eller hamnar under sensommaren ibland att jobba nattskifte. Orsaken är att jag då jobbar med att inventera fladdermöss och de är som bekant nattaktiva. Man kan börja inventera fladdermössen tidigast en halvtimme efter solnedgången. I nuläget innebär det att arbetsskiftet börjar ca 22.30 och avslutas vid 3-4 tiden på natten. I år har jag inventeringsuppdrag i Pedersöre, Kronoby, Terjärv och Kalajoki och det innebär ju dessutom att man hamnar att köra ut till alla dessa områdena. Ibland hamnar jag nog att ta en tupplur i bilen, innan jag kan köra hem. Som tur är så är jag min egen chef så det blir inte något problem fast jag sover lite på jobbet. Vid inventeringen använder jag en ultraljudsdetektor som omvandlar fladdermössens ljudfrekvens till hörbart ljud. Då man en gång hör det smattrade ljudet i detektorn är det oftast också relativt lätt att se fladdermössen mot den ljusa himlen. På samtliga inventeringsställen har jag hittat mycket fladdermöss, alla av den vanligaste arten nordisk fladdermus. Man kan också hitta vattenfladdermus, mustachfladdermus och Brandts fladdermus på våra breddgrader, men dessa har jag ännu inte upptäckt.

Förutom att det är tufft att vara vaken på natten skall man inte vara speciellt rädd för mörkret för att syssla med fladdermusinventering. På måndagsnatten kom jag gående i tät, mörk skog när det plötsligt blev ett himla liv i skogen. Det var en flock älgar som sprang iväg och det brakade och knakade överallt. Jag såg aldrig älgarna trots att de torde endast ha varit ca 30 meter från mig, men kunde se spåren efteråt. Man skall nog definitivt inte vara rädd för björnar för att syssla med detta. Samma natt var jag också i Kronoby och när jag kom vid gamla Biskops kvarn, hörde jag ett mycket högt hjärtskärande pipande ljud från Kronoby å. Eftersom jag hört ljudet förr och ljudet kom från en fors i ån hade jag mina aningar. Mycket riktigt i forsen höll familjen utter på med fiske. Eftersom det var beckmörkt så såg uttrarna inte mig till först och jag kom nära på ca 5 meters håll. Men då jag lyste på dem med ficklampa blev det liv och rörelse. Åtminstone mamma utter och två ungar kunde jag se innan de bestämde sig för att söka sig till nya fiskeplatser. Som sagt tufft med nattskifte, men det ger också en hel del intressanta naturupplevelser.

Fjällvandring i Padjelanta

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandringskurs hölls detta år längs Padjelantaleden i svenska fjällen. Vandringen startade söndagen 27.7 då vi körde de ca 800 km till vägens ända i Ritsem. Den sista etappen av vägen, ca 150 km från Porjus, var i år i mycket dåligt skick och det tog närmare 3 timmar att köra den sista etappen. Något trötta anlände de 15 deltagarna till Ritsem på kvällen och några valde att sova i turistföreningens stugor, andra i tält. Måndagen var det så dags att ta sig ut till vandringens egentliga startplats eller samevistet vid Staloluokta. För detta ändamål hade vi bokat helikopter som relativt snabbt och mycket bekvämt flög vandrarna i fyra olika turer ut till Staloluokta. Jag har tidigare haft lite tveksamheter när det gäller bruket av helikopter i fjället, men har på senare tid ändrat åsikt. När det gäller att ta sig till Staloluokta och kunna gå Padjelantaleden är helikopter nästan ett måste, annars hamnar man att gå fram och tillbaks. Skulle det finnas väg skulle man hur som helst hamna att köra långa vägar runt fjällen, vilket också förbrukar energi och kräver att vägar byggs.

Grumligt glaciärvatten spolades ut i fjällfloderna

Spångar och broar finns det gott om i Padjelanta, en del dock i dåligt skick

Dimmigt och grått väder kan man inte undvika på fjället. 

Vid Staloluokta kunde vi köpa rökt fisk av samerna före vår vandring inleddes. Dagens etapp på ca 12 km till Arasluokta gick förhållandevis lätt och vi anlände rätt tidigt till Arasluokta. Under dagen hade vi haft fint väder och fina vyer längs den mycket stora sjön Virihaure. Vid Arasluokta finns också stugor att sova i något som utnyttjades av några i gruppen, medan merparten sov i tält. Tisdagen fortsatte vandringen mot Låddejåkka, en etapp på ca 13 km. Avståndet låter kort, men terrängen var ställvis mycket tuff speciellt i senare delen mot Låddejåkkå. Ungefär halvvägs bestämde vi också att göra en lite topptur upp på fjället Huornasj som har en topp på 1212 meter havet. Inte speciellt högt, men enligt Claes Grundstens guidebok skulle fjället erbjuda vackra vyer över både Padjelanta och Sarek. Då vädret visade sin bästa sida kunde vi två timmar senare konstatera att Grundsten visste vad han pratade om. Fjället gav mycket fina vyer i nästan 360 grader och fotografier togs i mängd och massor. De som besteg toppen kom ner igen efter en ca 7 km:s extra länk och fortsatte sedan mot Låddejåkkå. På denna resa hade vi även tänkt fiska under vandringen, men de två första dagarna fanns inga vattendrag att fiska i. Häftiga åskregn i Sarek under de föregående dagarna hade gjort att mängder med grumligt glaciärvatten sköljdes ut med vattendragen och inga egentliga fiskeplatser fanns längs leden. Dag 3, onsdagen på väg mot Kutjaure anlände vi dock vid middagstid till Vuojatädno, en större flod med flera fiskare redan på plats. Vi andra hann inte ens få fram fiskespöna, förrän Rune Vikström kunde drilla och slutligen landa en mycket fin öring på ca 1 kg (47 cm). Efter det lyckades undertecknad få ytterligare två mindre öringar (ca 35 cm) som återutsattes, men sedan var det slut på fiskelyckan och vi fortsatte vandringen mot Kutjaure. Vid Kutjaure fanns även en mindre å, där vi också landade en öring på kvällen. Dagens etapp blev rätt tuff på ca 19 km. Vädret var nu omväxlande med ca 15 graders värme och spridda regnskurar som tilltog mot kvällen. Det gick ändå bra att sova i tälten trots regnet. Torsdagen fortsatte vandringen mot ledens slutmål eller Vaisaluokta stugorna. Denna dag erbjöd till en början en mycket brant uppstigning under regntunga moln, men väl uppe planade marken ut och vädret klarnade upp. Uppe på platån fanns flera små, vackra sjöar som låg i förbindelse med varandra genom små, forsande bäckar. Vi fiskade i både sjöarna och bäckarna, men det var endast i bäckarna som vi började hitta små rödingar. Rödingarna var intressanta att lura till hugg, men de var nog för små för att behålla. Torsdagen var dock en mycket fin dag uppe på fjället med sagolikt vackra vattendrag och fiskeplatser. Mot kvällen började dock ett större åskväder torna upp sig och vi fick bråttom att ta oss ner från fjället mot Vaisaluokta. Nedstigningen till Vaisaluokta, ett par hundra höjdmeter var tuff och ännu tuffare blev de sista två kilometrarna längs en mycket stenig stig från Vaisaluokta sameviste till turistföreningens stugor. Några sov här också i stugorna, medan andra envisades med att tälta längs Akkajaures strand, en mycket vacker plats. På fredagen fick vi vänta ett par timmar på båten som tog oss slutligen över Akkajaure till Ritsem. Därefter återstod hemfärden som gick via Stora Sjöfallet med dusch och mat och vidare hemåt. Vid Sangis by utanför Haparanda tog vi in på en liten camping för natten och fortsatte sedan hemfärden på lördag. Lördagkväll, ca kl. 16 anlände vi så åter till Pedersöre och kunde summera ännu en mycket lyckad fjällvandring i gott sällskap.

Ett glatt gäng pustar ut efter att ha bestigit fjället Huornasj med sköna vyer.

Fantastiska fiskevatten på högplatån mellan Låddejåkkå och Vaisaluokta

Padjelantaleden överraskade på så sätt att den var relativt tuff och höjdskillnaderna rätt stora. Leden var bra utmärkt och lätt att hitta, medan broarna och en del av spångarna var i dåligt skick. En del av broarna var nästan livsfarliga. Mygg fanns också ställvis i hyggliga mängder till allas stora belåtenhet. Vilt- och fågelobservationerna blev rätt blygsamma. Enstaka rödsorkar och fjällämlar kunde ses liksom förstås flockar på ett hundratal renar. De vanliga fjällfåglarna kunde också kryssas av, hit räknas bl.a. ljungpipare, lappsparv, snösparv, alfågel, stenfalk, fjällvråk, blåhake, ängspiplärka och storskrake. Växtligheten var ännu slutet av juli väldigt frodig och artrik, vilket gjorde vandringen ännu mera njutbar. Mitt egna fotoarkiv med fjällväxter kunde utökas med flera fina foton. Slutligen kan man säga att det blev ännu en fin vandring i trevligt sällskap, något att minnas under mörka höstkvällar.

Vacker åsformation vid det fiskrika vattendraget Vuojatädno.

Långa, skrangliga träbroar fanns det gott om.

Kung karls spira, en vacker växt som blommade i mängder längs leden.

Succé för Utterledens vandringsmaraton

Utterledens vandringsmaraton blev en fin tillställning och på basen av responsen från deltagarna lyckades arrangemanget till fullo. Vi var ganska få arrangörer så för min del blev det två rätt långa men intressanta arbetsdagar. De flesta som gick (=sprang) Utterleden på en dag gjorde det överraskande snabbt och snabbast av alla var Pasi Auvinen från Jakobstad som kom i mål efter 5 timmar och 51 minuter. Nu var ju detta ingen tävling, men många av deltagarna var erfarna maratonlöpare och de tog vandringen som ett bättre träningspass. Tre damer sprang också leden på drygt 7 timmar. Andra tog det lugnare och en grupp på tre personer kom i mål efter midnatt, men tack vare den ljusa finska sommaren var detta inget problem. De som gick leden på två dagar trivdes om möjligt ännu bättre och med färdigt serverade måltider både middag, morgon och kväll. Dessutom hade man haft en mycket trevlig samvaro under kvällen vid övernattningsplatsen vid Sexsjö. De flesta av tvådagars vandrarna anlände redan tidig eftermiddag dag två. Inga större skador inträffade och alla hittade relativt lätt runt leden.

Evenemanget var fullbokat med ca 100 deltagare och eftersnacket med kommunens personal tyder på att nästa år vågar vi satsa på nytt med ett större antal deltagare. Det skall bli intressant att se hur stort detta ännu blir.

Anmälning inför start vid Lappfors skidcentrum

Vandrarna startklara vid Vilobacka parkering. 51,6 km kvar.