Röda stenar längs vägen

Rödfärgad sten förorsakas av en grönalg.

En fråga som jag ofta får av kunder är vad som färgar stenarna röda i skogen. Röda stenar är något man ofta ser  när man går längs en skogsbilväg. Stora stenar vid vägkanten ser ut som om någon person målat dem röda. Så är dock inte fallet utan hur konstigt det än kan låta så är det frågan om en trådformig grönalg med släktnamnet Trentopohlia. Det finns tre arter i Finland och den art som torde förekomma mest på stenar har det svenska namnet violstensalg Trentopohlia iolitus. Grönalger är som namnet säger oftast gröna, men just denna art har mycket karotenoider som ger den röda färgen. Samma typ av färgämne som finns t.ex. i morot. Trentopohlia är en s.k. pionjärart, alltså en av de första arterna att kolonisera en ny yta. På grund av detta observeras de röda stenarna framförallt vid vägbyggen. I samband med vägbyggen lyfts "nya rena" stenar upp ur marken och det första som börjar växa på stenen är oftast Trentopohlia. Grönalgen kan ju uppta sin näring från luften och behöver ingen jord under sig. Efter ett tag kommer andra arter in, bl.a. lavar och till sist övertäcks stenen med mossa och ris. Därför ser man inga röda stenar inne i den täta skogen.

Extremt mycket röda stenar vid en bergskross.

Mera björn och bilder från björnidet

Björnens riv- och klösmärken på en liten tallplanta.

Det har kommit in flera rapporter om björnar den senaste tiden och på basen av de observationer som kommit till min kännedom är det åtminstone 4 olika björnar som för tillfället springer omkring i Esse och Purmo. I onsdags fick jag vara ut till jägarkåtan i Skrattlass, Esse för att där se på säkra björnspår i sanden. En björn med ca 13 cm:s breda framtassar. Denna björn har varit hungrig och på dåligt humör då den gått hårt åt tallplanteringen ner mot Passmossen. Flera av tallarna är brutna vid roten och björnen har även käkat färska tallbarr. Detta kan de göra under den tidiga våren, då det är dåligt med mat i skogen och för att få igång magen. Det såg lite ut på samma sätt vid björnidet i Skrattlass 2008.



Björnen hade brutit omkull tallplantor längs stigen mot Passmossen

Efter denna tur fanns det ännu någon ledig timme kvar av kvällen så jag passade på att fara ut för att fotografera björnidet. Som vi visste i början av april då vi hittade spåren så hade vi ringat in björnen. Med facit på hand hade vi varit ca 50-100 meter från björnens sovplats, så björnen visste nog om oss, men vi såg den inte. Björnen har sovit i en rotvälta under en gran. Under rotvältan fanns det björnhår och en del gräs som björnen rivit upp och sovit på. Björnidet är förhållandevis litet, så det kan inte ha varit någon rekordbjörn som sovit här. Björnidet ligger precis som traditionellt, mycket avsides och i en tät snårskog. Man skall ha fruktansvärt tur om man skall hitta björnidet om man inte ser spåren på vårvintern. Björnidet ligger mellan Huvudsjö och Sexsjö, ca 2 km fågelvägen sydväst från mitt hem och ca 1,5 km fågelvägen från Sexsjö Caravan.

Björnidet ligger under en rotvälta.

Från sidan är det inte lätt att se björnidet.

Mera bilder från björnidet.

Stor björn i Esse

En björn, modell större har rört sig i Esse i början av denna vecka. Spåren är de största jag sett på 10 år i Esse och kommer från en stor, gammal hane. Framfotsspåren var åtminstone 16 cm breda när de studerades på en blöt åker. Eftersom björnen dessutom hittat och bökat omkring i något matnyttigt i närheten och därmed sannolikt återvänder till platsen väljer jag att inte säga var exakt spåren hittades. Det är dock på betryggande avstånd från bosättning i Överesse. Björnarna, speciellt hanarna börjar röra på sig mer nu när björnens parningstid närmar sig. Flera observationer har gjorts den senaste tiden. En björn observerades i Forsby på söndagkväll och en annan spårobservation har gjorts ute i obygderna mellan Lappfors och Purmo. Vi har även hittat björnidet som vi antog fanns och jag återkommer med en rapport därifrån när jag hinner ut dit med kameran. Det är lite för mycket på gång i naturen just nu för att hinna med allt.

Kanotramper längs Esse å

Kanotramp ovanför Björkfors kraftverk i Lappfors

De senaste dagarna har vi jobbat med att bygga kanotramper längs Esse å förbi kraftverken. Vi har byggt ramperna vid Finnholm och Björkfors kraftverk. Ramperna byggs av familjeföretaget Kanckos, med undertecknad som arbetsledare och med far och bror som slavar. Finansiering till ramperna har fåtts i samband med ett EU-projekt som handlat om paddling och som skötts av Sju Broars skärgård. Kraftverksbolaget Herrfors har donerat stora delar av materialet och även hjälpt till med att köra ut de tunga telefonstolparna, vilket vi är mycket tacksamma för. Kanotramperna har mycket länge funnits på min önskelista av åtgärder som borde göras längs Esse å. Det är nämligen ett mycket hårt slitage på kanoterna när de skall dras över sprängstensvallarna vid kraftverken. Esse Elektro-kraft har sedan tidigare byggt liknande kanotramper vid sina kraftverk i Värnum och Hattare. Kanotramper kommer ännu under sommarens lopp att byggas vid Kattilakoski kraftverk och de kommer att kontinuerligt att förbättras på basen av de erfarenheter som man får under årets paddlingssäsong. Speciellt kommer ramperna att förankras bättre i marken före nästa isvinter och bättre trappor kommer att byggas. Vi är dock på god väg redan nu.

Kanotramp ovanför Finnholm kraftverk i Esse.

Kanotramp nedanför Finnholm kraftverk i Esse.

Islossning

Isvallar pressas in mot den norra stranden

Islossningen startade idag, måndag, här vid Huvudsjön. Helgens regn gjorde redan isen dålig och den mycket hårda sydliga och sydvästliga började bryta sönder isen idag. Isen pressas nu mot den norra stranden, eller i praktiken rakt mot min villa. Det blir intressant att se hur det går med bryggorna och konstruktionerna vid stranden. Islossningen är alltid ett mäktigt naturskådespel och redan nu har stora isvallar pressats in i de små vikarna på norra stranden.

Isen började spricka sönder under måndagens lopp.

Färdigt pimplat för i år.

 

Hårt arbete längs Utterleden

Kämpigt värre med en tung brunnsring efter skotern i lös snö.

De senaste veckorna har vi jobbat hårt med att göra de sista finslipningarna på Utterleden. Vi har bl.a. kört ut de sista spångarna samt material och ved till vindskydden. Vi höll på att få bråttom att hinna få ut allt innan snön och isen försvinner. Det blev kämpigt, speciellt när vi hade en enormt tung brunnsring på snöskotersläpet. Inte roligt att lyfta en sådan pjäs i djup snö och då vi körde fast med skotern, men det gick vägen. Ved har nu också fixats till de flesta vindskydden. Det som återstår för min del är märkning och röjning på ett litet avsnitt vid Tranusjön och Kalljärv i Överpurmo. Vi har också jobbat flitigt med en översiktskarta och broschyr som nu är inne för ett provtryck. Tanken är att allt skall vara klappat och klart när det blir officiell invigning. Invigning blir det nämligen lördag 15.6 vid Lappfors skidcentrum. Förutom de officiella programpunkterna, med tal och bandklippning, kommer det att ordnas busstransport (gratis) upptill Hjulfors varifrån man kan vandra tillbaka till bilarna i Lappfors (ca 12 km) eller till Kiisk (5km). Alla är förstås välkomna till invigningen. Allt är ännu inte klart med invigningen så jag får lov att återkomma med det senare.

Eldstaden på plats vid Skjormossen. Sixten Häggman kan pusta ut.

På väg med en last ved över Huvudsjöns sista is.

Enen är inte fridlyst

Enriset är inte fridlyst. Här med en massa spindelnät.

En av de mest seglivade och märkligaste sägnerna och felaktiga föreställningarna jag ofta stöter på här i Österbotten när man diskuterar med folk är att enen och enriset skulle vara fridlyst. Detta hör jag överallt där jag rör mig bland folk. Jag får varje år samtal om saken och igår ringde också en stugägare och frågade om han kan hugga bort enriset från sin tomt då han hade den uppfattningen att enriset skulle vara fredat. Men, enriset är och har aldrig varit fridlyst utan man får hugga ner det hur som helst på sin egen mark. Själva enriset har aldrig varit fridlyst i Finland, men däremot var trädformiga enar fridlysta fram till och med 2005 och är så fortfarande på Åland. Pelarformade och enar som växer som träd är mycket sällsynta här i Österbotten så det tycker jag att man fortsättningsvis skall spara som landskapsträd, men fridlysta är de inte. Enris i små mängder i skogen kan man också spara eftersom bl.a. enbär och enris är föda för en del djur däribland tjäder och älg. På många håll är dock enriset inte önskat, detta gäller bland annat i gamla kulturmiljöer där enriset sprider sig snabbt och bidrar till att öppna gamla kulturbygder växer igen. Själv har jag på flera ställen gått hårda strider med det envisa enriset, bland annat längs vandringsleder. Det är ett av de svåraste risen att få bort helt och hållet. De växter som är fridlysta i Finland är mycket sällsynta och förekommer ofta bara på någon enstaka plats. Det gäller ofta orkideér och liknande växter. En komplett lista över fridlysta växter i Finland finns här http://www.ymparisto.fi/default.asp?node=1728&lan=sv.