Nya kurser i Pedersöre MI 2013

Under vårterminen och sommaren 2013 ordnar jag flera nya och intressanta kurser och exkursioner i samarbete med Pedersöre medborgarinstitut. MI:s kurskatalog utkommer först strax före jultiden och anmälningar börjar mottas från och med den 2.1 2013. Här kommer lite förhandsinformation om kurserna som jag ordnar :

Pilkfiskekurs för ungdomar (januari 2013)

 

Pilkfiske efter lake Lappajärvi onsdag 6.2

Vintersafari längs Utterleden och Esse å 9-10.3

Fjällskidning längs Kungsleden (vecka 14, 29.3-7.4)

Spinnfiskekurs (start 26.3, 4 tillfällen)

 

Fågelmorgon i Terjärv 18.5 kl. 5.00-9.00

Vildmarksvandring i Kilpisjärvi (Haldefjäll) (vecka 32)

 

Mera information om kurserna hittar ni på denna blogg redan nu under rubriken kurser och föreläsningar. Ni får gärna också ta kontakt per e-post för mer information om respektive kurs. Välkommen!

 

I samarbete med Pedersöre MI ordnas nästa vårtermin en kurs i fjällskidning 

 

 

 

 

Lodjuren inventeras inkommande vinter

Lodjuren kommer att inventeras i januari 2013 över hela Österbotten för att få en bättre uppfattning av stammens storlek. Nuvarande system där syn- och spårobservationer rapporteras åt kontaktpersoner för stora rovdjur (däribland undertecknad) har visat sig underskatta stammens storlek  i områden där det finns gott om lodjur. Jag kommer tillsammans med Glenn Vikström att fungera som inventeringschef inom Pedersörenejdens jaktvårdsförenings område (Pedersöre, Larsmo och Jakobstad) och det är främst jägarna som kommer att inventera lodjuren. Till vår hjälp har vi tre andra spårgranskare. Övriga inventerare kommer att utbildas ännu under detta år. Inventeringen görs under en och samma dag över hela Österbotten för att minimera risken att räkna samma djur flera gånger. Inventeringen blir arbetsdryg och kommer att sysselsätta ett mycket stort antal inventerare från olika jaktföreningar och andra intresserade. Inventeringen blir av med kort varsel när snöförhållandena är de rätta, ca 2 dagar efter snöfall. Man kommer att köra längs vägar med bil och snöskoter och försöka ringa in lodjuren i ett område. Inventeringen måste göras före februari för då börjar lodjurens brunsttid och de kan röra sig långa sträckor. Samtidigt splittras ungkullarna om man väntar för länge in på vårvintern. Det är speciellt ungkullarna man är intresserad av att hitta. Uppskattningen av stammen räknas nämligen ut genom att multiplicera antalet ungkullar med 6. Konstigt nog så har vi haft väldigt lite lodjur hittils i Pedersörenejden även om det varje år görs flera observationer. I höst har man bl.a. sett lodjur i Forsby. Söderut, från Nykarleby och söderut finns det gott om lodjur och lon är det absolut talrikaste stora rovdjuren vi har i Finland.

 

Lodjurets spår ser ut som ett stort kattspår och är mycket runt. Man kan jämföra spåret med en rund snusdosa. Ett gammalt fullvuxet lodjur har ett spår som överstiger 10 cm i diameter. En årsunge har ett spår med diametern under 8 cm, och ett flerårigt djur ca 8-10 cm. Lodjuren är specialister på att gå i varandras spår och man kan bli tvungen att följa spårlöpan långt för att kunna konstatera om det är ett eller flera djur som gjort spåren. Det skall bli intressant att leda denna stora operation och jag får lov att återkomma till ämnen när inventeringen är gjord.

Inventeringsuppdrag i Närpes

Denna vecka har jag haft ett rätt typiskt arbete i närheten av Närpes. En naturinventering av ett relativt litet skogsområde genom vilket man tänker dra en ny elledning från ett planerat vindkraftverk. Uppgiften gällde att kontrollera och avgränsa ett revir för flygekorre samt att inspektera en tjäderspelplats. Beställare av arbetet var vindkraftsbolaget. Fältarbetet gjordes under måndag och tisdag. Det är egentligen helt fel årstid för att göra en inventering, men eftersom arbetet brådskar var man tvungen att utföra jobbet nu. Detta ställer givetvis mina kunskaper och erfarenheter på prov. Jag har dock gjort så många inventeringar av denna typ så man börjar ha en rätt hyfsad erfarenhet. Jag lyckades också som väntat hitta flygekorrens spillning och kunde avgränsa det område som lämpar sig för flygekorren. Dessutom hittade jag tre olika boträd som enligt lag är skyddade. Det var alla hackspetthål i grova aspar. Som vanligt hittade jag endast spillning av flygekorre och såg inte till några flygekorrar.





Vy från tjäderspelplatsen. Naturfotografens gömsle i förgrunden.

Den andra platsen var om möjligt ännu mer svårinventerad. Det gällde en mycket bra tjäderspelplats där mellan 10-15 tjädertuppar brukar spela. Jag hade dock fått kontaktuppgifterna till en naturfotograf som kände till området och på det viset kunde jag få uppgifterna bekräftade. I närheten stötte jag så faktiskt upp 4 tjädertuppar i skymningen så tjäderspelplatsen kunde således bekräftas. Runt tjäderspelplatsen bör man lämna ett skyddsområde med en radie på ca 200-300 m. Skulle man som planerat dra elledningen rakt genom spelplatsen är det mycket troligt att tjädrarna skulle flyga in i elledningen och dö. Tjädern är ju inte direkt utrotningshotad, men har minskat väldigt mycket och en så här stor tjäderspelplats är mycket ovanlig i Österbotten och bör därför bevaras.

 

En röd och grann tallbit observerades (adult hane).

Övriga observationer under inventeringen var bl.a. en helvit skogshare som såg ut som en stor styroxboll när den försökte gömma sig under en gran. Helt fel skyddsfärg för skogsharen som byter färg på basen av årstiden och dagsljuset och inte om det finns snö på marken eller ej. I övrigt observerade jag även tre tallbitar. Tallbiten är en märklig traststor fågel som egentligen häckar i ödemarken upp i Lappland, men som under hösten och vintern kan vandra långt söderut. Den är dock mycket orädd och kallades förr för "dumsnut" på grund av detta beteende. Jag kunde också komma tallbitarna mycket nära, men tyvärr räcker min lilla kamera ändå inte riktigt till för att få någon bra bild på de granna fåglarna.

 

På camping med skåpbilen. Det går bra att övernatta i bilen även vintertid.

Som vanligt övernattade jag i bilen under inventeringen och arbetade koncentrerat och intensivt. Det brukar bli ca 10 nätter i bilen varje år under olika inventeringsuppdrag runtom i Finland. För det mesta sker inventeringen under sommaren så det är varmt att sova i bilen. Denna gång låg temperaturen kring 0 grader, men med en tjock vintersovsäck går det bra. Jag tycker väldigt mycket om denna del av mitt jobb. Jag tycker det är intressant att se nya platser och har heller inte något i mot att köra långa sträckor med bil. Att sedan få arbeta och vara ute 10 timmar om dagen i naturen är ju för det mesta riktigt fantastiskt.

 



Vårdfiske i Kiisksjön 2012

Ett av de mer intressanta projekt som jag jobbat med under året är att fiska bort s.k. "skräpfisk" från Kiisksjön i Överlappfors. Vårdfiske som det kallas hjälper till att få bort näring ur en övergödd sjö, återställer balansen i fiskbeståndet och lindrar den interna belastningen. I all enkelhet fungerar det så här: Näring som runnit ut i Kiisksjön under årtionden får ingen chans att sedimentera och samlas på bottnen utan de överstora fiskbestånden av bl.a. ruda och mört bökar och rör om i botten så att näringen återförs till vattnet. På detta sätt håller de täta fiskbestånden algerna med näring under hela året och detta kan leda till kraftig algblomning. Genom att fiska bort så mycket fisk som möjligt kan man bryta eller åtminstone minska effekten av denna onda cirkel. Det krävs naturligtvis också att utsläppen av näringen till sjön minskar. Metoden har visat sig fungera väl i flera sammanhang och är vetenskapligen bevisad.



Båten full av rudor. Harry Viita-Aho hjälper till med fisket.

Vårdfisket har under året gett närmare 800 kg fisk varav ca 600 kg storvuxen ruda, 100 kg mört och resten abborre och gädda. De flesta gäddorna och abborrarna har blivit återutsatta eftersom det är bara bra om det finns mycket rovfisk i sjön. Fisket har skett med en stor ryssja, med närmare 10 fiskkassar och med nät. En stor del av fångsten har tagits med 80 mm:s s.k. grimnät som är väldigt löst knutna och således fångar bra med fisk. Den stora fördelen med de grovmaskiga näten har varit att de fångar enbart ruda och det är relativt lätt att lossa rudorna från näten. De finmaskiga näten har fångat alltför mycket bifångst av gädda och abborre. Kiisksjön är helt full av stora rudor, medelvikten ligger på närmare 700 g och de två största rudorna har vägt 1,9 kg respektive 1,65 kg. Det är också gott om gädda i sjön, men gäddorna är små. Ingen gädda över 2,5 kg har fångats. Det finns även gott om abborre i sjön, men ännu inga större exemplar. Den största abborren som fångats under sommaren har vägt kring 400 g. Även mört förekommer rikligt i sjön och till nästa år borde vi få mera mört bort ur sjön. Projektet fortsätter alltså i nästa år med ännu större intensitet.

 

Resultatet från vårdfisket visar sig först efter några år. Algblomning förekom också i år i Kiisksjön, men den började relativt sent och pågick under en ganska kort tid. Eventuellt har vårdfisket hjälpt upp situationen.

Kiisksjön är helt full av mört. Dagsfångsten på ett enda nät låg på över 10 kilo mört.

Vid vårdfisket har man använt en stor ryssja.

 

 

Nyheter om Utterleden

Arbetet med Utterleden fortsätter och jag har jobbat intensivt med vandringsleden de senaste veckorna. Till min hjälp har jag haft Anders Backlund från Lappfors. Vi har nu röjt och märkt leden fram till och med Tranusjön i Överpurmo. Karta över den del av leden som är klar finns på Pedersöre kommuns hemsida på följande address http://www.pedersore.fi/download/4686/Utterleden_2012-2.pdf. Speciellt området kring Gäddsjön som är spångad är mycket vackert och sevärt, men också hela sträckningen längs Purmo norra år och vindskyddet vid Rensforsen är mycket bra. Längs Purmo norra å saknas ännu dikesbroar så den som vill prova på leden i detta skede bör vara beredd att hoppa lite över diken. Också vindskyddet på Cigarrholmen vid Skjorsmossen är ett fenomenalt bra ställe. Det kommer också goda nyheter från Överpurmo. Ett vindskydd kommer att placeras vid Nars som således blir en mycket viktig knytpunkt längs leden. Dessutom kommer vi antagligen att få placera ett vindskydd på ett Natura 2000-område vid Kalljärv fågelsjö, detta blir således också ett av ledens absoluta bästa ställen. Jag informerar mera om leden allt eftersom. Helt klar blir leden först nästa vår, bl.a. måste vi få ut spångar nu under vintern bl.a. vid Dragsjön.



Anders Backlund märker ut vandringsleden längs Purmo norra å

Utfodring av vitsvanshjortar

Hösten har anlänt och vi har inlett vinterutfodringen av vitsvanshjortarna i Lappfors. På markerna i Lappfors brukar vi varje år utfodra allt mellan 4-12 vitsvanshjortar och hjälpa dem att överleva vintern. Utfodringen som pågått i snart 10 år har gett mycket bra resultat och hjortarna har trivts bra i Lappfors som har den starkaste stammen av vitsvanshjort i Pedersöre. Endast I Eugmo och Larsmo skärgård torde det finnas för tillfället ännu mera hjortar. Utfodringen har dock också ett annat, mera egoistiskt syfte nämligen att få licens på vitsvanshjort och kunna ha en spännande jakt på ett högklassigt vilt. De tre senaste åren har vi fått licens på vitsvanshjort i Lappfors, men i år sökte vi ingen licens eftersom vi hade mindre hjortar än vanligt under vårvintern. Vi brukar inleda utfodringen i september och fortsätter med detta till slutet av mars eller början april. Flera av jaktklubbens medlemmar satsar mycket tid och energi samt även en del egna pengar på att utfodra hjortarna. Nu under förhösten brukar vi samla ihop mycket äpplen som fallit ner från träden. Hjortarna är mycket snåla på äpplen, även på sådana sura sorter som människor inte tycker om. Det är ganska lätt att få ihop tiotals kilo äpplen som fallit ner på marken bara man har goda kontakter till folk med äppelträd.

Senare under hösten med början i oktober har vi under många år samlat ihop sockerbetor som lämnat kvar efter skörden på bröderna Kass sockerbetsodlingar i Edsevö och Katternö. På det sättet har vi med talkokraft plockat flera ton med sockerbetor. Sockerbetorna äts gärna av hjortarna och är ett energirikt foder under vintermånaderna. Dessutom brukar vi utfodra med grönsaksrester, havre, klöverhö, ensilage och när inte annat finns att tillgå med köpt foder. Torrfoder som ges åt renar med namnet "Poro-Elo" är ett bra komplement om man inte hittar annat foder. Utfodringen sker på 3-4 olika platser i Lappfors ofta i anslutning till viltåkrar och saltstenar. Hjortarna blir mycket stationära när man utfodrar dem och ligger ofta endast några 100 meter från utfodringsplatsen. De besöker utfodringsplatsen regelbundet under hela vinterhalvåret ifall de inte störs. Hjortarna är för det mesta nattaktiva, men besöker utfodringsplatserna också ofta i skymningen och gryningen.

I samband med utfodringsplatserna har jag lagt ut ett par viltkameror för att kunna se vilka djur som finns i markerna. Under de senaste åren har jag fått en hel del intressanta och fina bilder. Under ett år hade vi en hind med tre kalvar som besökte utfodringen kring Pedersöre skidcentrum mycket regelbundet. Andra år har utfodringen lockat ett flertal olika hjortbockar. Förutom vitsvanshjort besöks platserna även av bl.a. älg, harar, ekorre och mårdhund. Mårdhundarna äter mycket gärna äpplen och vi har även lyckats skjuta en mårdhund när vi vakade på hjort. Den senaste vintern hade vi mindre hjortar än vanligt i Lappfors och de hade då spritt på sig bl.a. mot Kiisk och Terjärv och en annan flock for mot Lillby. Under våren återkom dock hjortarna till Lappfors så att vi dagsläget torde ha 2-3 kalvningar på området plus en okänd mängd bockar och ungdjur så att den totala populationen torde vara kring 12-15 djur liksom under tidigare år.

Vandring Pallas-Hetta

Den 12-16.9 guidade jag en grupp på 10 deltagare längs Pallas-Hettaleden i Enontekis Lappland. Vandringen skedde i samarbete med Jakobstads arbetarinstitut och i vandringen deltog både vana vandrare och nybörjare i åldern från 15 till 60 år från Nykarleby i söder till Larsmo i norr. För mig var det andra gången jag gick den 55 kilometer långa leden, förra gången var år 2009 då som guide för 7 deltagare. Resan upp till Hetta startade onsdagen 12.9 kl. 7.00 från Jakobstads gymnasium med 3 personbilar. Bilfärden gick mot Uleåborg, Torneå, Pello, Kolari, Muonio och Pallas. Vid Pallas lämnades en bil och vi trängde ihop oss i två bilar de sista 90 kilometrarna upptill Hetta via Raattama. Hela vägen upp fick vi allt emellanåt bromsa för halvtama renar som yrade på fram och tillbaka över vägen. Till Hetta anlände vi på kvällen ca kl. 18.00. Pallas-Hettaleden startar med en överfart med båt över sjön Ounasjärvi. Vi utnyttjade Kauko Laaksos tjänster och för 5 euro per person tog han oss över sjön med en typisk lappländsk långbåt.
 



Vacker kväll vid Ounasjärvi

På andra sidan sjön väntade oss en första överraskning. Den kåta som vi övernattade i år 2009 hade nu rivits eller brunnit upp och det fanns inga andra övernattningsmöjligheter vid sjöstranden. Det var dessutom för långt att gå till Pyhäkero första kvällen. Lyckligtvis hade vi tillräckligt med tält med oss för att vi skulle kunna övernatta på platsen om än det blev något trångbott i tälten. Det blev en fin kväll vid stranden av Ounasjärvi med en vacker solnedgång även om vi besvärades av en myriad av små knott. Natten blev varm med 9 grader som lägsta temperatur och de flesta kunde njuta av en god natts sömn. Kl. 9.00 på torsdagmorgonen inledde vi vandringen och vid lunchtid anlände vi till Pyhäkero stuga efter en relativt lätt vandring. Vädret var grått, men som tur var kom det endast stundtals lite regn. Efter lunch inledde vi en relativt kraftig och tung stigning upp till Pyhäkero. Dimman och diset gjorde att vi inte hade någon vidare bra utsikt från toppen.

 

Färden fortsatte och efter 15 kilometers vandring anlände vi till Sioskuru stuga. Den preliminära planen var att ännu fortsätta ca 3 kilometer till Tappuri stuga, men den stugan hade nu Forstyrelsens personal lagit beslag på eftersom de jobbade med leden i närheten. Vi beslutade därför att övernatta vid Sioskuru och fick faktiskt ha hela stugan för oss själva, även om ett annat gäng bodde i hyrstugan bredvid. 

Längs leden finns det flera stugor som här vid Sioskuru

Vi kom fram redan kl. 15 på eftermiddagen så det blev en ganska lång kväll med mycket samtal och funderingar kring lägerelden, vilket var gemytligt i ett trevligt gängs gemenskap. De mest ivriga vandrarna valde ändå att sova i tält denna natt. Eftersom väderprognoserna lovade regn till eftermiddagen följande dag beslöt vi oss för att starta redan kl. 8 följande morgon. På fredagmorgon vaknade vi till klart väder och en temperatur på + 1 grader. En hård ostlig vind gjorde att det kändes ännu kallare än termometern visade. Vandringen fortsatte i mycket lättvandrad terräng över fjället Rouvivaara till Pahakuru stuga där vi tog lunchpaus. 

Största delen av den vältrampade Pallas-Hettaleden går uppe på kalfjället

Efter lunchen fortsatte sedan vandringen via Hannukuru stugby och över fjället Suastunturi. Suastunturi bjöd på betydligt tuffare terräng och nu hade det också börjat regna smått, helt enligt prognoserna. Vi anlände vid tretiden på eftermiddagen till Suaskuru stora kåta och här hade vi beslutat oss för att stanna för natten. Kåtan rymmer närmare 10 vandrare även om det inte är världens mest bekväma bänkar att sova på. Vid kåtan är det däremot dåligt med tältplatser, men vi lyckades ändå hitta plats för tre tält. En annan nackdel vid Suaskuru är att det är dåligt med dricksvatten. Ett litet vattenhål i närheten finns, men vattnet bör kokas åtminstone sommartid. Helt enligt prognoserna fortsatte regnet hela kvällen och natten igenom, men det störde oss inte nämnvärt. I kåtan hade vi det varmt och skönt tillsammans med ett antal andra vandrare och de som sov i tält hade också klarat sig natten igenom utan att det blev blött. Dagsetappen denna dag blev 18 kilometer.

 

Tredje och sista vandringsdagen startade vi kl. 9 för att fortsätta vandringen i brant och tuff stigning upp på kalfjället Lumikero. Här fick vi en mycket fin naturupplevelse då vi på mycket nära håll fick se fjällripor. Dels fick vi se och höra vuxna fjällripor med sitt knorrande läte och dels sprang vi rakt in i en ungkulle på 5 unga fjällripor. De unga fjällriporna var helt orädda och sprang nästan kring våra fötter i sin oförståelse. De vackra fjällriporna i sin fulländade kamouflagefärg blev fotograferade från båda höger och vänster innan vi fortsatte vår vandring. 

Unga och orädda fjällripor på fjället Lumikero

Färden fortsatte på kalfjället i en relativt kall snålblåst över fjället Vuontiskero. Mellan Vuontiskero och Jäkäläkero passerar man ett stort och brett renstängsel som skiljer åt renarna mellan två olika renbeteslag. Renar fanns det för övrigt mycket gott om under hela vandringen och flera av dem var väldigt närgångna och tama. Vi fick fina bilder på renar i alla nyanser av grått och vitt. Förvånansvärt många av renarna visade upp en helvit färg. Flera av renarna hade dessutom nyligen fejat sina horn så att resterna av hud och hårremsor ännu hängde från hornen. En något makaber syn. 

Renar fanns det gott om längs hela leden.

Vid den lilla pittoreska stugan Montellin maja tog vi lunchpaus och duggregnet gjorde lyckligtvis här ett kort uppehåll. Vid Montelli fanns många andra vandrare på plats och många dagsbesökare hade vandrat upp hit från Vuontisjärvi med lätt packning. Från Montelli till Nammalakuru stuga hade man nyligen krossat sten och preparerat leden i mitt tycke nästan för mycket så att vandringsleden nu mest liknade en grusväg. Vid Nammalakuru stuga tog vi en kort palaver och beslöt gemensamt oss för att gå leden till slut samma kväll även om vi hamnade att vandra lite längre. Efter en kort paus vid sista kåtan före Pallas, Rihmakuru, fortsatte vi således allt fram till Pallastunturi hotell, mestadels i lättvandrad terräng även om en längre stigning gjorde att pulsen steg. De sista 10 kilometrarna från Rihmakuru till Pallas avverkades på mindre än 3 timmar, vilket vittnar om att terrängen var lätt och vandrarna fortfarande pigga. Speciellt den kraftiga nedstigningen de sista 3 kilometrarna till Pallas gick mycket lätt i en preparerad led. Efter bastu, dusch och god mat vid hotellet kände sig alla väl till mods och tog en tidig kväll. Bilarna hämtades också samma kväll från Hetta så att vi kunde starta hemfärden tidigare på söndagmorgon.

 

Efter en mycket stadig och god frukost vid hotellet startade hemfärden mot Jakobstad strax efter kl. 8.00. Efter en en kort paus vid Pello och längre paus i Haparanda med mat och uppköp vid ICA market och Haglöfs Outlet affär anlände vi kring 18.30 till Jakobstad. Som guide kan jag summera ihop ännu en mycket lyckad fjällvandring i fin terräng och med en fin grupp som bjöd på mycket skratt och livsvisdom. Med en så här lyckad vandring är det lätt för mig att redan nu börja planera för nästa års äventyr och vandringar. Ett stort tack till hela gruppen för en mycket fin vandring!