Dubbel olycka med balar

Min jordbrukande släkting i Lappfors har verkligen naturen i mot sig för tillfället. Först var det björnen som rev sönder ett antal balar på en skogsåker och när björnen gått och sova var det älgarnas tur. Först har en eller flera älgtjurar stångats med balarna och sedan har älgarna fortsatt att äta av balarna. I motsats till björnen äter ju älgarna även mycket gärna av ensilaget och en hel bal försvinner ganska snabbt. Nu kanske någon funderar att varför tas inte balarna hem. Platsen är ju en avlägset belägen skogsåker där man kan förvänta sig balskador. Orsakerna är flera, en av de viktigare är att denna jordbrukare inte har någon plats att lagra balarna kring fähuset, de skrymmande balarna ryms helt enkelt inte i närheten av fähuset. En annan orsak är att vägen till skogsåkern hela hösten varit så blöt att den förstörs helt om man ens kommer från åkern med en tungt lastad traktor och kärra. Man kunde ju tänka sig att man skulle köra hem balarna direkt efter inplastning, men då har vi förutom problemet med utrymmet även det problem att balarna görs under jordbrukarens högsäsong då det finns hundra andra saker man borde hinna med under den korta sommaren. Att köra hem balarna då har låg prioritet. Lyckligtvis har det dock ännu inte varit speciellt många fall denna höst där älgar ätit upp balar.

Bättre bild av tallbit

Tallbitarna dröjde sig kvar ännu förra veckan och en av de få dagar solen sken lyckades jag få till en lite bättre bild av tallbiten. Bilden är tagen på mycket nära håll, men jag måste skylla på den dåliga kameran, när bilderna blir så här dåliga även på nära håll. I slutet av veckan var det endast två tallbitar kvar här. Rönnbär finns ännu så jag hoppas på flera besök. I övrigt är det väldigt lugnt på fågelfronten här vid Huvudsjön trots en intensiv matning. Talltitor, tofsmesar och talgmesar hör till de dagliga gäster. Nötskrikor är också här så gott som dagligen liksom ett större antal ekorrar. 

Kurs i primitivt friluftsliv

I slutet av förra veckan höll jag en kurs år blivande vildmarksguider från Kronoby. Denna gång var temat primitivt friluftsliv. Kursen hölls under två dagar i Fäbodaskogarna utanför Jakobstad. Deltagarna fick bl.a. testa på att göra upp eld med primitiva metoder, bygga olika typer av lägerkonstruktioner, hantera rep och snören samt göra mat på lite annorlunda sätt. Förutom det vanliga pinnbrödet halstrade vi lax på traditionellt finskt vis det vill säga på ett bräde framför elden. På finska kallas detta "loimulohi", men på svenska finns det inte något riktigt bra namn. Vi tillredde även älgkött i en kokgrop på stenåldersvis. Kokgropen är lätt att göra och köttet, speciellt älgkött blir supergott. Det tar heller inte länge, ca 1 timme fick köttet ligga i kokgropen eller jordugnen som det också kallas. Man gör på så vis att man värmer upp 10-15 knytnävsstora stenar i brasan och gräver en grop ca 50x 50 50 cm stor. Därefter ligger man stenarna i bottnen på gropen, lindar folie runt köttet och lägger köttet i gropen. Traditionellt använde man blött björknäver runt köttet, men folie fungerar jättebra. Därefter lägger man in mera heta stenar i gropen och gräver igen gropen. Efter ca 30 minuter till en timme är köttet klart. 

Kokgropen öppnas efter en timme.

Genomstekt och mört älgkött som tillretts i en kokgrop

Trots att temperaturen låg på mellan -5 och - 10 grader och trots att det fanns snö på marken, lyckades några grupper göra eld med bågdrillen samt med flinta och eldstål. Lätt är det inte att göra upp eld på detta sätt så det gäller att ha med tändstickor då man far ut. Vi testade även lite olika metoder för att improvisera ihop nödvändiga prylar ifall man råkar ut för en nödsituation. Deltagarna fick fläta ihop ett rep av en sopsäck och alla överraskades över hur extremt starkt plastrepet blir. Rätt gjord är plastrepet så starkt att det kan bära upp en större karl. En annan metod som prövades på var att koka upp vatten i en plastflaska. Detta fungerade också fint, vilket kan verka lite konstigt då man kunde tro att plastflaskan skulle smälta ihop. Så länge den är helt vattenfylld kommer dock vattnet att koka före plastflaskan smälter.

En sele gjord av plastrep bär upp en karl

Kokning av vatten i en plastflaska

Med hjälp av bågdrillen kunde vi göra upp eld även i svåra förhållanden.

Tallbitar på besök

Tallbitar äter rönnbär

Jag hade ett väntat och efterlängtat besök här vid Huvudsjön igår. Jag fick nämligen ett nytt s.k. "tomtkryss", d.v.s. en ny fågelart sedd från mitt hus. Det var fem stycken tallbitar som var stationära under dagen och åt hungrigt av rönnbären på tomten. Tallbitarna (vilket konstigt namn) häckar i barrskogen (taigan) i norra Finland och Ryssland och vissa år uppträder de relativt talrikt i våra trakter och äter rönnbär. Detta år då det finns så otroligt mycket rönnbär har man sett tallbitar lite varstans i våra trakter och därför var observationen väntad. Tallbitarna som inte alls är vana att se människor i sin naturliga miljö är också extremt oskygga och orädda när de kommer till bebodda trakter. Förr i tiden kallade man dem också för "dumsnut" eftersom de var väldigt lätta att fånga och komma nära. De här tallbitarna var också extremt oskygga och jag kunde fotografera dem rakt under den lilla rönn de satt i på ca 1,5 meters håll. Då min kamera är så dålig och ljuset är dåligt, blev också bilderna dåliga. Tallbitarna är i storlek  med en trast och hanen har roströd grundfärg medan honan har mera gul färg. Deras läten påminner om domherrens, en svag ödslig vissling som man lätt missar. Det extrema rönnbärsåret har inneburit intressanta fågelobservationer från min tomt. Först var det nästan alla arter av trastarna som åt av rönnbären och nu är det förutom tallbitarna även sidensvansar som tömmer rönnarna på sina bär. Dessutom har också bl.a. bergfinkarna ätit rönnbärsfrön under hösten. En flock storskrakar  dröjer sig också kvar här vid Huvudsjön, igår var de 7 st. Däremot har inga lavskrikor hittat min matning i år, men jag väntar dem ivrigt varje dag. 

Vandringsled Purmojärvi-Lappajärvi

Vy från Hanhivuori, vandringsledens vackraste plats.

Jag fick under sommaren meddelande att mina finskspråkiga kolleger i sjöbygden byggt en fortsättning på vandringsleden från Purmojärvi mot Lappajärvi. Detta innebär att man nu kan vandra från Utterleden vid Lostenen allt via Purmojärvi till Lappajärvi. Detta lät så pass intressant att jag beslöt mig för att vandra leden förra fredagen. Officiella kartor finns mig veterligen inte ännu, men jag har fått kartor per e-post som jag kunde använda. Enligt skyltar vid Purmojärvi är leden hela 28 km lång.

Vandringsled? Leden går rakt över Hanhivuorenneva längs en skoterled. Myren är så blöt att man säkert blir våt om fötterna också på sommaren.

Efter att ha vandrat leden kan jag tyvärr konstatera att denna vandringsled kan jag inte rekommendera åt någon och leden blev nog en mycket stor besvikelse. Orsakerna är flera. Vandringsleden är dock bra utmärkt i terrängen. Utmärkningen är gjord med röd färg på träd och stolpar, samt med skyltar och pilar i större korsningar. Märkningen är tät på vissa ställen t.o.m. störande tät, man har nästan målat på varje träd. På några sträckor har man även använt gula band, vilket är lite störande. På några enstaka ställen går jag fel och måste gå tillbaka för att hitta leden, men det tycker jag själv är helt ok. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att märka en led så bra att man inte skulle bli fundersam på några ställen. Varför man nu använt röd färg för leden är lite märkligt, man har mer eller mindre kommit överens att slopa den röda färgen på grund av att den är så pass svår att upptäcka för färgblinda. Jag saknar dock avståndsangivelser längs vandringsleden, den enda avståndstavlan finns vid Purmojärvi. Startar man från golfbanan i Lappajärvi finns det inga som helst skyltar och vandringsleden. 

En av ledens största brister är att den är så fruktansvärt ointressant. Den enda riktigt natursköna platsen man passerar är berget  Hanhivuori som är riktigt vackert. Här har man en utsikt som kan liknas lite med en fjälltopp, vilket man inte kan hitta i Pedersöre. Själva bergsområdet är också mycket vackert, med gammal gles tallskog. Men till Hanhivuori kan man också komma via en skogsbilväg och gå endast 200 meter. I övrigt finns det ingenting speciellt att se längs leden. Inte ett enda vattendrag eller sjö, förutom Purmojärvi passerar man. På två korta sträckor går man i en ståtlig, äldre barrskog på en låg ås som är hyfsat bra. Största delen av leden går dock genom ensidiga unga tallskogar och dikade tallmyrar. Man passerar också flera ödelagda gårdsgrupper och riktig glesbygd som Tyynismaa, Kuoppamaa och Valkosalo. Jag tycker själv det är intressant med dylika gamla gårdsgrupper i glesbygden, men det är inte alla som gillar det heller. 

Bra märkning, men var exakt skall man gå.

Den riktigt stora bristen är dock att vandringsleden följer till över 90 % traktorvägar, bilvägar eller skoterleder. Från Hanhivuori mot Lappajärvi går man närmare 5 km längs en brett upphuggen skoterled. Skoterleden går spikrakt genom terrängen och rakt över myrar som är så blöta att man inte kan gå torrskodd ens med gummistövlar. På ett ställe var jag beredd att vända om. Myren var så blöt att jag fick försöka hoppa på tuvor och ändå inte tänkte komma framåt. Den här leden går man definitivt inte med länkskor ens under de torraste sommardagarna. Längs leden finns inga spångar och dessutom finns heller inga dikesbroar. Nu hade jag inga problem att hoppa över de små dikena, men det kan ställa till med problem för ovana vandrare. Röjningen lämnar nog också i övrigt att önska. Visserligen har man röjt en smal stig, men man har valt att inte plocka bort röjningsvirket från leden, vilket är synnerligen märkligt. När man t.ex. går över ett kalhygge eller genom en ung plantskog får man gå över kvistar, tallplantor och ris. Det är inte alls roligt. Eftersom leden är ny är den inte speciellt bra upptrampad i terrängen, vilket jag förstår men varför har man inte orkat röja bort riset från leden?

Längs vandringsleden finns tre vindskydd, alla tre är äldre vindskydd som funnits tidigare på platsen. Vindskyddet vid Hanhivuori ligger ju vackert, men de två andra finns mitt i skogen. Ved saknas också vid alla vindskydd och de har nog inte haft speciellt många besökare de senaste åren. 

Typisk sträckning för vandringsleden, längs en igenvuxen traktorväg.

Spikrakt längs en bred skoterled. Nästa krök om 4 km. Framåt marsch! 

På några ställen har man märkt leden med gula band. 

Ett av ledens tre vindskydd. Helt ok, men ved saknas.

Mitt slutbetyg för vandringsleden är tyvärr underkänt. Man har nog gjort det lite för lätt för sig, vilket jag delvis kan förstå då leden är byggd på talko och utan extra finansiering. Man har kopplat ihop befintliga skoterleder, vägar och stigar för att lättast komma från punkt A till B, men så bygger man inte en vandringsled. Jag kan ju se på kartan att i närheten finns vackra sjöar och andra platser, varför går man inte via dom platserna? Det är okej att vandra 5 km mellan varje naturskön plats. Men vandrar man 28 km i österbottnisk skogsterräng borde man nog kunna hitta några sevärda platser. Tyvärr är jag nog ganska övertygad om att denna vandringsled kommer att växa igen inom ett par år och glömmas bort. Den här leden går man inte två gånger, om man inte är ute för att motionera. Tyvärr!

Leden är bra utmärkt med röd färg, men varför har man inte plockat bor riset från leden? 

Älgjakt

Förra söndagen kunde jag fälla en tjurkalv.

Här i Esse har vi jagat älg i två helger nu med gott resultat. Eftersom vi jagar fredag, lördag och söndag har vi haft sex jaktdagar och jag har kunnat delta i fyra av dem. Vi har mycket bra med älgkalvar i vårt område nu och vi har redan fällt 27 kalvar, men endast 6 fullvuxna älgar (4 kor och 2 tjurar). Vi har 35 licenser och det blir kanske närmare 50 djur som fälls. De små tjurarna lyser med sin frånvaro och det är också lite oroväckande att vi fått 21 tjurkalvar och endast 6 kokalvar. Detta tyder på att vi har en brist på älgtjurar i skogen. Enligt en överenskommelse från jaktvårdsföreningen är älgtjurar med 5-10 horntaggar fredade och vi får skjuta små pinntjurar och stora tjurar med 11 horntaggar eller mera. En del fredade tjurar har vi sett, men de är inte många och inte heller många små tjurar har sprungit i genom vår passkedja. 

I år har det varit mycket dåligt jaktväder och flera dagar har det varit ihållande regn eller snöblandat regn. Dessutom har det varit blåsigt stundtals. Ibland blir det lång väntan på passet innan något händer och så var det för mig under de två första jaktdagarna. Ingen älg i sikte och inte heller något annat intressant att observera i naturen. I lördags blev det däremot synnerligen intressant och älgarna kom mot mig vid flera tillfällen. Först en ko med två kalvar i Bäckby som dock till slut smet i mellan mig och passgrannen. Jag försökte springa längs vägen för att komma till skott, men blev lurad av älgarna som skickligt hittade en lucka i vår passkedja. Samtidigt som vi försökte hålla kon med kalvarna inne, sprang en annan älg i genom passet på min andra sida som jag heller inte kunde nå på. I andra drevet fortsatte spänningen. Två hundar skällde  åt en hel flock med älgar, bl.a. en älgko med två kalvar också här. I flera timmar höll spänningen i sig då jag var mycket nära ståndskallet och såg älgarna på långt håll två gånger. Till slut tog älgarna en annan väg och kalvarna kunde fällas av en hundförare. En mycket fin jaktdag.

Älgjakt är också ett tufft jobb, här släpar vi ut en älgkalv 550 meter till närmsta skogsväg.

På söndagens första pass vid Haravattnet i Lappfors gästades jag av en ensam snösparv, men i övrigt var jag så pass "offside" att jag lika bra kunde gått omkring med oladdad bössa. Andra drevet förlades till mina hemmamarker vid Huvudsjön och jag fick första passet längs Huvudsjövägen, vid Söbacken närmast byn. Den 4 km långa Huvudsjövägen till min stuga kör jag kanske 500 gånger per år och jag vet nog ungefär var älgarna brukar komma över vägen. Jag sa också att passgrannen att här brukar älgarna fara över vägen ifall de får komma ostörda. Jag satte mig på pass och tog fram dagstidningen i väntan på att hundarna skulle släppas in i området och jakten börja. Plötsligt hör jag ett brakande i skogen bakom mig, vänder mig om och kan se en älg på väg mot mig. Hastigt blir det att göra sig skjutklar och jag ser att det är en älgko åtföljd av kalv. Passgrannen rapporterar detsamma, men hinner inte skjuta. Älgarna kommer ut i full trav genom skogen och ut på hygget. Mitt första skott tar lite långt bak, men efter andra skottet faller kalven omkull. Årets första älg för min del och den nionde totalt. Viktigast av allt är att jag fått alla älgar jag skjutit på och inte medverkat till någon skadskjutning, som förstås kan hända vem som helst. I samma drev fäller dessutom jaktkompisen ytterligare en kalv närmare min stuga så jaktdagen blir en fullträff.

Köttet från älgarna delas upp broderligt mellan alla deltagare i jakten, men skytten får ta levern, tungan och hjärtat. Nu var tyvärr levern förstörd på min kalv, men hjärtat och tungan togs tillvara. Tungan kokades igår och hjärtat gjorde jag en gryta av tills idag. Jag hade också plockat en del trattkantareller som lades till i grytan. Jag har ju på alla sätt en fantastisk fru, men hon måste nog få ytterligare pluspoäng i det avseende att hon äter allt "konstigt" jag tillreder. Det är inte så många yngre kvinnor idag som skulle avnjuta en kokt älgtunga med god aptit då hon dessutom bevittnat hela tillredningsprocessen. Utan klagomål fick jag också hålla på och skiva kalvhjärtat på vårt köksbord och det är kanske heller inte så vanligt. Gott, ekologiskt och mycket närproducerat kött som dessutom är hälsosamt. Är det någon som vill testa på älgtunga eller hjärta kan jag nog eventuellt få tag på en del eftersom det inte är alla jägare som vill ha dessa. 

Ingredienser till min älggryta, kalvhjärta och trattkantareller.

Överlevnadskurs

I kölden samlades man gärna kring den värmande elden.

Hela den gångna veckan har jag hållit en kurs i överlevnad åt blivande vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola. Måndagen tillbringades inomhus med teori, men på tisdagen begav vi oss ut i skogen för att överleva. Lägret hölls i de djupa skogarna i Purmo intill en igenväxt liten sjö. Överlevnadslägret blev rätt tufft för de studerande då temperaturen sjönk som lägst ner till -8 grader och det dessutom blåste en kall bitande vind. Man fick heller inte ha med sig sovsäck att krypa in i. Efter bästa förmåga försökte jag lära ut de kunskaper som krävs för att klara sig några nätter ute i skogen, det mest troliga scenariot man kan råka ut för i Finland och Skandinavien. Under en så här kort överlevnadstid är t.ex. maten inte det väsentliga utan viktigaste är att hålla sig varm och torr samt att hitta vatten att dricka. Färdigheter såsom att bygga skydd, göra upp eld, elda med olika typer av ved och rena vatten är något av det som man bör lära sig på en dylik kurs. Det var mycket givande att jobba med så här motiverade studerande som verkligen tog lägret på allvar och testade sina gränser. Trots att gruppen bestod av 19 studerande var det ingen som blev utslagen av att vara utan mat i tre dagar. Det är för övrigt en mycket vanlig reaktion när kroppen ställer om från att förbränna kolhydrater till att förbränna fett och muskler. Själv är jag mycket känslig för denna omställning och börjar ofta må riktigt pyton. Nu var jag lärare under denna kurs och hade mat med så det var inga problem. Det var rätt jobbigt att låta eleverna arbeta själva, man skulle gärna ha varit med och hjälpt till. Tanken är dock att de skall själva få jobba ostört under en dylik kurs. Responsen från kursen blev god och flera av deltagarna skulle gärna ha stannat lite längre i skogen.  

Här tillverkas primitiva vattenreningsfilter. Vattnet i sjön gick annars att dricka utan rening. Då vattnet är kallt är det oftast drickbart i våra sjöar. 

Här har man plockat islandslav som efter en urlakning i asklut är ätbart och näringsrikt. Dock inte speciellt gott.

Första natten sov alla i samma vindskydd. För att spara på granriset hade vi med presenningar. 

För att göra sig synlig och bli upphittad har man gjort en signaleld.