Ett säkert vårtecken

Ingen kan väl ha undgått att svanarna återkommit i stora mängder. Sångsvanen är ju en av de tidigaste flyttfåglarna som återvänder och en del övervintrar ju också här så länge det finns öppet vatten. I år har de stora mängderna av svanarna rastat i Kållby, Kråknäs samt i Kronoby, Bråtöby. I båda flockarna har det tidvis funnits uppemot 300 fåglar. Tydligen har svanarna i år valt att rasta vid Kråknäset och inte på Flyna som de vanligen brukar. I flockarna har också funnits ett par mindre sångsvan, en helt annan mera sällsynt art. Sångsvanens återkomst är ju ett roligt och fint vårtecken. För mig personligen betyder svanarnas återkomst dock också en mindre trevlig sak. Nämligen det tacksamma arbetet med att ta hand om alla döda svanar eller avliva svårt skadade svanar som flyger i elledningarna. Årligen torde ett tiotal svanar skada sig eller dö när de flyger i elledningar och varje år händer det också i Pedersörenejden. Igår hände det igen vid Kråknäset. En svan flög i elledningen skadade sig svårt och kunde ej längre flyga. Jag fick ett telefonsamtal och kunde ta mig till platsen efter en timme. Den svårt skadade svanen gick omkring med en flock svanar och man såg på långt håll med kikare att vingen var av och att svanen blödde ymnigt. Efter en spurt på 150 meter i ställvis sugande gyttja lyckades jag få fast svanen med håven. Jag är ingen djurläkare, men jag kunde lätt se att vingen var av på två ställen samtidigt som vingbenet syntes genom fjädrarna. Svanen hade också blött rejält och var helt rödfärgad. Alltså var det enda alternativet att avliva svanen med ett nackskott. Tyvärr! Då vi lämnade platsen återvände en ensam svan till åkern. Det var troligen den avlivade svanens partner som sökte sin kamrat. Svanen lever i något så när livslånga parbindningar, så den här svanen kommer knappast att häcka mera i år, men till nästa år kan det hända att den söker upp en ny partner. 

Jag vill påpeka att jag förstås först meddela polisen om saken som alla gånger tidigare och fick klartecken att avliva svanen. Onödigt att belasta polisväsendet med dessa uppdrag då man kan själv göra det hyggligt bra. Sångsvanen är ju en fridlyst fågel, men enligt djurskyddslagen har man rätt att göra processen kort med en skadad fågel i hjälplöst tillstånd.

Ser du en skadad svan så meddela polisen och därefter någon lokal jägare eller undertecknad som kan ta hand om saken. Hittar eller ser du en redan död svan behöver man eller egentligen får man inte göra något med den. Ligger den på ett besvärligt ställe t.ex. mitt ute på en åker som skall plöjas kan man dock gå och slänga den i skogen, varefter naturen sköter sitt. Utan speciellt tillstånd är det inte lagligt att ta hand om döda svanar för att t.ex. konservera och montera dem (stoppa upp). Ovanstående gäller förstås alla större fåglar såsom tranor och rovfåglar. Är det dock frågan om en mera sällsynt fågel som är skadad kan det finnas intresse av att ta hand om fågeln och försöka få den frisk, men det är förstås omöjligt och inte heller biologiskt eller ekonomiskt motiverat att bekosta veterinärkostnader för för alla sångsvanar som skadar sig årligen. 

Björnarna vaknade

På onsdagen, strax efter att man gjort en intervju med mig i ÖT,  fick jag höra att björnen vaknat. Man hade sett spår på snön i Esse, Skrattlass. Igår kom rapport nummer två. Nya björnspår på snö, denna gång norr om Åsbackavägen i närheten av Pålsmossen. Det varma vädret väckte björnarna precis som jag trodde. Båda dessa två björnar har vi vetat om och både hade mycket svårt att få tag i sömn under den varma vintern. Båda björnarna var uppe ännu i december och den ena ännu efter jul då den blev störd av en älghund som skällde åt den vid idet. Således har åtminstone denna björn endast fått sova ca två månader, mot det normala på ca 4-5 månader. Det är lite oroväckande eftersom björnarna då förbrukar mycket mera energi och kan nu vara ganska så hungriga. Det finns ingen mat alls i skogen för en björn i februari-mars om den inte hittar något gammalt kadaver. Det finns en viss risk att björnarna kan söka sig till bebyggelse för att hitta mat under denna vår. Å andra sidan torde båda dessa björnar vara fullvuxna hanbjörnar som är mer erfarna och sällan vill ställa till med bråk.

Dessa björnspår hittades ifjol på snön

Blir vädret kallare igen kan björnen göra ett reservbo åt sig under några täta granar. Ett dylikt reservbo som ser ut som ett stort fågelbo fanns vid det idet som vi hittade i Esse 2008. Denna björn hade då fått vatten in i idet och lämnade också idet tidigt eller någon gång mellan 8 och 15.3 2008. Detta med reservbo är inget okänt fenomen och läser man gamla jaktböcker kan det stå att björnen låg på korg. Det var då denna typ av reservbo man menade. Vi får önska att björnarna hittar sömnen på nytt och återkommer då myrorna börjar vakna och det finns myror, myrägg, spirande örter, gröna löv och älgkalvar att äta. Någon gång i slutet av april skulle vara bra för björnen.

Björnens korg som den kan ligga i om den vaknar ur det egentliga idet. Bilden från Esse 2008.

Närkontakt med utter

Utter vid Sävistråka i Esse å (Bild tagen på 4 meters avstånd med kameratelefon)

Jag var ute en sväng uppefter Esse å idag och gick en bit längs Utterleden i Kiisk. Esse å är helt öppen i de övre delarna och jag spanade av vattnet med kikaren. På långt håll kunde jag se en utter komma simmande. Uttern kom rakt emot mig i god fart från Bockabron och ner mot Sävistråka. Så fort den dök under vattnet sprang jag med den nedströms mot Sävistråka. Precis som jag trodde började uttern fiska i forsnacken vid Sävistråka i sällskap av en mycket orädd strömstare. Jag smög mig närmare och till sist var jag endast på ca 5 meters avstånd. Tyvärr hade jag endast kameratelefonen med mig så jag fick inte till några bra bilder trots det korta avståndet. Uttern tog åtminstone 7 små fiskar under en kort tid och misslyckades inte en enda gång med sitt fiske. Den hade stora besvär med att svälja en stor gärs med vassa fenor och taggar. Också gärsen åt dock uttern med god aptit. När uttern slutligen upptäckte mig, betedde den sig på ett roligt sätt. Den dök under vattnet och kom upp en kort stund varvid den drog kraftigt och ljudligt in luft i näsan. Detta gjorde den säkert 10 gånger efter varandra. Den var tydligen osäker på vad det var för filur på stranden och försökte få vittring av mig. Otroligt nog fortsatte den efter stund att fiska endast ca 30 meter nedströms mig. Till sist blev dock uttern troligen mätt och simmade ut mot mitten av ån, dök och försvann sedan spårlöst mot nya jaktmarker.

Uttern försökte få vittring av mig.

Jag får ofta frågan om man kan se uttrar längs Utterleden. Mitt svar är ett tvärsäkert ja. Jag stod på Utterleden när jag observerade Uttern så visst kan man se uttrar längs Utterleden. Det är dock vanligare att se den under den ljusa tiden på vintern.

Varg i Lappfors

Vargspåren var ca 9 cm breda och 12 cm långa.

Årets första säkra vargobservation gjordes igår. Två skogshuggare (som även är erfarna rävjägare) upptäckte spåren igår nära Esse vattens vattentäkt vid Vitsjö vägskäl. Vargen hade varit på plats på morgonen den 22.1 och skrämts iväg av skogshuggarna som inte såg vargen. Jag var dit idag och kontrollerade spåren och det var nog helt klart en varg. Spåren var 9 cm breda och 12 cm långa och steglängden mycket lång i skogen (gick inte riktigt att mäta i den lösa snön). När den gick över isen på Esse å mot Hjuljärv hade den gått mycket försiktigt eftersom isen är förrädisk. Enligt de observationer som bokförs i det nationella systemet "Tassu" har vargar rört sig i Evijärvi den senaste veckan så på det viset är det ingen överraskning. I Evijärvi och Lappajärvi har vargarna stundtals varit två och t.o.m. haft en valp med sig. Det skall bli intressant att se om vargarna börjar hålla till här i våra marker.

Vargen hade rört sig försiktigt över isen på Esse å

Tuffa tider vid Huvudsjön

Det är tuffa tider att bo ute vid Huvudsjön för tillfället, det behöver man inte hålla inne med. Den senaste veckan har kvicksilvret sjunkit ner till -20 eller -25 C varje morgon och det är rätt kallt inne i huset också, ca + 10 C på morgonen. Problemet med värmen inomhus är att jag borde hållas hemma mera och elda ännu mera och längre. På grund av jobbet är jag dock tvungen att vara borta rätt mycket. I torsdags var jag på arbete 14 timmar i Lappfjärd (inklusive körtid) och i fredags 11 timmar i Karleby. Detta gör att temperaturen hinner sjunka inomhus lite för mycket. Den stora spisen på 2,5 ton fungerar bra när det gäller att lagra och hålla värmen, men det är svårt att elda så mycket att den skulle klara av att höja temperaturen inomhus till normala temperaturer. Jag har nog en rätt effektiv gasvärmare här också, men eftersom tanken med att bo här ute vid Huvudsjön under hela vintern också var att leva utan el och fossila energikällor så har jag dragit mig för att använda den. Det andra stora problemet just nu är bilen. Eftersom jag inte har tillgång till el så kan jag inte använda bilens motorvärmare (som dessutom tycks ha gått sönder) och kallstarterna är hemska för bilen. Hittills har det gått att starta den, men igår morse gick det inte. I natt har jag gjort så att jag stigit upp två gånger och startat bilen och låtit den gå en stund för att den inte skall kallna för mycket. Så här gjorde vi i armén när vi var på skjutläger i Rovajärvi i februari 1998 när det under två veckors tid var under -30 hela tiden. Bilarna skulle startas var tredje timme under hela dygnet för att hållas funktionsdugliga. Just nu drömmer jag om en Webasto som skulle lösa detta problem.

Klockan är tolv på natten och månljuset lyser över Huvudsjön.

Jag är mycket van med inomhustemperaturer ner mot + 15 eller under och det vållar egentligen inte så stora bekymmer som många kanske kan tro. Det är inte heller så hemskt som många kanske tror att gå på utedasset när det är -20 C. De största problemen upplever jag kanske är tvättandet (av kläder och mig själv) och att jobba vid datorn i kalla utrymmen. Mina fingrar och finmotoriken har en tendens att lida lite när man jobbar i svala rum. Fingrarna blir kalla och styva vid datorn och jag får värma dem emellanåt på spisen för att klara skrivandet.

Om januari varit kall var ju december mycket mild och det var inga som helst problem med kylan här ute vid Huvudsjön. December var dock mycket svår på ett annat sätt eftersom det var så fruktansvärt mörkt under långa molniga dagar. Utan el och med endast ljus och några mindre batteridrivna led-lampor är det svårt att jobba vid datorn och uträtta andra sysslor. En pryl som jag inte klarat mig utan är pannlampan och nästan hela december fick jag använda pannlampa även dagtid när jag jobbade vid datorn. Även mitt på dagen var det mörkare än vad det nu i januari varit under månljusa nätter.

Avsikten med att bo här ute vid Huvudsjön är att testa på att leva ett vinterhalvår här utan el och rinnande vatten. Eftersom jag fortsätter mitt jobb som vanligt är tanken inte att leva utanför samhället och då behöver jag bilen. Jag gör inga anspråk på att leva ett miljövänligare liv än andra utan tanken är helt enkelt att skaffa erfarenheter för livet och eventuellt för någon kommande kurs eller föreläsning. Det är nu sista vintern som jag har möjlighet till detta och det gäller att passa på att leva ut alla konstiga drömmar man haft innan det är för sent. Redan nu kan jag säga att livet här vintertid har gett många nya värdefulla insikter. Det är en sak att läsa om en sak och en annan att leva och prova själv.

Vandringsleden Leipäreitti

Ledens start eller slutplats, Näkinkallio vid stranden av Purmojärvi

Jag var idag ute och gick den nya vandringsleden Leipäreitti (Leipätie) som går mellan Lostenen i Överpurmo och Näkinkallio i Purmojärvi, Kortesjärvi. Vandringsleden har byggts på med EU-pengar av en förening (Kortesjärvi-seura ry) och projektet blev klart under 2013. Vandringsleden ansluter till Utterleden i närheten av Lostenen och är därför av intresse. Planerna är att vandringsleden senare skall fortsätta mot Kivitippu i Lappajärvi. Vandringsleden är totalt 16,5 km lång och följer i stort sätt hela vägen en låg, knappt märkbar rullstensås i sydöstlig-nordvästlig riktning. Jag gick leden från Lostenen mot Purmojärvi. Första delen från Hundbacka stenåldersboplats och vidare går längs en traktorväg i ett sandigt område, där man på flera ställen tagit grus och sand, vilket lett till att flera små sjöar bildats. Efter en stund anländer man till den vackra sjön Saarijärvi där det finns en gammal välkänd dansbana längs leden och intill vägen. En bit ytterligare längre fram kommer man till ett intressant område, där en privatperson har uppfört en del gamla kåtor och byggnader. Åtminstone tidigare kunde man boka in sig för olika fester här men nu på vintern såg platsen rätt öde ut. Leden fortsätter längs en sandig, låg rullstensås och efter ett tag kommer man till ett större bergsområde, Reiskinkallio. På berget finns en mycket fin kåta eller vindskydd. Tyvärr går leden inte direkt förbi rastplatsen utan endast en skylt anger att det finns en kåta i skogen. Stigen syntes inte alls, men till slut hittade jag den fina ”laavun”. Efter det fina bergsområdet fortsätter leden ytterligare längs en sandig, smal väg flera kilometer. Man går förbi många s.k. täktsjöar där man tidigare tagit grus och sand. Efter ett par kilometer viker leden av längs en åkerväg och vidare in i skogen. I skogen är leden svår att hitta även om markeringarna kommer tätt så är stigen ännu obefintlig. Efter en kort bit kommer man igen ut på en bred skogsväg som för vandrarna ut till Kauhava-Evijärvivägen. Leden fortsätter därefter över vägen, förbi en större bergskross upp mot Soidinkallio där ledens andra rastplats finns. Denna rastplats är nybyggd och ser inte ut att ha använts speciellt flitigt. Leden är också här svår att hitta och inte alls upptrampad. Därefter fortsätter leden i skogen längs en skiftesrå, varefter man kommer ut till en skogsväg som slutligen för vandrarna ut till Purmojärvi och till ledens slut- eller startplats vid den allmänna simplatsen vid Purmojärvi. 

Vandringsleden följer dylika smala, sandiga vägar under mycket långa sträckor

Vandringsleden följer överlag väldigt mycket smala traktor- och bilvägar, mindre än 1 km utgörs av en traditionell smal stig i skogen. Vandringsleden är därför mycket lättvandrad och trots att leden går längs vägarna stör det egentligen inte så mycket. Däremot är leden nog för dåligt utmärkt ännu och utan karta hittar man nog inte. Dessutom är delar av leden märkt med blå och resterande del med röd färg på träden. Avståndet mellan markeringarna är också för långt, så att vandrare utan karta säkert börjar tveka. En del skyltar av varierande tydlighet finns också vid olika korsningar.

Fin kåta i närheten av Saarijärvi

Leipäreitti och Leipätie har nog potential att bli en bra fortsättning på Utterleden, men det krävs nog att markeringen förbättras och blir enhetlig samt att stigen röjs på några avsnitt i skogen. Intressant i sig själv är att almanackan påstår att det skall vara 9 januari idag, men ute verkar det som något helt annat. Det gick mycket bra att vandra denna led nu mitt i vintern. 

Tyvärr har jag inte hittat några officiella kartor av leden på nätet, men jag har fått en karta av en bekant i Kauhava. Är det någon som är på väg att vandra leden kan jag nog skicka kartor per e-post. 

Nybyggt vindskydd (Soidin laavu) nära Purmojärvi.

Ställvis finns en del riktvisare och skyltar av varierande kvalitet och tydlighet.

Bra vindskydd uppe på berget Reiskinkallio (Reiskin laavu)

Ingen jullake men fina fiskar ändå...

Det blev ingen jullake i år. Krokarna vid Angjärv gav ingenting under två veckor, förutom en gädda som dragit ut reven och smitit. Jag försökte efter det med att ha krokar ut längs Esse å under isen, men också där kammade jag noll. Det varma vädret gjorde också att den lilla is som fanns försvann under några dagar före jul. Däremot gav krokarna en fin 4-kilos gädda. Samtidigt passade jag på före julen och ismetade på en skyddad invik i Esse å och fick sammanlagt 3 gäddor samtliga kring 2 kilo. Två av dessa tog jag hem och hade således 8 kilo gädda att äta under julledigheten. Vi åt gädda under tre dagar i rad, men efter det tyckte jag det fick räcka. Lyckligtvis har jag fått den blivande frun att äta gädda med god aptit så att vi fick slut på gäddan till sist.

En fin 4-kilos gädda fick jag på krokarna

På de små sjöarna här i Esse har isen hållit sig kring 10 cm hela december och i början av januari. Det har blivit sammanlagt tre dagar med pilkfiske i sjöarna och med mycket gott resultat. Den tunna blankisen i kombination med varmt väder har gjort att fisken är rejält på hugget. Varje gång har jag kommit hem med fina abborrar i storleksklassen 200-500g. De stora abborrarna har välvilligt huggit på balansare. Det är inte många som tror mig när jag berättar att vi på tre man strax efter julen fick närmare 20 abborrar mellan 400-600 g i en liten sjö här i Lappfors. Jag väljer i detta skede att hålla platsen som en affärshemlighet eftersom det säkert blir flera resor dit....

Två stycken 2-kilos gäddor kom på ismete, ur samma hål dessutom.