Utfodring av vitsvanshjortar

Hösten har anlänt och vi har inlett vinterutfodringen av vitsvanshjortarna i Lappfors. På markerna i Lappfors brukar vi varje år utfodra allt mellan 4-12 vitsvanshjortar och hjälpa dem att överleva vintern. Utfodringen som pågått i snart 10 år har gett mycket bra resultat och hjortarna har trivts bra i Lappfors som har den starkaste stammen av vitsvanshjort i Pedersöre. Endast I Eugmo och Larsmo skärgård torde det finnas för tillfället ännu mera hjortar. Utfodringen har dock också ett annat, mera egoistiskt syfte nämligen att få licens på vitsvanshjort och kunna ha en spännande jakt på ett högklassigt vilt. De tre senaste åren har vi fått licens på vitsvanshjort i Lappfors, men i år sökte vi ingen licens eftersom vi hade mindre hjortar än vanligt under vårvintern. Vi brukar inleda utfodringen i september och fortsätter med detta till slutet av mars eller början april. Flera av jaktklubbens medlemmar satsar mycket tid och energi samt även en del egna pengar på att utfodra hjortarna. Nu under förhösten brukar vi samla ihop mycket äpplen som fallit ner från träden. Hjortarna är mycket snåla på äpplen, även på sådana sura sorter som människor inte tycker om. Det är ganska lätt att få ihop tiotals kilo äpplen som fallit ner på marken bara man har goda kontakter till folk med äppelträd.

Senare under hösten med början i oktober har vi under många år samlat ihop sockerbetor som lämnat kvar efter skörden på bröderna Kass sockerbetsodlingar i Edsevö och Katternö. På det sättet har vi med talkokraft plockat flera ton med sockerbetor. Sockerbetorna äts gärna av hjortarna och är ett energirikt foder under vintermånaderna. Dessutom brukar vi utfodra med grönsaksrester, havre, klöverhö, ensilage och när inte annat finns att tillgå med köpt foder. Torrfoder som ges åt renar med namnet "Poro-Elo" är ett bra komplement om man inte hittar annat foder. Utfodringen sker på 3-4 olika platser i Lappfors ofta i anslutning till viltåkrar och saltstenar. Hjortarna blir mycket stationära när man utfodrar dem och ligger ofta endast några 100 meter från utfodringsplatsen. De besöker utfodringsplatsen regelbundet under hela vinterhalvåret ifall de inte störs. Hjortarna är för det mesta nattaktiva, men besöker utfodringsplatserna också ofta i skymningen och gryningen.

I samband med utfodringsplatserna har jag lagt ut ett par viltkameror för att kunna se vilka djur som finns i markerna. Under de senaste åren har jag fått en hel del intressanta och fina bilder. Under ett år hade vi en hind med tre kalvar som besökte utfodringen kring Pedersöre skidcentrum mycket regelbundet. Andra år har utfodringen lockat ett flertal olika hjortbockar. Förutom vitsvanshjort besöks platserna även av bl.a. älg, harar, ekorre och mårdhund. Mårdhundarna äter mycket gärna äpplen och vi har även lyckats skjuta en mårdhund när vi vakade på hjort. Den senaste vintern hade vi mindre hjortar än vanligt i Lappfors och de hade då spritt på sig bl.a. mot Kiisk och Terjärv och en annan flock for mot Lillby. Under våren återkom dock hjortarna till Lappfors så att vi dagsläget torde ha 2-3 kalvningar på området plus en okänd mängd bockar och ungdjur så att den totala populationen torde vara kring 12-15 djur liksom under tidigare år.

Vandring Pallas-Hetta

Den 12-16.9 guidade jag en grupp på 10 deltagare längs Pallas-Hettaleden i Enontekis Lappland. Vandringen skedde i samarbete med Jakobstads arbetarinstitut och i vandringen deltog både vana vandrare och nybörjare i åldern från 15 till 60 år från Nykarleby i söder till Larsmo i norr. För mig var det andra gången jag gick den 55 kilometer långa leden, förra gången var år 2009 då som guide för 7 deltagare. Resan upp till Hetta startade onsdagen 12.9 kl. 7.00 från Jakobstads gymnasium med 3 personbilar. Bilfärden gick mot Uleåborg, Torneå, Pello, Kolari, Muonio och Pallas. Vid Pallas lämnades en bil och vi trängde ihop oss i två bilar de sista 90 kilometrarna upptill Hetta via Raattama. Hela vägen upp fick vi allt emellanåt bromsa för halvtama renar som yrade på fram och tillbaka över vägen. Till Hetta anlände vi på kvällen ca kl. 18.00. Pallas-Hettaleden startar med en överfart med båt över sjön Ounasjärvi. Vi utnyttjade Kauko Laaksos tjänster och för 5 euro per person tog han oss över sjön med en typisk lappländsk långbåt.
 



Vacker kväll vid Ounasjärvi

På andra sidan sjön väntade oss en första överraskning. Den kåta som vi övernattade i år 2009 hade nu rivits eller brunnit upp och det fanns inga andra övernattningsmöjligheter vid sjöstranden. Det var dessutom för långt att gå till Pyhäkero första kvällen. Lyckligtvis hade vi tillräckligt med tält med oss för att vi skulle kunna övernatta på platsen om än det blev något trångbott i tälten. Det blev en fin kväll vid stranden av Ounasjärvi med en vacker solnedgång även om vi besvärades av en myriad av små knott. Natten blev varm med 9 grader som lägsta temperatur och de flesta kunde njuta av en god natts sömn. Kl. 9.00 på torsdagmorgonen inledde vi vandringen och vid lunchtid anlände vi till Pyhäkero stuga efter en relativt lätt vandring. Vädret var grått, men som tur var kom det endast stundtals lite regn. Efter lunch inledde vi en relativt kraftig och tung stigning upp till Pyhäkero. Dimman och diset gjorde att vi inte hade någon vidare bra utsikt från toppen.

 

Färden fortsatte och efter 15 kilometers vandring anlände vi till Sioskuru stuga. Den preliminära planen var att ännu fortsätta ca 3 kilometer till Tappuri stuga, men den stugan hade nu Forstyrelsens personal lagit beslag på eftersom de jobbade med leden i närheten. Vi beslutade därför att övernatta vid Sioskuru och fick faktiskt ha hela stugan för oss själva, även om ett annat gäng bodde i hyrstugan bredvid. 

Längs leden finns det flera stugor som här vid Sioskuru

Vi kom fram redan kl. 15 på eftermiddagen så det blev en ganska lång kväll med mycket samtal och funderingar kring lägerelden, vilket var gemytligt i ett trevligt gängs gemenskap. De mest ivriga vandrarna valde ändå att sova i tält denna natt. Eftersom väderprognoserna lovade regn till eftermiddagen följande dag beslöt vi oss för att starta redan kl. 8 följande morgon. På fredagmorgon vaknade vi till klart väder och en temperatur på + 1 grader. En hård ostlig vind gjorde att det kändes ännu kallare än termometern visade. Vandringen fortsatte i mycket lättvandrad terräng över fjället Rouvivaara till Pahakuru stuga där vi tog lunchpaus. 

Största delen av den vältrampade Pallas-Hettaleden går uppe på kalfjället

Efter lunchen fortsatte sedan vandringen via Hannukuru stugby och över fjället Suastunturi. Suastunturi bjöd på betydligt tuffare terräng och nu hade det också börjat regna smått, helt enligt prognoserna. Vi anlände vid tretiden på eftermiddagen till Suaskuru stora kåta och här hade vi beslutat oss för att stanna för natten. Kåtan rymmer närmare 10 vandrare även om det inte är världens mest bekväma bänkar att sova på. Vid kåtan är det däremot dåligt med tältplatser, men vi lyckades ändå hitta plats för tre tält. En annan nackdel vid Suaskuru är att det är dåligt med dricksvatten. Ett litet vattenhål i närheten finns, men vattnet bör kokas åtminstone sommartid. Helt enligt prognoserna fortsatte regnet hela kvällen och natten igenom, men det störde oss inte nämnvärt. I kåtan hade vi det varmt och skönt tillsammans med ett antal andra vandrare och de som sov i tält hade också klarat sig natten igenom utan att det blev blött. Dagsetappen denna dag blev 18 kilometer.

 

Tredje och sista vandringsdagen startade vi kl. 9 för att fortsätta vandringen i brant och tuff stigning upp på kalfjället Lumikero. Här fick vi en mycket fin naturupplevelse då vi på mycket nära håll fick se fjällripor. Dels fick vi se och höra vuxna fjällripor med sitt knorrande läte och dels sprang vi rakt in i en ungkulle på 5 unga fjällripor. De unga fjällriporna var helt orädda och sprang nästan kring våra fötter i sin oförståelse. De vackra fjällriporna i sin fulländade kamouflagefärg blev fotograferade från båda höger och vänster innan vi fortsatte vår vandring. 

Unga och orädda fjällripor på fjället Lumikero

Färden fortsatte på kalfjället i en relativt kall snålblåst över fjället Vuontiskero. Mellan Vuontiskero och Jäkäläkero passerar man ett stort och brett renstängsel som skiljer åt renarna mellan två olika renbeteslag. Renar fanns det för övrigt mycket gott om under hela vandringen och flera av dem var väldigt närgångna och tama. Vi fick fina bilder på renar i alla nyanser av grått och vitt. Förvånansvärt många av renarna visade upp en helvit färg. Flera av renarna hade dessutom nyligen fejat sina horn så att resterna av hud och hårremsor ännu hängde från hornen. En något makaber syn. 

Renar fanns det gott om längs hela leden.

Vid den lilla pittoreska stugan Montellin maja tog vi lunchpaus och duggregnet gjorde lyckligtvis här ett kort uppehåll. Vid Montelli fanns många andra vandrare på plats och många dagsbesökare hade vandrat upp hit från Vuontisjärvi med lätt packning. Från Montelli till Nammalakuru stuga hade man nyligen krossat sten och preparerat leden i mitt tycke nästan för mycket så att vandringsleden nu mest liknade en grusväg. Vid Nammalakuru stuga tog vi en kort palaver och beslöt gemensamt oss för att gå leden till slut samma kväll även om vi hamnade att vandra lite längre. Efter en kort paus vid sista kåtan före Pallas, Rihmakuru, fortsatte vi således allt fram till Pallastunturi hotell, mestadels i lättvandrad terräng även om en längre stigning gjorde att pulsen steg. De sista 10 kilometrarna från Rihmakuru till Pallas avverkades på mindre än 3 timmar, vilket vittnar om att terrängen var lätt och vandrarna fortfarande pigga. Speciellt den kraftiga nedstigningen de sista 3 kilometrarna till Pallas gick mycket lätt i en preparerad led. Efter bastu, dusch och god mat vid hotellet kände sig alla väl till mods och tog en tidig kväll. Bilarna hämtades också samma kväll från Hetta så att vi kunde starta hemfärden tidigare på söndagmorgon.

 

Efter en mycket stadig och god frukost vid hotellet startade hemfärden mot Jakobstad strax efter kl. 8.00. Efter en en kort paus vid Pello och längre paus i Haparanda med mat och uppköp vid ICA market och Haglöfs Outlet affär anlände vi kring 18.30 till Jakobstad. Som guide kan jag summera ihop ännu en mycket lyckad fjällvandring i fin terräng och med en fin grupp som bjöd på mycket skratt och livsvisdom. Med en så här lyckad vandring är det lätt för mig att redan nu börja planera för nästa års äventyr och vandringar. Ett stort tack till hela gruppen för en mycket fin vandring!

Skolelever på paddlingsutflykt

Skolelever på väg nerför Esakosk

Den gångna veckan har jag haft tre olika grupper inom loppet av tre dagar. På tisdag paddlade en grupp på 8 elever sträckan mellan Kiisk och Lappfors och på onsdag fortsatte följande grupp på 14 elever från Lappfors till Finnholm. Nästa skolklass på 14 elever och två lärare fortsatte sedan färden på torsdag från Finnholm kraftverk ner till Värnum kraftverk. Alla turer förflöt utan problem eller haverier och eleverna tycktes trivas bra. Vädret gynnade oss även om det stundtals blåste rätt hård motvind. Speciellt omtyckt var förstås sträckan mellan Kiisk och Lappfors som bjuder på 11 små och medelstora forsar och ger eleverna ett lagom tufft äventyr.

På väg mot Staraholmarna nedströms Finnhol kraftverk

Paddlingarna har inte räckt mycket mer än två timmar åt gången, men för mig som guide kräver dock paddlingarna betydligt mera tid. Kanoterna skall lastas på och av, transporteras och dras, läggas ut och lyftas fram och tillbaka. Paddlor, flytvästar och övrig utrustning skall plockas fram och transporteras. Jag gör allt arbete med transporterna helt själv och jobbet med kanoterna är fysiskt tungt. Ofta kräver en timmes paddling, minst 2-3 timmars förberedelse, vilket inte alltid kunden inser. Den som vill bli vildmarksguide för att jobba med folk, inser heller inte alltid att största delen av tiden jobbar man ensam. Jag trivs dock att jobba ensam och har inget emot att jobba fysiskt hårt. Under de senaste åren har jag dock försökt börja ta det lite lugnare och tar emot hjälp om det finns. I september har jag många bokningar för olika typer av paddlingsturer. Tyvärr är jag så fullbokad med olika typer av uppdrag och arbete att jag har blivit tvungen att tacka nej till flera grupper denna höst. Jag har också bokningar på paddlingsturer långt in i oktober, vilket inte är så vanligt. Hoppas bara att det blir en lång och varm höst så alla paddlingar kan genomföras.
Några speciella observationer har vi inte gjort den gångna veckan. Det är väldigt dåligt med fåglar nu längs ån, men vid Nymosshaga fanns åtminstone ett 60-tal gräsänder på plats. I övrigt har jag sett rätt mycket rovfåglar i farten denna vecka. På villavägen hade en sparvhök slagit en skata och duvhöken har sin vana trogen fortsatt att patrullera och övervaka mina höns som dock hålls trygga inne i sin bur. Inne i Lappfors har flera tornfalkar jagat sork även inne bland husen. Jag har sett flera som suttit på elledningar alldeles i närheten av bostadhusen.



En stor del av min arbetstid jobbar jag ensam. Nuförtiden unnar
man sig t.o.m. en kort kaffepaus i gröngräset en vacker höstdag

Fiskekurs i fyra dagar

Lycka är en öring på fluga.

Torsdag till söndag förra veckan höll jag en fyra dagar lång intensivkurs i sportfiske åt några vildmarksguidestuderande från yrkeshögskolan Axxell i södra Finland. I kursen deltog 7 studerande samt en lärare. Som basläger för kursen fungerade Kiisk byahem, där vi höll teorilektioner, övade kastteknik och band fiskeflugor. Det är nu tredje gången jag håller denna typ av kurs åt VIGU som utbildningen oftast kallas. Senast höll jag kursen för två år sedan. Kursen inleddes på torsdag med teori om fisketillstånd och fiskeregler, därefter övergick vi raskt till att gå igenom grunderna i flugfiske som var huvudmålet med kursen. Efter en kort introduktion började alla öva kastteknik med flugspö på gården vid byahemmet. Ingen av deltagarna hade tidigare flugfiskat och med tanke på detta lärde man sig snabbt en någorlunda kastteknik. Efter en sen middag lärde vi oss därefter binda en klassisk våtfluga, nämligen Red Tag. En fluga som kan användas till allt och alla fiskarter. Kvällen avslutades med praktiskt fiske vid Hjulfors då vi även passade på att lägga ut 10 kräftburar. Att fiska i praktiken vid en fors med träd och buskage som hinder visade sig vara betydligt svårare för deltagarna. Till slut lyckades man dock landa en och annan löja samt en mindre öring som givetvis återutsattes med varsam hand.

Vid Hjulforsen fick vi flera fina abborrar.

Fredagmorgon var vi tillbaka vid Hjulforsen för mera flugfiske och lite spinnfiske i forsens nedre del. Kräftburarna togs upp med mycket magert resultat, endast en signalkräfta hade gjort misstaget att gå in i mjärden. Lyckligtvis hade jag förberett kursen lite och sumpat ett tiotal kräftor i en annan mjärde. Flugfisket gav fortsättningsvis dåligt resultat och ingen större ädelfisk landades. Däremot fick gänget en del abborre på drag, både under forsen och även mitt i forsen. En riktigt fin abborre på dryga halvkilot landades också. Efter Hjulforsen återvände vi till byahemmet för en sen lunch och därefter igen ut och fiska. Efter lite otur med fisket så här långt bestämde jag mig för ett säkert kort för att alla skulle åtminstone få någon fisk. Forsnacken vid Sävistråka slår aldrig fel och det gjorde den inte denna gång heller. Med två båtar ankrade i forsnacken och med spinnspön i högsta hugg fick vi direkt kontakt med huggvilliga små gäddor s.k. "pedpumpar". På en ganska kort tid hade vi landat närmare 10 små forsgäddor, ett antal abborrar samt en id. Dagens överraskning gav en kilos braxen som högg på ett stort skeddrag mitt i forsen och bjöd upp till en ordentlig fight.


Deltagarna testar på flugbinding

På fredagkväll åkte vi in till Esse för lite matuppköp och passade samtidigt på att besöka Pössforsen. Forsen blev dock en liten besvikelse och endast läraren lyckades landa en mindre harr på fluga i forsens huvudfåra. Det är nu så mycket vatten i Esse å att de flesta inte tog sig över de små sidofårorna till huvudfåran trots att man hade vadarstövlar. Detta torde ha bidragit till det magra resultatet. Vid Pössforsen hann det bli mörkt innan vi avslutade fisket och väl tillbaka vid Kiisk orkade några deltagare ännu bada bastu efter en intensiv dag.

Lördagmorgon och förmiddag ägnades åt flugbindning och lite teori. Vi band bland annat två klassiska mönster. En torrfluga med namnet Europa 12 som efterliknar en fullvuxen nattslända samt en grön nymf som liknar en nattsländelarv. Flugbindningen var ett uppskattat inslag och deltagarna blev på kort tid mycket duktiga på konsten att binda flugor. Lördageftermiddag lämnade jag gänget ensamt eftersom jag skulle på ett bröllop i Jakobstad. Vi hade redan kommit överens om att man då skulle åka till Lestijoki för att fiska. Gruppen fiskade flera timmar kring Raivio bro i övre delen av Lestijoki. Man lyckades också landa en ca kilos regnbågsöring på spinnare, men i övrigt var det mycket dåligt fiske också här. Även i Lestijoki torde det höga vattenståndet ha bidragit till det svaga resultatet. Gruppen hade dock uppskattat Lestijoki och tyckte det var ett mycket fint ställe.

Söndagen ägnades sedan åt mete och spinnfiske vid Esse å kring Bockabron. Inga större fångster att rapportera om. De två damerna som metade i min båt och fick lite goda råd och assistans fick också mest fisk i form av små mört, björknor, braxnar och abborrar. En lite större braxen strax under ett kilo kunde de också landa. På eftermiddagen kring tvåtiden var det så dags att avsluta kursen och deltagarna vände av hemåt mot Vasa och Helsingforstrakten. En mycket intensiv, men samtidigt mycket givande kurs för mig som dragare med trevliga och motiverade deltagare. Fisket kunde ha gått bättre, men det är inte alla gånger så lätt att guida nybörjare till storfångster. Kvar i minnet finns ännu den gigantiska öring på över 2 kilo som fångades vid Hjulforsen för 4 år sedan på motsvarande kurs av en studerande. Men man kan förstås inte kräva att detta skall upprepas varje år.