Exkursion i hemmamarkerna

Fågelskådandet fortsatte på onsdagen med en tur ut i hemmamarkerna kring Esse å. Jag var mest ute för att få se strömstare som övervintrar i ett större antal kring Esse ås forsar. Första stopp blev Sävistråka och där såg jag direkt en strömstare på iskanten. Nu fanns det endast en strömstare på plats, för några vintrar sedan fanns det som mest 11 st. i Sävistråka. Forsen är tillsammans med Hjulforsen ett av de säkraste ställen att få se strömstare på i Esse å. Det intressanta med strömstaren är ju att de exemplar som kommer till Esse å för att övervintra häckar i fjällbäckarna i Norge och Sverige. Detta har man kunnat klargöra genom att ringmärka strömstararna. En gång för några somrar sedan häckade strömstaren i Esse å vid Hjulforsen, vilket var mer eller mindre en sensation. Häckningar är mycket ovanliga i Österbotten. Jag har satt upp ett flertal specialbyggda holkar för strömstaren på flera ställen uppefter ån, men ännu har ingen strömstare flyttat in. Onsdagen bjöd på superfint vinterväder så jag passade på att fotografera lite kring forsen.
 



Sävistråka

Nästa anhalt blev Hasaforsarna. Redan när jag parkerade bilen vid vägen såg jag att jag inte behöver vara ensam vid Hasa. Stora spår med långa kliv tydde på att Esses egen naturfilmare var på plats. Vid Hyndhåli stod också mycket riktigt Vilho Hinkka på plats med kameran i högsta hugg. På isen fanns pinfärska spår av en utterhona med unge som Vilho väntade på. På basen av spåren kunde vi se att uttrarna uppehållit sig en längre tid vid forsen och också lyckats med fisket. Blodspår på snön tydde på att uttrarna fått fisk. Vi väntade tillsammans en god stund på att eventuella uttrar skulle dyka upp, men icke. Vi gick sedan ner mot Storhasa där vi kunde se att en tredje utter rört sig. Detta var en stor, gammal hane med rejäla spår. Uttern är ju ett mårddjur och alla mårddjur uppvisar mer eller mindre tydlig könsdimorfism, vilket i klarspråk betyder att könen skiljer sig åt i storlek. För utterns del är denna skillnad mycket markant och hanen är tydligt större än honan, vilket också återspeglar sig i spårens storlek. Med lite träning kan man alltså särskilja hona, hane och unge när det gäller uttern. Uttern är ju en enstöring, men under parningstiden från och med slutet av februari framåt kan man se en hona och hane tillsammans. Det verkar som om hanen redan nu håller lite koll på var honan befinner sig. I övrigt fanns det inget intressant i fågelväg vid Hasaforsarna, inte ens en endaste strömstare.

Utterspår på iskanten vid Hasaforsarna

Min exkursion fortsatte uppefter Esse å och från och med Hjulfors uppströms är ån ännu helt öppen. Jag hoppades därför få se någon övervintrande sjöfågel eller sångsvan i ån, men därav blev intet. Istället hittade jag något mycker mer intressant och en ny fågelart till på min lista! Strax ovanför Vitsjö bro, vid en övergiven åker med högväxt gräs fanns en stor flock gråsiskor på närmare 100 individer. I dessa flockar med gråsiskor kan det också finnas snösiskor, en annan mycket snarlik art som är mycket svår att skilja från gråsiska. Jag har aldrig förr riktigt tagit mig tid att studera dessa gråsiskor och därför aldrig sett en snösiska tidigare. I och med mitt nya projekt har jag tagit mig tid att lära känna igen kännetecknen för en snösiska så att när tillfället dyker upp ha möjlighet att hitta arten. Jag kunde studera flocken med gråsiskor i en timmes tid på mycket nära håll och hittar en fågel som uppvisar samtliga kännetecken på snösiska. Observationen är så säker att jag kan lägga fågelart nr 227, snösiska till min lista. Extra roligt känns det att göra denna observation i hemmamarkerna och än en gång efter duktig arbetsinsats.


Vacker solnedgång i Lappfors