onsdag 15 augusti 2012

Rapport från Sarek 2012

I Pedersöre MI:s regi ordnades en vandring i Sareks vildmark 28.7-4.8 2012. Här följer en kort rapport från vandringen. De femton deltagarna hade egentligen börjat planera turen redan under vårvintern 2012 då vi träffades en gång i månaden och gjorde en kortare provvandring i Lappfors. Själva resan startade dock lördagen den 28.7 kl. 8.00 från Neste i Edsevö. Efter drygt 800 kilometer och med några nödvändiga stopp längs vägen var vi framme i ett grått och regnigt Ritsem. På grund av det dåliga vädret beslöt vi att sova första natten i turistföreningens stugor. Följande morgon var tanken att fara med båt över Akkajaure med en lokal företagare eftersom reguljärtrafiken stod stilla på grund av motorhaveri. Tyvärr dök båtskjutsen aldrig upp och efter diverse funderingar bestämde vi oss att ta helikopter över till Akka-stugorna. Helikoptern landade mitt i videsnåren kring stugorna och så var det då dags att starta vandringen mot Kisuris. Färden gick i relativt låglänt terräng med massor av fjällbjörkar. Tyvärr hade en av deltagarna dragit på sig magsjuka redan hemifrån och efter några timmars vandring bröt magsjukan ut på allvar och det hela slutade med att hela familjen, två systrar och deras mor fick stanna vid Kisuris. Detta skulle visa sig vara rätt beslut då också de två andra fick magsjuka följande dag. Ett mycket tråkigt slut på äventyret för de tre damerna som satsat hårt hela våren och sommaren inför vandringen. 

Mygg fanns det gott om i hela Sarek

Vaden vållade ställvis bekymmer. Här tar vi oss över Smailajåkkå.

Vi andra fortsatte från Kisuris i riktning mot det vackra fjället Niak och mot dalgången Ruohtesvagge. Färden gick över stubb och sten och flera mindre vad passerades. Efter en relativt mödosam färd anlände vi till fjället Niaks fot och slog här läger över natten. Några deltagarna hade ännu ork kvar på kvällen och denna överloppsenergi användes till att bestiga fjället Sierggabuollda 1230 meter över havet. På fjälltoppen sprang vi rakt in i en intet ont anande renflock. Renarna väjde dock skickligt för oss trots det smala fjället och den steniga terrängen. Uppe på fjälltoppen belönades vi med en fin utsikt in i Ruohtesvagge och Sierggavagge.

Följande morgon fortsatte färden i grått och tidvis regnigt väder in i Ruohtesvagge. Terrängen var fortsatt krävande och det var myckt vått i terrängen överallt på grund av mycket regn. Här tvingades vi även vada över glaciärbäcken Smailajåkkå som visade sig vara svårforcerad. För den som aldrig tidigare vadat i fjällterräng är det svårt att förstå svårigheten i vaden. Men när vattnet är isande kallt, grumligt och ställvis knädjupt blir det svårt. När man dessutom bär över 20 kilo på ryggen är det bra att ha en stabil vandringsstav till stöd. En av deltagarna hade med sig neoprensockor att vada med, vilket visade sig vara en mycket lyckad investering. Med dessa sockor gick det mycket lättare att stå i det kalla vattnet. Neoprensockor och sandaler modell crocs kommer i framtiden att också bli min utrustning för att vada i fjällterräng. Efter en strapatsrik dag anlände vi till Sareks hjärta, bron vid Skarja eller Smaila som stället också kallas. Här fanns redan en hel del andra vandrare på plats och tälten låg tätt. Vi träffade för övrigt rätt mycket folk i Sarek under denna vandring, men så gick vi också en rätt populär rutt.

Morgonprocedurer vid Skarja
Ställvis gick det att ta sig över vattendragen över en snöbrygga
Från Skarja fortsatte färden mot den mycket vackra sjön Bierikjavre med turkosblått vatten. Vi hade hoppats på att göra en topptur denna dag och bestiga fjället Låddepakte för att spana in i den välkända Rapadalen. Grått väder, dimma och låga moln fick oss att tänka om och vi fortsatte en kort bit ännu innan vi slog läger på norra sidan av Bierikjavre. Här fanns det gott om tid att spana efter lite fjällväxter i omgivningen. För mig som biolog är det alltid intressant med nya spännande fjällväxter och vi kunde känna igen en hel del. Följande morgon fortsatte färden norrut mot Vuoijnesvarasj. Här tog vi en tidig lunch för nu hade vi bestämt oss för att göra en riktig topptur. Målet för vår tur var fjället Vuojnestjåhkkå 1952 meter över havet. Packningen lämnades vid lunchstället och så bar det av uppåt. Trots att fjället är relativt lätt att bestiga utan inslag av klättring blev det en rätt mödosam färd uppåt, mestadels över stora stenblock. Redan halvvägs mötte oss en mycket vacker utsikt över sjön Bierikjavrre, det konformade fjället Slugga samt flera andra fjällmassiv. En del av gänget hade även turen att få se en fjällräv och så fick vi alla se färska järvspår på en snöfläck. Efter drygt tre timmars färd uppåt tog fjället plötsligt slut och vi hade nått toppen. Tyvärr hade vädret hunnit bli ännu sämre med dimma och senare snöfall på toppen. Detta gjorde att sikten var minimal och vi kunde inte njuta av några vidlyftiga vyer. Men vi nådde i alla fall toppen!

Det vulkanliknande fjället Slugga

Hela gänget samlat på toppen av Vuoijnestjåhkkå 1952 meter över havet
Bron över Guhkkesvagge
Efter toppbestigningen fortsatte vi ännu en kort bit efter middagen och passerade bron över Guhkkesvagge. En bit efter bron slog vi läger för natten. Sista morgonen blev det fart på vandringen eftersom vi planerat att komma ut till Suorva i god tid för att hinna ta bussen upp till bilarna i Ritsem. Terrängen var dock mycket krävande med videsnår och våta stigar. Efter en stund blev det mera lättvandrat uppe på en fjällplatå. Vi kunde nu sikta Suorva-dammen tydligt i fjärran. Här gjorde vi (jag) en grov felbedömning och tog kompassriktning rakt på dammen för att ta en genväg fram. Genvägen ledde dock oss direkt in i extremt oländig terräng. Fjällbjörkskogen var full av stora stenblock, små raviner och överallt var undervegetationen så tät att det var svårt att ta sig fram överhuvudtaget. Till råga på allt var terrängen mycket sumpig och våt av långvarigt regn och detta gjorde allt ännu tyngre. Trötta och något nedstämda kom vi slutligen till Suorva och bilarna som förpatrullen redan hämtat åt oss. Efter en dusch och lite proviant vid Stora sjöfallets camping kvicknade så småningom alla till och vi kunde inleda vår hemfärd tillbaka till Österbotten. Jag är övertygad om att vandringen gav deltagarna en oförglömlig upplevelse i storslagen natur. För mig som guide gav resan många nya lärdomar och erfarenheter som kommer att komma till nytta vid nästa Sarek-resa. För det blir nog flera turer till Sarek, det lovar jag. 






















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar