Vandring i Repovesi nationalpark

Under förra veckoslutet vandrade 12 st. deltagare i MI-kursen i Repovesi nationalpark. Resan startade på fredagmorgon från Pedersöre och efter 420 km befann vi oss slutligen vid startpunkten vid Lapinsalmi parkering i Repovesi. Vädret under bilfärden bjöd på mycket regn så det var med blandade känslor man begav sig ut i terrängen. Dock visade sig vädret bli mycket bra för vandringen frånsett en rejäl hagelskur på fredagen och lite spridda skurar under resten av resan. Vi satsade på att vandra en 24 km lång led med namnet "Kaakkurin kierros" smålommens runda. Denna led erbjuder det mesta och bästa av Repovesi och under de tre dagarna fick vi uppleva i princip allt som Repovesi kan erbjuda. Första natten tillbringades vid Lojukoski efter ca 7 km:s vandring. Vandringslederna i Repovesi är mycket tuffa, speciellt om man går med full packning som vi gjorde. Andra dagsetappen på ca 14 km, var mycket krävande på flera ställen med upp- och nedstigningar i blockrik terräng. Något trötta anlände vi dag två till Kuutinkanava där vi övernattade. Söndagen avslutades därefter med en lättare vandring på ca 5 km tillbaka till bilarna. Nätterna blev mycket kalla med temperaturer nära nollstrecket. Några frös i tältet, medan andra upplevde att det gick bra att sova trots den kalla våren. Repovesi präglas av för finländska förhållanden branta klippor och små insprängda sjöar, blandat med äldre tall- och granskogar. Naturen i området är karg och artfattig. Frånsett parkens karaktärsfågel, smålommen, observerade vi inga speciella djur eller fåglar under vandringen. Parken erbjuder mycket bra och utbyggd service, rast- och grillplatser med jämna mellanrum och därtill brunnar med dricksvatten, broar och uthyrningsstugor. Allt detta gör att parken är mycket välbesökt, vilket vi också fick notera under vår vandring. Ett hundratal dagsbesökare, däribland rätt mycket ryssar vistades i parken under helgen. Repovesi kan rekommenderas som en fin nationalpark där man kan bra kan vistas 2-3 dagar och få en fin vandring. Besöker jag parken en gång till blir det dock med kanot eller kajak, något som många andra gjorde under vårt besök där. 

En rejäl hagelskur drog över oss under fredagen

Även i Repovesi hade det regnat mycket så att bitvis var leden under vatten

Repovesi gränsar till militärens skjutområde, dit man inte har tillträde

Vackra vyer bjuder Repovesi på. Här Haukilamminvuori sedd från ett av områdens berg. I sjön häckade smålommen på en konstgjord torvflotte.

Nationalparkens mest kända berg, Olhavanvuori, är ett omtyckt berg för klättrare.

Berg och sjöar är karaktärsdrag för Repovesi nationalpark

En restaurerad flottningsränna vid Kuutinkanava där vi övernattade dag 2.

Fina vyer från Katajavuori bergsområde utöver sjön Repovesi

På resa 12.4 - 5.5

Jag kommer att vara på en utlandsresa mellan 12.4 -5.5, vilket betyder att bloggen liksom min övriga verksamhet tar en tre veckors kreativ paus. Det är mycket på gång för naturföretagaren, bloggen liksom hemsidan kommer att uppdateras och förnyas helt. Dessutom en hel del andra överraskningar. Jag återkommer efter den 5.5 med förnyad fart och kraft då sommarsäsongen kör igång på allvar med paddling och övriga intressanta uppdrag i naturen. 

Mårdhundar på språng

Ett djur som definitivt vaknat ur sin vintersömn är mårdhunden. Denna vecka har jag sett spår av mårdhund lite varstans i terrängen, bl.a. 200 meter från stugan här vid Huvudsjön i förrgår. Vi försökte även spåra upp denna mårdhund, men den hade vandrat så långa sträckor, säkert långt över 5 km på en natt så vi hann aldrig fast den. Mårdhundarna rör sig ofta parvis och igår såg jag dylika spår av två mårdhundar nära Sexsjö i Purmo. Mårdhundsspåret ser ut som ett litet hundspår, är mycket runt och nätt. Dessutom är ofta spåren olika stora. Största förväxlingsrisken är räv, men rävens spår är större, mera avlångt och spårlöpan nästan spikrak. Mårdhunden som har korta ben och knubbig kropp går bredare så att spåren inte bildar en rak spårlöpa. Den extremt fina skaren gör att alla djur, inklusive mårdhunden passar på att förflytta sig långa sträckor just nu. Mårdhunden är ju en riktigt överlevare och sprider sig lätt över stora områden. Mårdhunden är också ett av våra allra vanligaste däggdjur, men få människor får se mårdhundarna som är riktiga nattdjur.

Små nätta spår av mårdhund.

Skogsrenarna invaderade Esse

Under januari och februari rörde sig en flock på fem skogsrenar i Esse-Lappfors skogarna. De fem renarna observerades också i samband med flygräkningen av älg i mitten av februari. Den senaste veckan dök dock plötsligt inte mindre än ca 40 skogsrenar upp i Esse-skogarna! Renarna är fördelade i flera små flockar som alla håller dock till i närheten av Finnholm på östra sidan om Esse å. Renarna har tydligen varit i området redan en längre tid eftersom det fanns mycket gott om spår i terrängen. Skogsrenarna har varit ute och ätit på åkrarna intill ån förutom att de ätit en massa renlav- och fönsterlav på de närliggande bergsknallarna. Skogsrenarna torde dock söka sig tillbaka längre inåt landet nu på våren, men det skall bli intressant att se om någon av renarna stannar kvar på våra marker under sommaren. 

Spår av flera skogsrenar på snön

Skogsrenens spår liknar ett stort älgspår, men är rundare i formen.

Dramatik längs Huvudsjövägen!

Skogsharen togs av duvhöken på vägkanten. 

I morse när jag kom körande längs Huvudsjövägen fick jag syn på en stor duvhök som flög upp från vägen. Jag stannade bilen, när jag såg att duvhöken satte sig bredvid vägen och var ovillig att flyga vidare. Samtidigt såg jag pinfärska harspår på vägen och då började jag ana oråd. Mycket riktigt så hade duvhöken slagit skogsharen och höll nu på att äta upp den. Spåren i snön vittnade om ett mycket dramatiskt förlopp. Två skogsharar hade löpt bredvid varandra längs vägen eftersom det är harens brunsttid just nu. Samtidigt lurpassade duvhöken vid vägkanten. Då duvhöken gick till anfall försökte haren undkomma med enormt långa skutt och i ett sista desperat försök hade den försökt hoppa in under stockhopen vid vägkanten. Duvhöken hade dock hunnit upp haren på plogkarmen och fick fast den. Haren var ännu varm så det måste ha skett relativt nyligen. När jag efter fotografering fortsatte färden såg jag att duvhöken kom tillbaka för att äta av haren. Då jag senare på eftermiddagen körde vägen på nytt såg jag att halva haren var uppäten. Duvhöken var den gamla stora honan som varit med mig hela vintern här vid Huvudsjön och åtminstone tagit två ekorrar också. Naturen är både dramatisk och grym sett med mänskliga ögon.

Flygräkning av älg

Förra veckan genomfördes årets flygräkning av älg i Pedersörenejden. Förhållandena varierade storligen under de tre dagar som flygräkningen pågick. Första dagen hade vi optimala förhållandena och hittade bra med älg i Esse. Eftermiddagsturen fick dock ställas in på grund av låga moln. Andra dagen slog blåsten och blidvädret till. Det blev en rejäl åktur för de som var med uppe och räknade. Blidvädret gjorde också att landningsbanan på Sexsjö blev obrukbar den tredje dagen och vi fick flyga från Kronoby flygfält. Tredje och sista dagen när vi flög över kusten i Larsmo, Pedersöre och Jakobstad var förhållandena mycket svåra. Hård blåst som gungade och skakade planet gjorde letande av efter älgarna svårt. Samtidigt hade tövädret gjort att det inte fanns snö i träden och på marken hade stenar och rotvältor tinat fram och lyste nu svart mot himlen. I och med detta får man nog räkna med en hög felprocent den sista dagen. Sammantaget hittades 171 älgar, vilket är ca 10 mindre än år 2013. Ifjol kunde vi inte alls genomföra någon flygräkning då det inte fanns snö. Med tanke på förhållandena i år är troligen älgstammen ungefär lika stor i år som för två år sedan. I det traditionella vinterbetesområdet i Skrattlass i Esse fanns åter igen väldigt mycket älg. I närheten av Råbacka låg 16 älgar i samma plantskog och i närområdet hittades ytterligare flockar med älg så att det inom ett begränsat område fanns 33 älgar. Här finns det nog risk för älgskador i plantskogen om älgarna stannar länge på samma ställe. I Björkbacka, i närheten av Kallkärret mellan Esse och Lappfors hittades också en flock på 5 skogsvildrenar. Skogsvildrenarna var kvar i området ännu i lördags och det är första gången som en hel flock renar befinner sig så långt mot kusten. I Terjärv, i närheten av Emet finns en stor flock på 60 renar, varav två stycken redan dött i trafiken då de blivit påkörda längs riksväg 13. 

Ovanlig vitsvanshjort i Larsmo skärgård

Jag fick en viltkamerabild från Larsmo skärgård här om dagen. På bilden kan man se något mycket ovanligt. Nämligen en hjorthind (alltså en hona) med horn! Av alla våra hjortdjur är det vanligen endast renarna, där både honan och hanarna har horn. Hinden har dessutom tre kalvar med sig, vilket också tillhör ovanligheterna. Jag har tidigare inte hört om hindar som haft horn, men vetenskapen känner nog till fenomenet. I detta fall har hinden s.k. basthorn, d.v.s. det finns ännu hår kvar på hornen i motsats till bockarna som förstås fejar sina horn på sensommaren. Att hindarna har horn beror i de flesta fall på någon typ av hormonrubbning med för höga testosteronhalter under våren, vilket leder till att små basthorn utvecklas. I vissa mycket sällsynta fall kan också hindarna utveckla riktiga horn, men detta kräver att testosteronhalterna är fortsättningsvis onormalt höga under sensommaren då hornen slutligen bildas.  I några riktigt sällsynta fall finns det också hjortar som varit hermafroditer, som alltså har både honliga och hanliga kännetecken. Alla dessa varianter är kända från USA, därifrån vitsvanshjortarna ursprungligen hör hemma samt också enligt uppgift från Tammerforstrakten där det förekommer rikligt med vitsvanshjortar. 

Flertalet av de hindar som utvecklar horn är sterila, men hinden på bilden verkar vara mycket produktiv. Vanligen får hjortarna 1-2 kalvar, men denna har alltså tre kalvar. Det har dock nog förekommit hjortar tidigare i vår nejd med tre kalvar. Den första hinden med tre kalvar i vår nejd, höll mycket längre till nära skidcentret i Lappfors 2010 och jag har den flera gånger på viltkameran.